Sidvyer, senaste månaden

tisdag 31 mars 2015

Medan smöret mjuknar.

Vi som är så kallade "vuxna barn" har en benägenhet att stanna kvar för länge i förhållanden och på arbetsplatser, som är direkt skadliga för oss.
Jag är ett exempel på detta, men jag kan också se att jag tillfrisknar!
I dag stannar jag inte på arbetsplatser där jag påverkas negativt! Det går betydligt fortare att känna att det här är inte bra för mig, och att ta mig därifrån.
I går sa jag upp mig, efter bara knappa två månader på ett ställe som inte är en lämplig arbetsplats för mig.
Det känns befriande, och läskigt också. Jag kommer antagligen att bli av med A-kassan i flera veckor, om inte någon förbarmar sig och skriver att jag inte sa upp mig utan slutade av andra skäl, förstås.
Men jag har ju ett jobb till, timvikarie vid behov.
Ett jobb jag trivs alldeles ypperligt med. Hoppas dom får stort behov av mig nu, så ekonomin går ihop!

I dag är jag extra tacksam att kunna göra vad jag vill. Jag gick på en otroligt fin walkabout i skogen, lyssnade på fåglarna, spejade efter blåsippor, men de har inte kommit än.

Nere vid viken flög änderna upp när jag kom, solen glittrade på knallblått vatten och en tunn is låg kvar en bit ut från stranden.



Jag vet inte hur mitt liv skulle vara om jag inte hade skog och hav inpå knuten. Det är där jag tankar och fyller på med energi, andlighet och kraft.

Jag har längtat efter att baka bullar till påsk, och nu i morse när jag vaknade hade jag lust till dels att baka, att fortsätta skriva på min bok om medberoende, att gå i skogen, att sätta påskvippor i björken och att måla.

Men dagen räcker inte till.

Så jag väljer skriva och baka så får vi se sedan.

Och medan smöret mjuknar till dessa bullar jag ska baka, så kan jag skriva lite.

Jag går en kurs på nätet som Ann Ljungberg håller.

Det är verkligen jätteroligt och inspirerande.

Nu till övningarna i vecka två!

lördag 28 mars 2015

Koltrasten kom i dag.


Jag lägger ut havregryn soaked up i rapsolja. 
Det är så trevligt med koltrastar,  inte minst när de framför sina serenader.
I dag var det en ljuvlig dag både vädermässigt och på andra sätt.
Vi var till ön och fikade utomhus i solen.


Solen glittrade på vattnet och krokusen under björken stod i knopp.

Nu är det vår.

Jag får lust att baka bullar med kardemumma och kanel till alla fikastunder som ska bli.


tisdag 24 mars 2015

Jag vill också höra tranorna!

Jag vill också vara en så'n där PIGG människa som kliver upp tidigt på morgonen och går ut i skogen och får höra tranan.
Jag älskar tranor!
Och jag älskar skogen.
Men jag är helt slut.
Ingen kraft.
Ingen energi.
Så här är det soffläge.
Men igår kväll fick jag se himlen och den var röd och då bara drog jag ut! Glömde att jag inte orkade.
Det var värt det!
Så vackert.


Se'n dog jag i soffan, nästan.

I dag har jag ändrat kassakort sedan juli.
Fick påbackning från A-kassan.
Fattar ni. Om man jobbar till 21.15 från kl 13 ska man inte skriva 8.0 timmar på kassakortet.
Det ska stå 8.30.
Vet ni hur många jobb-pass jag har haft där jag slutat 21.15 sedan juli?
Nu är det ändrat i alla fall.
Orka.
Ute lyser solen och jag ska i alla fall gå till postlådan så småningom.

söndag 22 mars 2015

#Blogg100 Dag 22 Tack för mig!

För första gången bryter jag #Blogg100 innan det är klart.
Jag är påverkad av yttre negativa handhavanden, plus influensa, som gör att min inspiration och skrivlust är bristfällig.

Jag kommer att blogga här, men bara när orden ligger på kö som ett ringlande radband och VILL UT.

Uttvingade ord blir inte så bra. Ord som inte vill. Ord som totalvägrar och trilskas. För att dom är rädda att säga hur det är EGENTLIGEN. 


Nä, jag vill ha glada läsare.
Jag vill vara glad själv när jag skriver. 

Jag har lite att reda ut, bara.

Dessutom har jag ett annat skrivprojekt på gång, som lockar.

Det kanske jag berättar om senare!

Lycka till alla deltagare i #Blogg100!

lördag 21 mars 2015

#Blogg100 Dag 21 Ett foto. En film.

