Fröken Präktig gick på krogen.

Våren är här - tveklöst är det så, och krokusarna under björken på ön blommar lysande gult i kvällssolen.


Jag vill kloona mig.
Som vanligt vill jag för mycket, och tiden räcker inte till. Inte orken heller. Städning och matlagning väljs bort. Jag käkade ute tre gånger förra veckan på luncherna. Det får vara så. Fast jag äter nyttigare när jag har mat med mig, som jag har lagat själv.

Men lusten till allt, jag har för mycket som jag vill göra, men prio ett nu blir faktiskt (förutom nära och kära) att vara på ön så fort det finns en ledig stund.
I går var jag på krogen med några av mina barndomsvänner, vi kollade på Nordman och åt en fantastisk middag innan. Jag kom hem typ kl ett, jag, fröken Präktig, som lägger sig senast klockan tio så hon ska vara pigg på jobbet, och håller i detta "schema" även på helgen. I dag sov jag till elva. E L V A !
Och jag var helt slut och tackade nej när jag fick förfrågan om att träffa en av de personer jag älskar mest på denna jord. Det händer typ aldrig. Men jag var så himla trött. Att sätta sig i en bil och dra till stan kändes oöverkomligt.
Jag sov lite till och sedan orkade jag gå ut. Ut i vårsolen. Jag sågade ner några alar som vill ta över halva tomten och grejade med det ena och det andra medan solen sken och fåglarna kvittrade och det glittrade på hela vattenytan.

Det var supertrevligt i går. Bra musik och trevligt att träffa mina vänner igen, några i gänget från Brynäs, där vi sammanstrålade, vi vilsna ungar som drogs till varandra som flugor till en sockerbit. Vi, som alla kom från dyssiga familjesystem. Vi, som var övergivna på olika sätt och några av oss även på samma. Vi, som älskar varandra på ett särskilt sätt i dag och umgås då och då. Jag är så glad att ni finns. Och att ni fanns. Då. När jag behövde precis er. Även om vi inte pratade om det som VAR. Men vi visste ändå. Som alkoholisten som förälskar sig i den medberoende kvinnan fast det inte står "alkoholistbarn" i pannan på henne.  Även om man skulle kunna tro det. Men han vet. Bortom. Och hon med.

Två saknades i går, från vårt gäng. Men ibland blir det som det ska och i går skulle vi vara tre.

På mitt jobb känns det bara bättre och bättre hela tiden.  Vi är ett otroligt fint gäng. Jag skrattar mycket! Skrattet blandas med allvaret som det innebär att ha det här yrket. Vi jobbar med människor som lider av en obotlig, kronisk, progressiv och dödlig sjukdom. En sjukdom som tack och lov är behandlingsbar, men tyvärr kommer långt ifrån alla till behandling, ibland på grund av anhöriga, som av kärlek och omsorg gör allt de kan för att få personen nykter.
I stället gör deras ansträngningar att alkoholisten sjunker ännu längre in i sjukdomen.

Min kommande bok handlar mycket om det här.

Ja, jag är fylld av tacksamhet i dag med.

Och jag väntar otåligt på en farkost som jag har beställt. Naturligtvis kommer bilder!


Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Omelett på flotten.

Livet är gott.

Lucia