Sidvyer, senaste månaden

tisdag 30 september 2014

Moments.

Det finns stunder och ögonblick som förgyller min själ. Ögonblickslyckor. 
Värda att samla på, spara djupt inne i hjärtat.
I dag var det en dag fylld med Moments.
Jag tog båten ut på havet och hade kaffe med.
Solen glittrade på vattnet och värmde så jag satt i bara en top under flytvästen.


Inga andra människor i närheten.
Bara himlen, havet och jag.
Och hela jag var alldeles alldeles lycklig!


Träden börjar få höstfärger.


Vassen lyste gyllengul i solen.

Att pengar gör en lycklig är en illusion.
Jag skulle vara ganska olycklig, om det vore sant.

Frihet i en båt på ett knallblått hav däremot! DET är lycka för mig.

måndag 29 september 2014

Håller mig vaken med att ta selfies. Med löshår.

Jobbar natt snart igen och efter att ha bott med en morgonpigg liten unge ett par dar är det dags att ställa om till nattugglerytmen. Det är ju mitt naturliga liv. Att vara uppe sent.
Då trivs jag!
Men nu är det segt.
Så jag hämtade min lössvans som jag köpte för massa år sedan och började ta selfies.
Nu har jag lust att ha långt hår igen.
Om jag orkar vänta.



söndag 28 september 2014

Hemma.

Kom hem i kväll efter några dygn i Stockholm och det var så vackert på himlen.



Havet.


Det är magiskt att bo här.
När jag kommer hem till havet händer något inuti.
Det blir som bomull i bröstet och runt hjärtat.
Ja, nog vet jag var jag vill bo.
Några söker fortfarande bland mina vänner. Eller i alla fall en.
Det är skönt att ha hittat hem.

torsdag 25 september 2014

Morgonlycka

Jag älskar mina morgnar!
Att slippa stressa och få äta frukost i lugn och ro är en gåva varje dag.


I dag gjorde jag bananplättar och strödde på pekannötter. Blåbär till. Levande ljus och en brasa. Och en stor mugg kaffe!
Sen sitter jag här och tänker på allt jag har att vara tacksam över.
                            💜

måndag 22 september 2014

Hösten är definitivt här!

Var ut och säkrade upp på ön inför stormen, och det var nog väldigt bra för jisses hur det har stormat i natt! Det var inte lätt att sova kan jag säga.
I går var jag och inhandlade en cardigan. En sån där lång, stor, varm att svepa in sig i under just såna här höstdagar.
Jag åkte till köpcentret i sommarkläder. Var där i ett par timmar.
När jag kom ut med min påse och skulle gå till bilen hade det blivit höst.
Regn, kallt och blåsigt.
Så jag tog upp min cardigan ur påsen och tog på mig den direkt.
Jag älskar den redan.



Har ätit frukost som i dag bestod av en frukostpannkaka gjord på kokosmjöl, grädde och fiberhusk samt ett ägg. Kaffet tog slut alldeles för fort som vanligt.

Tacksam i dag för

... min nya cardigan
... mitt jobb
... att jag köpte tvåhundra värmeljus i går plus tre blockljus. Det går åt den här årstiden!

fredag 19 september 2014

Morgonstund.

Jag tror nog att den måltid jag uppskattar mest på dygnet är själva frukosten. Särskilt när jag får sitta i lugn och ro, utan stress, och njuta länge. Meditera en stund eller läsa en text ur någon av mina "dag-för-dagböcker".

Min mediala förmåga har kommit tillbaka igen. Den kommer starkt, och jag förstår vad det var som gjorde att den inte trängde sig på under åren i Falun, eftersom jag pendlade och inte hade så mycket tid och kraft till att lyssna in annat än det vardagliga, konkreta och nödvändiga.

Nu använder jag den hela tiden, det är allt från att rensa i hus till enskilda möten med de som söker, eller gruppseanser.

Universum är med och jag möter de människor jag behöver för mer inspiration och övertygelse.

Tacksamt tar jag emot det som kommer i min väg, och som är bra.

I går skippadejag Paleo och åt ris och vårrullar på ett hak på söder. Glass och banan ingick i lunchbuffén så jag öste på. Jag tyckte att jag var värd det! :-)

Om jag slutar blogga nu så hinner jag ut i det vackra septembervädret innan jobbet.

Ha en fin fredag, och gör mer av det som gör dig glad!


torsdag 11 september 2014

Mycket intressant!

Neurolog: ADHD finns inte – men det är en utmärkt ursäkt.