Ett foto taget en tidig morgon i somras.
Ett foto från en ö.
Ett foto som får mig att längta.

Jag är mitt i en grymt bra film nu.
Flight heter filmen.
Och mitt i reklampausen kom jag på #Blogg100!

Jag måste kolla nu igen.

fredag 20 mars 2015

#Blogg 100 Dag 20 Det var inte det här jag hade tänkt skriva i dagens inlägg.

Att vara hemma och vara sjuk är lite annat än att vara hemma och vara arbetslös, eller ledig.

När jag är hemma och är ledig så är jag inte den som tillåter mig att ligga i soffan en hel dag, och det

är nog inget jag vill heller.

Men skulle jag vilja, så finns fortfarande kvar en massa budskap inuti mig, som uppstod i barndomen

och som jag inte lyckats göra mig av med.

Ett är, att det är strängeligen förbjudet att ligga och slöa. Man skulle upp, vare sig det var lördag,

söndag eller skollov.

Stress och hets. Måste måste måste.

"Du ska inte tro att livet är en dans på rosor" var ett mantra min adoptivmor gillade att rabbla, så fort

någon glädje uttrycktes.

Och sjöng jag på morgonen skulle det bli tårar innan kvällen.

Budskapet var, att det är ingen idé att vara glad, för glädjen kommer inte att vara. 

Du kommer att bestraffas. Hårt.

Glädje och förhoppningar skulle följas av den krassa verkligheten, som bestod i missmod, otur, sjukdom, olyckor, eländes elände, död och katastrof.
Och tredje världskriget.


Jag kan känna med henne, min arma adoptivmor, som levde i den här övertygelsen.


Och hon hade sina orsaker. En del, som jag aldrig fick reda på. Jag brukade fråga, som vuxen, om

hennes barndom, hur det var hemma hos henne, rent känslomässigt, i familjen.

Det kunde hon inte svara på, eller ville inte.

Hon brukade svara, att hennes mor var duktig att arbeta och såna saker.

Att prata om känslor var inte hennes cup of tea.

Men det jag vet är alldeles tillräckligt, för att hon inte skulle våga tro att livet kan vara gott.

Hon miste en syster i mässlingen, lilla Astrid var nog bara ett år om jag minns rätt, när hon dog.

Och hon miste sin mamma då hon var fjorton, och nyss hade fått en lillebror. Mamma Olga dog i

barnsäng, det här var 1929.

Hon fick då börja ta hand om sin lillebror, nio år gammal, samt den nya babyn, fast det fanns annan

hjälp till honom också.

Hennes far gifte om sig efter några år.

Hennes lillebror Torsten, som alltså var nio när deras mamma dog, blev endast trettiotre år gammal.

Ännu en förlust.

Torsten lämnade efter sig en liten dotter, på dagen tre månader när han gick bort.

Den dottern var jag.

När så min mamma dog i sjukdomen alkoholism när jag var 6, adopterades jag alltså av min faster.

Jag tänker att sorger och förluster behöver bearbetas, tas om hand, sörjas ut.

Det kan verka lättare att kapsla in, stoppa ner, trycka bort.

I min utbildning gjorde vi upp med mycket av det som fanns inuti. Dök in i det svarta. Lyfte upp,

bearbetade. Med en bra terapeut och i en trygg grupp finns det möjligheter att läka.

Och det är aldrig försent.

Aldrig.

Det här var inte vad jag skulle blogga om i dag.

Jag skulle blogga om att jag, nu när jag ändå har min egen tillåtelse att ligga och slöa, och faktiskt inte orkar något annat, får en massa idéer om att skaffa ett litet ute-spa att ligga i under stjärnklara nätter, och en annan idé att hoppa på en on-linekurs i att skriva en fackbok, och en annan idé att stå på
Loppis och sälja lite grejer i april, och en annan idé ... osv.

Men fingrarna lever ett eget liv vissa dagar. Skriver det dom vill.

Tror att det kan vara dags nu att hitta något att äta. Yes, nu minns jag morotsbiffarna från i går.

Det ska bli gott.




torsdag 19 mars 2015

Blogg100 Dag 19 Just nu när jag äntligen orkade småjogga från blåsippestället fram till där tibasten växer.

