Gud kom i helikopter.

Jag åkte runt lite i morse, tog gamla vägen, den som jag åkt hundratals gånger som barn. Kurvig och smal, jag blev åksjuk nästan varje gång.
Den vägen tog jag, det var så vackert i skogen, och jag följde vägen ner till havet och klev ur bilen och gick där en stund, i min egen värld, i andligheten och tacksamheten över att ha tillgång till allt detta vackra.

Tanken kommer; om jag bodde i stan, var skulle jag då tanka? Var skulle jag hitta allt detta som jag hittar i skogen, vid havet, under stjärnorna ... det som ger mig lugnet och sinnesron, det som läker min själ och ger mina lungor frisk havsluft att andas ner i magen?
Jag vill se horisonten.
Vill se hav och himmel mötas.


När jag åkte vidare passerade jag olika små stugor, och jag tänkte, att de har stått där i säkert hundra år, många, och de har alla sina historier att berätta... Historier om fiske, jakt, om barnafödande och kärlek och sjukdom och död. Om kalla vintrar med snöstorm och ljuva somrar med havsbris och doft av tång.


Det är nästan så jag kan känna kaffedoften därinifrån några av husen, jag ser framför mig ett köksbord med ett tänt ljus, kaffekoppar, kokkaffe säkert, och en limpsmörgås med kryddost.
Limpsmörgås att doppa i det heta kaffet. Smör som smälter.
Och så kommer tankarna på farmor.
Farmor, som hade just limpsmörgås med kryddost.
Min älskade farmor.


Jag åker sakta hemåt efter att ha fått några fina foton.
Hem och lägger mig.
Somnar och drömmer.
Jag är på ön och en helikopter landar nedanför huset.
Ut stiger Gud.


Tolka den, den som kan.





Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Lucia

Matt denna natt.

En hinner inte med.