Pressmeddelande  •  2014-03-14 21:17 CET

”Inte en enda enstaka individ – inte ens personen som finner det näst intill omöjligt att koncentrera sig eller sitta still – är påverkad av störningen ADHD som vi kallar den idag”, skriver neurologen Richard Saul i sin nya uppmärksammade bok. Han menar att vi har blivit så ”hjärntvättade” av den enorma propagandan bakom ADHD att folk kommer in självmant till läkarna och anmäler sig för diagnos.

Vi har träffat ett flertal neurologer som bara ruskar på huvudet åt neuropsykiatrin. ”Psykiatrin är en lekstuga. Det är ingen vetenskap”, sade en känd svensk neurolog till KMR i höstas. Det finns inga vetenskapliga bevis för ADHD och de som presenteras är till största delen påhittade.

Det är inga kritiker av ADHD som förnekar att barn och vuxna kan ha problem med koncentrationen eller kan bli överaktiva, vilket brukar vara argumentet emot kritikerna. Tvärtom är det så kritikerna oftast är mer engagerade i dessa personer än de som bara vill ge dem amfetamin. Kritiken riktar sig mot att det skulle vara något fel på hjärnan på dessa personer, att man ger dem en etikett, en klumpdiagnos och sjukdomsförklarar dem.

Barnläkare och neurolog Fred Jr Baughman är en känd amerikansk läkare som kritiserat psykiatrins diagnoser i många år, och i synnerhet ADHD som han anser är en ren bluff, enbart avsedd att sälja ADHD-droger. Han menar att de började i fel ända, de hade för avsikt sälja psykiatriska droger och gick bakåt för att hitta symtom som de kunde klassificera som sjukdom. Han avslöjar den ena myten efter den andra i sin bok.

Ta bara exemplet med 400 magnetröntgenbilder som gjordes på 400 barn, som fortfarande refereras till som vetenskapligt underlag. Hälften av barnen hade ADHD-diagnos. Psykiatrin på högsta nivå i USA (NIH) ansåg genom denna studie att barnens hjärna utvecklade sig senare hos ”ADHD-barn” på grundval av dessa bilder. Vad de inte rapporterade var att 66 procent av ADHD-barnen hade gått på kraftiga centralstimulantia, amfetaminliknande preparat, innan vilka bevisligen undertrycker tillväxt, vilket naturligtvis inkluderar hjärnan. Detta var vad de såg. Tidigare undersökningar har visat att ADHD-droger krymper hjärnan med 10 procent. (1998 National Institutes of Health (NIH) Consensus Conference on ADHD)

Baughman pekar ut en annan studie som publicerades i The Lancet år 2000, där man hävdade att ADHD kunde kopplas till överproduktion av dopamin i hjärnan. Nu publicerade man inte det faktum att hälften hade gått på centralstimulantia lång tid innan, och slutat ta det först en månad innan hjärnan skannades. Man vet att centralstimulantia påverkar dopaminsystemet. Skillnaden mellan de med påstådd ADHD och kontrollgruppen hade naturligtvis orsakats av amfetaminet.

Det finns inga hållbara vetenskapliga bevis för att ADHD existerar. Till och med i den uppmärksammade psykiatriska diagnosboken DSM skriver man: ”det finns inga laboratorietest som etablerats för att diagnostisera ADHD”.

De senaste 30 åren har dock psykiatrin kört en offensiv kampanj för att omvandla barndom till en mental störning genom diagnosen ADHD. De har haft stor hjälp av anhörigföreningar – som naturligtvis har fått betalt för denna hjälp. I synnerhet för hjälpen att sälja amfetamin. I USA i synnerhet. Mångmiljonbelopp har slussats dit, men även i Sverige. Media hänger på som vanligt när det gäller kontroverser. Och myndigheter blir överkörda av läkemedelsbolag och deras betalda konsulter. Allmänheten har i sin tur blivit fullständigt ”hjärntvättad” av propagandan. Folk kommer nu in på läkarmottagningarna efter att ha sett på TV eller läst i tidningar om ADHD, med krav på att de själva eller deras barn skall få en ADHD-diagnos – med tillhörande obligatorisk ”medicin”. Skolan och lärarna kräver det.

Det har resulterat i att barn med ADHD-diagnoser fullständigt exploderat. I USA hade år 2011 över 11 procent av alla barn ADHD (6,4 miljoner barn enligt CDC). CNSNews.com rapporterade förra året att 20 procent av alla 11-åringar hade fått en ADHD-diagnos. I en skola i San Diego hade 65 procent av alla femteklassare (fifth grade) ADHD och gick på amfetamin. I Storbritannien är det den mest vanliga mentala störningen. I Sverige på Gotland och Upplands län får 7 procent av alla pojkar 10-14 år narkotika i form av Concerta/Ritalin.