Däckad i dag med.
Ja jag är ledsen men min skrivglädje och inspiration är på minus.
Det är så här också, att jag har skandalöst dålig kondition.
Efter att isen smält bort på stigar och vägar har jag faktiskt tränat lite, med promenader, och kunnat småjogga små sträckor.
Från där blåsipporna växer fram till tibasten.
Det är inte så långt.
Men en måttstock.
Jag börjar vid blåsipporna (som ju inte kommit än men jag vet att dom gör det), och så lurar jag mig själv att ta en liten bit till, och en till, och sen dör jag lite för jag inte får luft.
Danskursen har också hjälp till.

Men nu, nu orkar jag inte stå medan morotsbiffarna steker.
Jag var tvungen att dra ner värmen till trean och lägga mig i soffan ett par minuter.

I kväll tinade jag i alla fall en muffins bakad med dadlar och mandelmjöl och kakao bl a.
Den njöt jag av. Det var den sista men jag ska baka nya så fort jag orkar åka till en affär och köpa dadlar.

Febertermometern kom med posten i dag.
Den visade på 37, 3.

Jag orkade inte gå till postlådan. Tog bilen.

Det som är bra och som jag är tacksam över är

... att jag fortfarande har kaffe kvar
... att jag har möjlighet att vila
... att jag har mycket glädje inuti.



tisdag 17 mars 2015

#Blogg100 Dag 18 Roligare blogginnehåll har jag skrivit!

Jag kapitulerar och kastar in handduken.
JA, jag har feber och har frusit i bilen på väg hem i går kväll fast värmereglaget stod på HI och fläkten på max och stolsvärmen på för fullt.
Dunjackan uppdragen till öronen.

Jag har allt jag behöver.
Ingefära, citron och honung.
Posten har förhoppningsvis med sig min beställning på alvedon.
Det som inte finns är ved.
Som jag brukar säga, "a woman's got to do what a woman's got to do", så jag tog bilen till vår vedbod, dit det inte går att köra ända fram, men jag tog mig dit och packade en kasse full och släpade till bilen, och nu finns det i alla fall till en brasa i kväll och i morgon.

Ute sjunger fåglarna och jag skulle vilja vara frisk och bara gå omkring i skog och mark.
Dessutom behöver jag reda upp mitt liv, det finns sån't som jag vill avsluta så fort det är möjligt.
Helst i går.


Blogg100 Dag 17 Till postlådan är det inte så förskräckligt långt.

Jag kanske håller på bli sjuk.
Eller inte.
Men jag fryser och har ont i kroppen.
Febertermometern glömde jag i Stockholm.
Det finns bara två alvedon kvar.
Men det finns näthandel, tack och lov!
Har ingen lust att åka två och en halv mil till apoteket i dag.
Fryser bara jag tänker tanken!
Men till postlådan kan jag alltid ta mig.

Så i morgon ligger förhoppningsvis alvedon och en ny febertermometer i postlådan!
Billigare är det också, att skicka efter.
Undrar om det går att skicka efter Proviva blåbärssoppa också?
Det är en Guda-drog vid influensa.
Eller vad det nu ska bli.



måndag 16 mars 2015

#Blogg100 Dag 16 Jag vill vara sann.

Jag var fem år när jag skyddade en lögn första gången.
I alla fall vad jag minns.
Mamma pekade på kvartingen i skåpet och sa att det var hennes medicin.
Jag visste vad det var i flaskan och jag visste hur hon blev när hon drack det.
Men jag sa "ja" för att skydda henne.
Sedan har jag låtsats tro på många personer fast jag vetat att de ljög.
Jag har ljugit själv.
Massor.
I dag sätter jag sanningen högt.
Både min egen och andras.
Och det får kosta vad det vill men jag ljuger inte längre för att skydda andra.

I kväll körde jag hem från en utbildningsdag i Stockholm.

Jag har precis gjort eld i kaminen.
Himlens alla stjärnor blinkade åt mig när jag, innan jag gick in, släckte utebelysningen ett par minuter, en stund i den kylslagna marskvällen stod jag där och kände, att jag är, och vill fortsätta vara sann.
Jag vill ha rent inuti.
Klart, som stjärnhimlen.


söndag 15 mars 2015

#Blogg100 Dag 15 och ingen skrivlust.

Nä, jag har annat i huvudet just nu, än att blogga.
Svårt att hitta inspirationen, och skrivron.
Ska jag klämma ner något här på bloggen så blir det i så fall Knäckepizza.
En sådan åt vi i dag.
Först blandades 2 msk olivolja med 5 msk tomatpuré.
Denna gocka breddes över en hel rund knäckebrödskaka från Leksand, normalgräddad.
Sedan på med salami, svarta oliver och färsk basilika.
Riv 150 g smakrik ost och lägg över.
In i ugnen 200 grader i 10 min.
Så.

lördag 14 mars 2015

#Blogg100 Dag 14 Ett liv i andra hand.

