Första minnet.

Vilket är ditt första minne?
Det vet jag inte, svarar några, som jag har ställt frågan till.
Vilket som är det första kan vara lätt för många att veta, men svårt för andra. I en dysfunktionell barndom är det inte sällan så att första minnet är från 10-årsåldern. Allt innan det är nerstoppat.
Men det nerstoppade brukar bubbla upp. Kanske när en är 47 eller 58 eller 62. Om det finns möjlighet. Om det inte trycks tillbaka med hjälp av kemi.
Och det som har hänt har hänt. Det som kommer när vi vågar lämna ut det till någon är en känsla. Ilska, sorg, skam, förtvivlan. 
Känslor är inte farliga. 
Mitt första minne vet jag inte riktigt vilket det är, men jag har flera olika minnen från tidig barndom. En del väldigt klara och tydliga, fast de skulle kunna ha varit förträngda eftersom de inte är vad ett barn ska behöva uppleva. En del luddiga och diffusa, än så länge.
Men nu är det som det är, det som har hänt har hänt, och mitt ansvar är att ta hand om och bearbeta mina ouppklarade affärer. Jag har gjort så gott jag har kunnat hittills och fortsätter efter förmåga eftersom jag tror och vet att det är nödvändigt, både för mig i mitt yrke och för mig som den person jag är. 
Jag vet många som säger att "man ska inte hålla på rota i det gamla", och det får ju var och en bestämma som tur är.
Själv rotar jag och det är av många anledningar.

I dag har jag suttit på min flotte i solen och det var verkligen vår.
Hela jag uppfylldes av den där oförklarliga lyckokänslan som är så stark så det känns som hela bröstet ska sprängas.
Jag hoppas det blir lika soligt och fint i morgon.



Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Omelett på flotten.

Livet är gott.

Lucia