Ren narkotika ges alltså unga barn, ända ner till tre års ålder, utan någon som helst test eller bevis för att det är något medicinskt eller fysiskt fel på dem som berättigar detta. Pröva det med diabetes eller cancer. Läkare skulle anmälas och få sparken. Inom psykiatrin går uppenbarligen vad som helst. Många miljoner ungar drogas helt enkelt ner för sitt beteende. Det är ett gigantiskt experiment; ett rent övergrepp som sker.

Myndigheterna blir totalt överkörda av betalda experter och konsulter som är så intimt kopplade till läkemedelsindustrin att de lika väl kunde vara anställda som försäljare.

En ny bok med titeln ADHD Does Not Exist: The Truth About Attention Deficit and Hyperactivity Disorder, är resultatet av neurolog Richard Sauls halvsekellånga erfarenhet med att behandla tusentals barn och vuxna.

Han säger: ”Inte en enda enstaka individ – inte ens personen som finner det näst intill omöjligt att koncentrera sig eller sitta still – är påverkad av störningen ADHD som vi kallar den idag”.

Han hade mängder med patienter med uppmärksamhetssvårigheter som kom in till hans mottagning och hävdade att de hade ADHD. De var mentalt självdiagnostiserade med ADHD efter all propaganda. Och de ville ha – krävde – Adderall eller Ritalina.

Han berättar hur patienter besökt honom med diagnosen ADHD redan inskrivet i pannan. Dr Sauls kunde dock lokalisera det underliggande problemet som kunde lösas utan diagnos och det annars obligatoriska amfetaminet.

”ADHD utgör en utmärkt ursäkt”, säger han. ”Diagnosen är en lättillgänglig krycka. Dessutom finns det ett attraktivt element med en ADHD-diagnos, i synnerhet hos vuxna – det kan vara spännande att betrakta sig själv som en individ involverad i många olika saker på en gång – istället för att ha fastnat i en tråkig fåra.”

Dr Saul tror att den påhittade diagnosen ADHD i själva verket är en samling symtom, inte en sjukdom eller mental störning. Det är ett kluster med symtom som härstammar från ett tjugotal olika orsaker. Han anser att ADHD som diagnos borde lyftas ur diagnosbibeln DSM. Han tycker att symtomen borde närmas holistiskt istället för att se på hyperaktivitet, rastlöshet och brist på fokus som en ”klumpsjukdom”.

Dr Saul beskriver orsaker, metoder och alternativa lösningar för människor som har svårt att koncentrera sig och fokusera. Han nämner ett exempel med en flicka som behandlades för ADHD därför att hon var störande i klassen. Det visade sig att hon inte kunde se svarta tavlan. Hon var uttråkad av att inte kunna följa med och blev störande. Hon behövde glasögon, inte amfetamin. När hon fick glasögon ändrades hennes beteende omedelbart.

En annan pojke som han beordrade blodtest på hade järnbrist på grund av att han åt mest sockerrik mat, utan järn. Det orsakar utmattning, dålig uppmärksamhet och koncentration. Hans beteende förbättrades i takt med järnintaget från näringsrik mat. Hade en psykiatriker fått tag i honom hade han fått amfetamin omedelbart.

I Frankrike fann en studie år 2004 att 84 procent av barnen som hade fått diagnosen ADHD hade järnbrist, jämfört med 18 procent av de icke ”ADHD-barn”.

Dr Saul undersökte noggrant en efter en av sina patienter och fann allt annat än ”ADHD”.

Och det kan ta lite tid, men är väl värt det. En ADHD-test i form av en checklista med ett tjugotal olika beteenden kan ta några minuter, och vips har man en diagnos. Man behöver bara pricka i fem beteenden av tjugo så får man en ADHD-diagnos.

Vi har själva hört talas om ett flertal barn som inte hört vad läraren sagt och som fått ADHD-diagnos med obligatoriskt amfetamin – när de i själva verket skulle behövt en hörselundersökning och kanske en hörapparat, eller få bort vaxproppen i örat.