Lever du nära någon som dricker för mycket eller använder andra droger?
Säkert är du fylld av förvirrade tankar och obesvarade frågor.
Du hotar att lämna honom/henne om det inte blir ett slut på missbruket, du gråter, bönar och ber, kritiserar, klandrar och kontrollerar, och du kräver av personen att han/hon ska lova att aldrig mer.
Det går massor av energi, du är ständigt trött, less, ser inte längre något ljus i tillvaron, allt känns hopplöst, och vad du än säger och gör så tycks det bara bli värre med flaskan, spelmissbruket, pillren, porrsurfandet, otroheten, narkotikan eller vad det nu är.
Du får värk i kroppen (fibromyalgi) på grund av att all din energi, som du behöver till DIG och din kropp, går åt till att ha fokus på den andra personen.
Du letar flaskor, gömmer, häller ut sprit, sätter märken på flaskan så du kan se om och hur mycket det har minskat …
Kort sagt, du lever ett liv i andra hand. Ständigt på spänn, ständigt i väntan på nästa katastrof.
Kanske har du redan som barn tagit ansvar för, skyddat, fixat någon vuxens känslor, kanske var du rädd för vad som skulle hända när pappa eller mamma drack, kanske var du rädd för bråken, grälen.
Kanske finns det i dig en drivkraft att ”ta hand om” och ”rädda” andra vuxna. Ett behov av att vara behövd …I medberoendet är det lätt att, av kärlek och omsorg, göra en massa saker för alkoholisten. En massa saker som bara leder honom/henne ännu längre in i sjukdomen.
En person som är beroende behöver konsekvenser för att ”nå sin botten”, kasta in handduken, hissa vit flagg och kapitulera.
Så det du behöver göra är, att låta saker och ting hamna där dom ska.

Släppa taget. Hitta tillbaka till DIG.
Det finns hjälp.
Ensam är det svårt att ta sig ur ett medberoende.
Den som lämnar sin alkoholist utan att bli medveten om sin del i det hela hittar ofta en till alkoholist att ta hand om och ”älska”. Och en till, och en till.
Ouppklarade affärer försvinner inte av sig själva.
En bra bok är ”Bli fri från ditt medberoende” av Melody Beattie.
Ett bra ställe att besöka är www.al-anon.se/

fredag 13 mars 2015

#Blogg100 Dag 13. Fredagsmys.

Jag tydliggör för dottern att jag gärna vill se på Let's dance, redan när jag kommer hem till dom.
 - Sätt på fyran för nu börjar det! säger hon strax före åtta.
Vi sitter där i soffan och äter morötter, chips och dip, plus en varsin glass och kaffe.
Rätt vad det är får jag lite dåligt samvete för att jag har pressat mig till att få kolla på Let's Dance, så jag frågar:
 - Du kanske hellre vill se på Babben?
Hon gapskrattar åt min syn på vad en TV-fredag innebär.
Jag fattar plötsligt hur trångsynt jag är!
Det finns liksom fler alternativ än Babben och Let's Dance! 
Fast det är dom två jag sappar mellan hemma på vischan på fredagskvällarna! 
Hur som helst blev vi avbrutna av annat så nu vet jag ingenting om hur det går för Ingemar.


torsdag 12 mars 2015

#Blogg 100 Dag 12 Dansa dansa dansa ...

Dans-Eva är återuppstånden och det är så KUL! Ikväll vågade jag t o m stanna och dansa två danser på fridansen efter kursen!
Nu tänker jag köra tills jag stupar. 
Bra för konditionen också! 
Och glädje i hela mig!

För övrigt en underbar vårdag med klarblå himmel.
Jag ville lägga mig på marken.
Känna jorden mot min rygg. 

Ta emot energin.


Det var lätt att känna tacksamhet just när jag tog det här fotot.

Jag har bytt gardiner också.
Tagit ner de röda, som jag satte upp i advent.
Nu hänger där vita längder, som släpper igenom ljuset!

Några Penséer har jag planterat.
Men jag tog in dom i natt.
Stackars små plantbebisar, om jag låtit dom stå ute! Det är kalla nätter ju.

Tack för i dag.



onsdag 11 mars 2015

#Blogg100 Dag 11 En är för lite och tusen aldrig nog.

