#Blogg 100 Dag 20 Det var inte det här jag hade tänkt skriva i dagens inlägg.

Att vara hemma och vara sjuk är lite annat än att vara hemma och vara arbetslös, eller ledig.

När jag är hemma och är ledig så är jag inte den som tillåter mig att ligga i soffan en hel dag, och det

är nog inget jag vill heller.

Men skulle jag vilja, så finns fortfarande kvar en massa budskap inuti mig, som uppstod i barndomen

och som jag inte lyckats göra mig av med.

Ett är, att det är strängeligen förbjudet att ligga och slöa. Man skulle upp, vare sig det var lördag,

söndag eller skollov.

Stress och hets. Måste måste måste.

"Du ska inte tro att livet är en dans på rosor" var ett mantra min adoptivmor gillade att rabbla, så fort

någon glädje uttrycktes.

Och sjöng jag på morgonen skulle det bli tårar innan kvällen.

Budskapet var, att det är ingen idé att vara glad, för glädjen kommer inte att vara. 

Du kommer att bestraffas. Hårt.

Glädje och förhoppningar skulle följas av den krassa verkligheten, som bestod i missmod, otur, sjukdom, olyckor, eländes elände, död och katastrof.
Och tredje världskriget.


Jag kan känna med henne, min arma adoptivmor, som levde i den här övertygelsen.


Och hon hade sina orsaker. En del, som jag aldrig fick reda på. Jag brukade fråga, som vuxen, om

hennes barndom, hur det var hemma hos henne, rent känslomässigt, i familjen.

Det kunde hon inte svara på, eller ville inte.

Hon brukade svara, att hennes mor var duktig att arbeta och såna saker.

Att prata om känslor var inte hennes cup of tea.

Men det jag vet är alldeles tillräckligt, för att hon inte skulle våga tro att livet kan vara gott.

Hon miste en syster i mässlingen, lilla Astrid var nog bara ett år om jag minns rätt, när hon dog.

Och hon miste sin mamma då hon var fjorton, och nyss hade fått en lillebror. Mamma Olga dog i

barnsäng, det här var 1929.

Hon fick då börja ta hand om sin lillebror, nio år gammal, samt den nya babyn, fast det fanns annan

hjälp till honom också.

Hennes far gifte om sig efter några år.

Hennes lillebror Torsten, som alltså var nio när deras mamma dog, blev endast trettiotre år gammal.

Ännu en förlust.

Torsten lämnade efter sig en liten dotter, på dagen tre månader när han gick bort.

Den dottern var jag.

När så min mamma dog i sjukdomen alkoholism när jag var 6, adopterades jag alltså av min faster.

Jag tänker att sorger och förluster behöver bearbetas, tas om hand, sörjas ut.

Det kan verka lättare att kapsla in, stoppa ner, trycka bort.

I min utbildning gjorde vi upp med mycket av det som fanns inuti. Dök in i det svarta. Lyfte upp,

bearbetade. Med en bra terapeut och i en trygg grupp finns det möjligheter att läka.

Och det är aldrig försent.

Aldrig.

Det här var inte vad jag skulle blogga om i dag.

Jag skulle blogga om att jag, nu när jag ändå har min egen tillåtelse att ligga och slöa, och faktiskt inte orkar något annat, får en massa idéer om att skaffa ett litet ute-spa att ligga i under stjärnklara nätter, och en annan idé att hoppa på en on-linekurs i att skriva en fackbok, och en annan idé att stå på
Loppis och sälja lite grejer i april, och en annan idé ... osv.

Men fingrarna lever ett eget liv vissa dagar. Skriver det dom vill.

Tror att det kan vara dags nu att hitta något att äta. Yes, nu minns jag morotsbiffarna från i går.

Det ska bli gott.




Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Lucia

Bra lördag!

Att jobba eller inte jobba. (That´s the question.)