För att inte tala om alla allergireaktioner som exakt liknar de symtom som psykiatrikerna listar upp som ADHD-symtom.

http://www.dailymail.co.uk/health/article-2577814/The-eminent-doctor-convinced-ad-hd-doesnt-exist-In-fact-says-Dr-RICHARD-SAUL-symptoms-routine-causes-drugs-harm-good.html

http://www.spectator.co.uk/columnists/rod-liddle/9157681/dyslexia-isnt-real-but-dont-worry-neither-is-adhd/

l

fredag 5 september 2014

När jag blir 85.

Inuti mig finns många automatiska tankar.
Tankar som utan att jag hinner blinka slår till och blir till övertygelser gjutna i betong på en tiondels sekund.
En av alla dessa miljoner miljarders tankar är, att när det ska vara trevligt och mysigt, då ska det finnas något gott att äta. Typ chokladpraliner eller Budapestbakelse eller sockerkaka med någon gocka inuti.
För mig och mitt inte barn är det tryggt.
Kakor och semlor och smågodispåsar med kritor och chokladplättar i. Centerrullar och Prinsesstårta. Guldnougat och chokladpudding med vispgrädde.
Jag har en uppväxt med en styvfar som alltid kom hem med Guldnougat från SHELL-macken i Västerås när han slutade jobbet. Han och mamma delade på en sjuttis, jag fick min Guldnougat.
"Alla ska trivas", sa mamma.
Farmor var den goaste jag mött och när jag var hos henne fanns alltid bullar och saft.
Det var kärlek i bullarna. Och kanel. 
I barndomen på ön i den nya familjen var det strikta regler. Endast en kaka mörk choklad fanns i farsans byrålåda. Ibland belönades jag med en ruta.
Självklart snattade jag och kompisarna Centerrullar i affärerna. Och annat godis. Eller så snodde jag en krona eller två i mammas portmonnä så jag kunde köpa en Pigalle i kiosken vid Noréns på Brynäs.
I dag är jag fortfarande hookad på sött. 
Har tagit bort så mycket jag just nu förmår, men tillåter mig att äta slabbiga efterrätter efter en middag på restaurang eller när jag är bortbjuden. 
Som när jag var på Axmar Brygga i lördags, till exempel.
En påse lösgodis händer det att jag köper när jag är trött eller orolig eller rädd. Fast det smakar inte som det gjorde förut. Innan jag började lägga om kosten.
Jag har koll vilka känslor jag äter på. Ibland hittar jag andra (sundare) vägar att ta hand om dom känslorna än att döva med socker. När jag hinner trycka på stoppknappen.
Det har blivit bra mycket bättre. Med LCHF och Paleo slipper jag sötsuget som tidigare slog till nästan dagligen. 
Jag bakar chokladbollar på dadlar och nötter och dom är verkligen riktigt goda.


Det finns lösningar på det här problemet också.
Precis som det gör med andra beroenden.
Men att avstå helt varken vill eller förmår jag. Inte när det gäller sötsaker.
När jag blir åttiofem ska jag alltid ha karameller hemma. Som farmor hade. Polkagrisar i en skål som står i hyllan.
Då ska jag äta äppelpaj med vaniljsås utan betänkligheter, och baka kladdkakor och lurbullar och fullkomligt ge sjutton i att väga mig.
Hoppas det fortfarande finns Prinsesstårta om tjugofem år.

torsdag 4 september 2014

September

Det där med sensommar är så skönt. Att ligga på solvarma stenar vid havet, eller  på bryggan och kolla på tunna slöjmoln mot en knallblå himmel, vara närvarande i nuet och ta vara på varje sensommardag som om den vore den sista, det är vad jag gör.


Nätterna är stjärnklara och inte speciellt kyliga än. September är en av mina favoritmånader. Precis som maj och december och april och oktober. Och juni. Och november.
Ja, alla tolv, faktiskt.

Om mig

Mitt foto
Skriver helst i hängmattan på min blommande ö, med kaffemuggen bredvid. Jag tror att det går att skriva, tänka, sjunga, måla och rabbla ord som skapar våra liv. Affirmationer är kraftfulla! Jag har skapat ett hus vid havet på det viset. Jag vägrar att delta i samtal om vinterkräksjukor och annat elände, jag vill inte ge min uppmärksamhet till det jag inte vill ha i mitt liv, eftersom jag tror att jag drar till mig det genom att fokusera på det. Det första jag tänker på när jag vaknar är allt jag har att vara tacksam över. Dagen blir alltid så bra då. Mest glad blir jag av två älskade små ungars kiknande skratt när vi busar tillsammans. Då finns inget annat, och mitt hjärta svämmar över av rosa lyckobubblor.