Roethlisberger:

"Vad ska man äta då?! Härom veckan stod jag i säkert en halvtimme och försökte förklara för en bekant på gymmet varför jag äter ”vanliga sötsaker” så ofta när jag verkar gilla hälsosam mat. Hela frågeställningen gjorde mig så paff och jag blev så ledsen. Herregud varför måste det vara antingen eller?! Jag gillar ju både”hälsosamma” måltider och näringsfattiga chokladkakor. Så jag väljer inte. Äntligen äntligen har jag insett att jag inte måste.

Saken är. Det finns EN enda sak, som om vi äter, gör oss överviktiga, sjuka och olyckliga. EN ENDA SAK. Vet ni vad? För mycket. Boven är INTE ett enskilt livsmedel. Det är INTE några gram hit eller dit. Det är INTE enstaka tillfällen eller måltider eller omständigheter. Det är för mycket."




Slut citat.

Detta läste jag på FB idag.

Yes.
Det är sant.
Och så finns vi, som inte klarar av att ta EN pralin ur chokladasken. Eller en Dumlekola ur påsen. Vi som inte kan låta bli att dra i oss en hel rulle Mint-Choko på fyra minuter.
Vi, som inte hinner ut från ICA innan vi sliter upp påsen.
Vi, som inte kan köpa hem påskäggsgodis till barnens ägg förrän tidigast långfreda'n.
Annars äter vi upp det.

Hur ska vi få någon balans?

Jag har provat hundranitton olika dieter, jag har varit hos en dietist, jag har kört LCHF, Paleo, Viktväktarna, you name it.

Jag är ingen människa som fixar det där ordet "lagom".

Ska det va så ska det va.

Jag avundas de, som kan ta en eller två karameller ur skålen, och låta den vara se'n.

Antagligen kommer jag aldrig att bli en sådan människa. 

För mig är det bra att inte ha någonting hemma.

Ibland gömmer jag choklad ute i friggeboden.

Det funkar på vintern, när det är kallt och bökigt att klä på sig för att gå dit och hämta.

Annars finns bara avstå som alternativ för mig.

En gång åt jag inte godis på ett helt år. 

Före jul var vi på Öppet Hus med jobbet.

Jag tog en skumtomte som låg i en skål.

EN ENDA JÄVLA SKUMTOMTE.

Se'n var det kört.

Och på den vägen är det. 




tisdag 10 mars 2015

#Blogg 100 Dag 10 50 saker att göra under 2015

LFYI: Gårdagens inlägg är inget jag är stolt över.
Men det blev som det blev.

I dag gör jag en lista på ...

50 saker jag vill göra under år 2015! (Kreativa saker, roliga, glädjefyllda, galna ... )

1.  Åka på SPA.
2.  Gå på konserter.
3.  Njuta av Livet!
4.  Simma i havet i fullmånens sken.
5.  Gå ner i vikt.
6.  Bo på hotell.
7.  Lära mig något nytt.
8.  Äta nyttigt.
9.  Vara tillsammans med min familj.
10. Träffa vännerna.
11. Hålla kurser.
12. Sälja mina målade kort.
13. Bryggsegla.
14. Måla huset.
15. Åka på roadtrip med gänget.
16. Utvecklas.
17. Fixa ett nytt, lyxigt badrum
18. Gå upp tidigt en morgon i juni och äta frukost på en (annan) ö.
19. Gå till frissan.
20. Bjuda hem vänner på middagar.
21. Träffa en man och bli galet kär.
22. Leda processgrupper.
23. Ha ett eget Sommarprogram.
24. Skratta massor.
25. Få mycket pengar.
26. Fixa en altan på ön.
27. Cykla.
28. Få bra kondition.
29. Hänga nytvättade lakan på tork ute.
30. Plocka en midsommarbukett att ställa in på bordet.
31. Lyxkryssa med Royal Carribean.
32. Skaffa flytbrygga.
33. Dricka mycket vatten.
34. Visualisera.
35. Fixa naglarna.
36. Leda skrivkurser.
37. Skaffa en annan bil som står pall för knöliga skogsvägar utan att plasten i grillen spricker.
38. Åka ut på havet och se soluppgången.
39. Le oftare.
40. Simma i regn.
41. Ligga i hängmattan och lyssna på måsarna.
42. Plantera massor av Penséer i krukor och sätta överallt.
43. Gömma påskägg åt mina gull.
44. Tvätta håret i regnvattnet från tunnan.
45. Ligga på bryggan i september under en stjärnklar himmel.
46. Ge ut en bok till.
47. Äta dubbelsemla från konditori FOKUS i Falun.
48. Gå på massor med möten.
49. Dansa.
50. Måla.

måndag 9 mars 2015

#Blogg 100 Dag 9 När man vaknar av sig själv efter en timme ...

