Sidvyer, senaste månaden

lördag 30 april 2016

Valborg.

Vilken toppenfin dag det blev i dag! Sol och värme, och jag har mest varit på min brygga, flytande altan eller flotte eller vad det nu heter! 
Jag åt frukost på den, och lunch, och satt och solade och bara var, däremellan.
Lite krattade jag också. Hissade flaggan. Bar bort lite grenar. Var lycklig i själen. Sedan stack jag ut med flotten, åkte runt, lånade en boj i viken och förtöjde och låg still där ett tag. Kollade på fåglar. Solade. Andades.

I kväll hoppade jag över vårkasen. Jag skulle ändå inte fått sjunga med Bettan så då fick det va. I stället har jag lyssnat på fin musik från kungens födelsedagsfirande och ätit lite gott.
Hade besök i går av två gentlemän som hjälpte mig sjösätta båten! Motorn ska servas, sen är det bara att åka med den också!
Vi pratade lite om pension bl a och B sa att alla pratar om pengar.
 - Hur mycket får du när du går i pension och hur mycket mer får man om man jobbar lite längre än till 63 eller 65 osv.
Sedan sa han att det här då, med en gest ut mot vattnet och båten, det här är värt mer än alla pengar i världen. Att ha ledig tid, kunna njuta av livet.
Det gick in i mig, jag som verkligen ifrågasätter värdet av att gå i pension först när jag är 65. Jag har så mycket jag värderar mer än några tusenlappar till i månaden. 
Jag är mormor. Det är det mest värdefulla, att få vara tillsammans med de  där små.
Jag har ett hav och en båt. 
Jag skriver på en bok. 
Jag är nyfiken på en massa saker som jag vill uppleva. Ja jag ska inte vara i framtiden utan här och nu. Men jag märkte att något hände i mig när B sa så. Jag mötte en kvinna som sa att hon gått i pension förut. Hon var 61. Då hände också något i mig. 
På måndag ska jag i alla fall med glädje åka till mitt fina jobb.
Sedan får vi se. 


lördag 9 april 2016

Fröken Präktig gick på krogen.

Våren är här - tveklöst är det så, och krokusarna under björken på ön blommar lysande gult i kvällssolen.


Jag vill kloona mig.
Som vanligt vill jag för mycket, och tiden räcker inte till. Inte orken heller. Städning och matlagning väljs bort. Jag käkade ute tre gånger förra veckan på luncherna. Det får vara så. Fast jag äter nyttigare när jag har mat med mig, som jag har lagat själv.

Men lusten till allt, jag har för mycket som jag vill göra, men prio ett nu blir faktiskt (förutom nära och kära) att vara på ön så fort det finns en ledig stund.
I går var jag på krogen med några av mina barndomsvänner, vi kollade på Nordman och åt en fantastisk middag innan. Jag kom hem typ kl ett, jag, fröken Präktig, som lägger sig senast klockan tio så hon ska vara pigg på jobbet, och håller i detta "schema" även på helgen. I dag sov jag till elva. E L V A !
Och jag var helt slut och tackade nej när jag fick förfrågan om att träffa en av de personer jag älskar mest på denna jord. Det händer typ aldrig. Men jag var så himla trött. Att sätta sig i en bil och dra till stan kändes oöverkomligt.
Jag sov lite till och sedan orkade jag gå ut. Ut i vårsolen. Jag sågade ner några alar som vill ta över halva tomten och grejade med det ena och det andra medan solen sken och fåglarna kvittrade och det glittrade på hela vattenytan.

Det var supertrevligt i går. Bra musik och trevligt att träffa mina vänner igen, några i gänget från Brynäs, där vi sammanstrålade, vi vilsna ungar som drogs till varandra som flugor till en sockerbit. Vi, som alla kom från dyssiga familjesystem. Vi, som var övergivna på olika sätt och några av oss även på samma. Vi, som älskar varandra på ett särskilt sätt i dag och umgås då och då. Jag är så glad att ni finns. Och att ni fanns. Då. När jag behövde precis er. Även om vi inte pratade om det som VAR. Men vi visste ändå. Som alkoholisten som förälskar sig i den medberoende kvinnan fast det inte står "alkoholistbarn" i pannan på henne.  Även om man skulle kunna tro det. Men han vet. Bortom. Och hon med.

Två saknades i går, från vårt gäng. Men ibland blir det som det ska och i går skulle vi vara tre.

På mitt jobb känns det bara bättre och bättre hela tiden.  Vi är ett otroligt fint gäng. Jag skrattar mycket! Skrattet blandas med allvaret som det innebär att ha det här yrket. Vi jobbar med människor som lider av en obotlig, kronisk, progressiv och dödlig sjukdom. En sjukdom som tack och lov är behandlingsbar, men tyvärr kommer långt ifrån alla till behandling, ibland på grund av anhöriga, som av kärlek och omsorg gör allt de kan för att få personen nykter.
I stället gör deras ansträngningar att alkoholisten sjunker ännu längre in i sjukdomen.

Min kommande bok handlar mycket om det här.

Ja, jag är fylld av tacksamhet i dag med.

Och jag väntar otåligt på en farkost som jag har beställt. Naturligtvis kommer bilder!


Om mig

Mitt foto
Skriver helst i hängmattan på min blommande ö, med kaffemuggen bredvid. Jag tror att det går att skriva, tänka, sjunga, måla och rabbla ord som skapar våra liv. Affirmationer är kraftfulla! Jag har skapat ett hus vid havet på det viset. Jag vägrar att delta i samtal om vinterkräksjukor och annat elände, jag vill inte ge min uppmärksamhet till det jag inte vill ha i mitt liv, eftersom jag tror att jag drar till mig det genom att fokusera på det. Det första jag tänker på när jag vaknar är allt jag har att vara tacksam över. Dagen blir alltid så bra då. Mest glad blir jag av två älskade små ungars kiknande skratt när vi busar tillsammans. Då finns inget annat, och mitt hjärta svämmar över av rosa lyckobubblor.