... och kommer på att man har GLÖMT BORT ATT BLOGGA! (Man är jag.)
Som om Fredrik Wass väckte mig genom telepati eller nå't.
Om en halvtimme är det slut på dag 9 i #Blogg100!
O-ou nu är goda råd dyra, som morsan sa.
Där har vi det!
Ordspråk jag minns att hon sa!
"Man ska göra det lilla man kan, man ska göra det villigt och glatt!" (Man är INTE jag.)
"Den som sjunger på morgonen får tårar innan kvällen."
'Stämma först och spela sen."
"Bättre brödlös än rådlös!"

Jag fyller på om jag kommer på fler! 


söndag 8 mars 2015

#Blogg 100 Dag 8 Queen of fucking everything!


A woman's got to do what a woman's got to do, fast stöveln läcker och vattnet har 1 plusgrad. 


Det har blåst som attan, isen i sjösprång har gjort sitt, och fartygen står kors och tvärs.


Underbart trots allt, att hinna ut på ön och "rädda" det som räddas kan.




Nu till sta'n och fira kvinnodagen!

lördag 7 mars 2015

#Blogg 100 Dag 7 Bakom maskerna.


Jag gillar människor som vågar vara sårbara. Som inte behöver gömma sig bakom ”man”, utan törs säga jag.
Dom, som står för att allt inte är så jäkla lätt jämt i livet. Dom, som berättar om smärtan i att inte känna någon mening med att kliva upp på morgonen, eller om sömnlösa nätter när demonerna låter sina svarta skuggor dansa i taket och ångesten sliter en i stycken.

Människor som släpper in. Som öppnar sina hjärtan. Som bjuder in mig i sina mörkaste rum. Och litar på att jag ska tycka om dom ändå. Fast dom bär på tvivel och skam och skuld och livslögner som håller på att spricka.

Dom, som inte behöver ha murar runt sig.

Dom jag umgås mest och helst med är de som släpper på sina rustningar.
Som säger det dom menar och menar det dom säger.
Som vågar blotta sig och berätta om sina rädslor och sina tillkortakommanden och sina smärtor men också om sina förhoppningar och sin tillit. Tilliten till att allt kan förändras, bli bättre, till att drömmar och visioner kan bli sanna. Tillit till att modet kan bli större än rädslan och till att allt är som det ska, även om det inte innebär att man seglar på en räkmacka. 
Tilliten till att ljuset ska segra fast det just nu är svart. 
Tilliten till att det finns en mening med allt som sker, och att det är mörkast närmast gryningen.

När jag vågar möta en annan människa i smärta, utan att jag tror att det är min uppgift att fixa hennes känslor och komma med ”lösningar”, och jag själv vågar lämna ut min oro, min rädsla, min smärta, då händer det saker.
Jag har vänner som vågar säga som det är. Som har förstått, att det inte blir värre för att man pratar om det som skrämmer och hotar, utan tvärtom, när jag vågar berätta för någon annan lättar det i mig. Jag har delat min smärta med någon. Jag bär den inte längre ensam.

Jag har också vänner, som tror, att det man inte pratar om, det finns inte.
Jag förstår att det kan vara så för många.

Jag växer av att umgås med människor som har kontakt med sig själva, med sitt inre, både det ljusa glada och det mörka, som skrämmer. 
Det är dom människorna, som ger mig tillåtelse att få vara den jag är.

För att kunna ta itu med sanningen behöver vi först erkänna den. 

fredag 6 mars 2015

#Blogg100 Dag 6 Ledig fredag


En ledig fredag.
Bara min.
Inga måsten. 
Ingen anledning att behöva åka nånstans.
Så skönt. 
På förmiddagen hade jag besök utanför mitt hus.



 Det är en gåva att få se så vackra djur genom fönstret. Andlighet.



Fick lust att måla efter lunch. Utan att känna att jag måste prestera.
Den är inte klar än. Men en början. 
Jag tappade fokus. Längtade ut. Ut i solen.


Först gick jag en walkabout på ca en halvtimme, se'n hem, men jag ville ut igen! Kunde inte få nog.
Ljuset.
Färgerna.
Luften, långt ner i mina lungor.
Tystnaden.
En räv gick på isen i viken.
Jag ville ut dit också, över till ön, men jag hade gått igenom.
Denna längtan.
I kväll blir det "Let's dance", lite gott att äta, typ salami, oststavar, avokado och fröknäcke. En brasa till det och massa värmeljus, bättre fredagskväll kan jag inte önska mig just nu.
Trevlig helg!


torsdag 5 mars 2015

#Blogg100 Dag 5 Besatt av väskor.


En kvinna kom in på jobbet i dag, med en supergullig handväska.
Alltså handväskor! Jag är galen i handväskor.
Jag minns en sommar, det kan ha varit 1975, jag kan ha varit 22, och min darling och jag skulle åka på tältsemester i Norrland.
Vi hade nog hyrt en Golf den sommaren, om jag inte har fel.
En gul.
Och jag hade köpt en ny handväska.
Den var vit. Hade guldbyglar i handtaget innan det övergick i plast, och den hade ett sån´t där portmonnäknäppe som också var i guld.
Jag var så lycklig över min nya vita sommarhandväska!
Vi åkte färja över till Vasa i Finland och jag kräktes innan vi ens hade lagt ut, det gungade som attan.
Men jag köpte en parfym på båten, en ROCHAS FEMME och den la jag vördnadsfullt ner i handväskan, som doftade av den där flaskan långt efter att vi hade kommit hem och jag hade tagit ur den.
När vi skulle åka tillbaka till Umeå, och stod i kö till färjan, sa en man på finlandssvenska:

  - I dag gungar det nog bra på Kvarken!

Men tillbaka till handväskan jag såg i dag, jag satte mig ner vid datorn och kollade och hittade massor av väskor från det märket. Det var inte lätt att välja, men jag skrev på messenger till M och T och skickade bilder och fick smakråd.




Så skickade jag in beställning och ångrade mig sekunden efter för då såg jag en väska som var ännu snyggare och jag ringde precis innan stängning och tjejen i kundservice sa, att det går att ordna, men tänk om jag ångrar mig, och sen ångrar mig igen?







onsdag 4 mars 2015

#BLOGG100 Dag 4 Mellan Mars och Venus.

Det snöade i natt.

Altanen var täckt av ett tunt lager och träden med, i morse.

Vackert. Jag plåtade öarna och havet innan jag åkte till jobbet.

I kväll efter middan gick jag på walkabout.

Vägen var lätt vår-mjuk, blöt och snöfri, skymningen föll sakta och i väster skimrade det där blå vårljuset, medan fullmånen lekte titt-ut med mig mellan molnen över viken.


Jag mötte en granne som bor en bit bort.
Hon, liksom jag, älskar den här årstiden.
Vi språkades vid en stund där på vårvägen innan vi fortsatte åt varsitt håll.

Ingen vind, inga andra ljud än vågorna när jag gick efter stigen vid havet.



När jag gick hemåt igen lyste Venus och Mars klart och nära och jag kände det som att jag bor mitt emellan dom.



Hur fint får livet vara?

Nu är jag hemma, och skrivsugen på lite annat än bara bloggen.

Jag ska tända eld i kaminen, duscha, ta på mig pyjamas och koka en kopp te.

Sedan är det jag och min Mac.

tisdag 3 mars 2015

#blogg100 Dag 3 När kroppen signalerar.

Vaknar med huvudvärk.
Tungt.
Grått.
Kolkällarvarning.
Jag brukar inte skriva varken på Facebook eller i bloggen att jag mår dåligt, Min övertygelse är, att ju mer jag uppmärksammar ev huvudvärk eller andra symptom, desto värre blir det.
Det vi fokuserar på växer.
Så enkelt är det.

Men i dag gör jag ett undantag, för jag vill förmedla att det kroppen signalerar, finns det oftast en orsak till.
Att vara i negativa energier påverkar oss mer än vi tror.
Jag tror min kropp vill säga mig något.

Jag är ett så kallat "vuxet barn".
En benämning som innefattar en uppväxt i en dysfunktionell miljö.
Det kan vara alkoholberoende, eller beroende av andra droger hos någon i hemmet, det kan även vara ilska och våld, fattigdom, religiös fanatism eller psykisk sjukdom i uppväxtfamiljen.

Vi, som är "vuxna barn" får med oss en massa karaktärsdrag, som att till exempel bli kär i någon som vi tror att vi kan "rädda" och ta hand om, (till exempel en alkoholist), vi är oerhört känsliga för kritik, vi blir antingen otroligt ansvarsfulla eller ansvarslösa, och vi stannar kvar i relationer och på arbetsplatser som är skadliga för oss.

Där en frisk person tackar och går när sanningen uppdagas, där blir vi kvar, för att vi tror att det ska bli bättre, eller för att vi tror att ingen annan vill ha oss, eller för att vi inte vågar eller för att vi är rädda för vad "folk" ska tänka och tycka om oss, eller för att vi tror att den vi ev lever med inte kommer att klara sig utan oss, eller för att vi tror att vi kommer att bli straffade av någon/något eller för att det sitter gamla budskap i ryggmärgen om att man ska vara lojal.
Man ska vara lojal mot sin familj, man ska vara lojal mot sin arbetsgivare, vare sig de förtjänar ens lojalitet eller inte.
Annars kan det hända hemska saker.

Och när kroppen skriker "STOPP, gå därifrån!", då går vi till hälsocentralen och får något mot värken och något att sova på, och något så vi slipper känna.

Vi får en illusion om lindring, som med alla droger.

Men det vi behöver göra, att sätta ner foten, ta hand om det vi innerst inne vet inte är hälsosamt, välja något annat, säga tack och adjö,

 Det kräver mod.

måndag 2 mars 2015

#blogg 100 Dag 2 : KOMET.

Jag har förmånen att få gå en intressant gruppledarutbildning, som handlar om att lära föräldrar att kommunicera på ett bra sätt med sina barn.

KOMET byggs på en grund, (tänk basen i en pyramid), som består i att umgås med sitt barn 10 - 15 minuter varje dag. Och då är det NÄRVARO som räknas. Att se, höra, sitta bredvid utan att vara upptagen av mobilen eller något annat än sitt barn. Det kan vara olika aktiviteter, om det känns bra, som att måla tillsammans, baka, leka med Barbie, men det kan också vara att bara sitta bredvid sitt barn när han/hon leker.

Vara närvarande. Utan tjat, bråk och tjafs. Uppmuntra, bekräfta, se.

I KOMET lär man sig också att i stället för att tjata, gnata, skälla, visa missnöje över det som inte barnet gör, så fokuserar man på det barnet gör som är bra.
Man pratar om 5:1.
Att berömma barnet fem gånger mer än man tjatar.

Det finns forskning på, att det beteende vi fokuserar på hos barnet, det beteendet växer.
Så om vi tjatar och bråkar för att barnet inte gör läxan, ja, det är inte svårt att gissa ...

Ger vi i stället beröm till barnet för att han/hon hänger upp jackan till exempel, så kommer barnet att fortsätta med det.

Jag backar tillbaka till mina barndomsår och kan konstatera, att det stämmer. Det tidigaste minnet jag har om vad någon vuxen sa om mig,  det var: "Det där blir en riktig dansdocka när hon blir stor!"
Jag kan ha varit fyra år?

Och dansat har jag gjort. Timme ut och timme in, hela och halva nätter på olika danshak.
Jag dansar i köket när jag lagar mat, och på stigen i skogen när ingen ser, och i havet, och jämt och hela tiden.
Och nu går jag på FOX-kurs.

En av mina lärare på gymnasiet sa, att jag var "en god stilist".
Det går inte en dag utan att jag skriver.

Farsan slösade inte med superlativen, men när vi var på havet, han och jag, sa han ibland något om hur jag skötte båten i hög sjö.

Alla som känner mig vet hur stark min kärlek till havet är, och fick jag inte ha min båt vet jag inte.



Det jag ofta fick höra var att jag var en "latoxe".

Jodå ... I still am.

Så var medveten om vilka budskap du ger ditt barn. Som förälder formar du livet för din lilla älskling mycket mer än du anar.






söndag 1 mars 2015

#blogg100 Dag 1

För fjärde året i rad startar #blogg100 på Facebook.
Utmaningen är att blogga hundra dagar i rad. 
Jag är på i år igen.
När jag skriver skriver jag.
Jag tar det som ligger överst.
Till exempel tanken på hur fort det kan gå att dra i sig en rulle MINTCHOKO eller något annat som just för tillfället fyller min förundrade själ.
Häng med!

Om mig

Mitt foto
Skriver helst i hängmattan på min blommande ö, med kaffemuggen bredvid. Jag tror att det går att skriva, tänka, sjunga, måla och rabbla ord som skapar våra liv. Affirmationer är kraftfulla! Jag har skapat ett hus vid havet på det viset. Jag vägrar att delta i samtal om vinterkräksjukor och annat elände, jag vill inte ge min uppmärksamhet till det jag inte vill ha i mitt liv, eftersom jag tror att jag drar till mig det genom att fokusera på det. Det första jag tänker på när jag vaknar är allt jag har att vara tacksam över. Dagen blir alltid så bra då. Mest glad blir jag av två älskade små ungars kiknande skratt när vi busar tillsammans. Då finns inget annat, och mitt hjärta svämmar över av rosa lyckobubblor.