Sidvyer, senaste månaden

lördag 31 maj 2014

Det går utför och jag tänker ha kul under tiden. #blogg100 Dag 92

Plötsligt hör jag mig själv säga till dottern:
 – Nej! Byt inte kanal! Christer Sjögren är med!
I somras fick jag hälsporre för att jag stuttade runt i kilklackar i trä. Då fick jag rådet att köpa INLÄGG.
Det var liksom dödsstöten.
Hon i affären försökte trösta mig.
 – Många ungdomar har inlägg i skorna.
Mm, eller hur.
Jag missar sällan Melodikrysset och nu har jag börjat köpa veckotidningar också. Allers och Året Runt.

Jag har blivit tvungen att kasta in handduken och slutat kämpa emot.

Det är nästan OK att vara 60 och tant. 
Jag är inne på döhalvan. Det går utför.

Och jag tänker ha kul på vägen.

Det innebär för mig att busa med barnbarnen. För inuti mig finns trots att jag är 60 en busunge. En som blåser såpbubblor och leker jaga med småttingarna tills dom kvider. 
Jag tänker fortsätta dansa häcken av mig på Cinderella med mina fina från Brynäs. Vi som har känt varandra sen småskolan.
Och vill jag ha en Tomteklubba köper jag en.
Att köra båten i åttor i full gas ute på fjärden är frihet och det kan ingen stoppa mig från.
Vill jag prata högt med mig själv så gör jag det.
Jag kommer att fortsätta bada i havet med badringen från Statoil och plaska och göra "karusellen".
En del dagar kanske jag bara äter slabbidabb. Glass och sånt.
Jag kommer att leka att vänsterfilen är min och dra om allihopa ibland.
Bara för att jag kan. 
När det är nätter med fullmåne ska jag simma naken i viken precis som förra sommaren.
Jag vill fortsätta gömma påskägg och få leta efter mitt.
För mina guldtior vill jag göra nåt onödigt kul så ofta det bara går.
Jag vill sitta på bron under ljusa sommarnätter och lyssna på gökens "koko".
Snöänglar på gården gör jag såklart, och trampar på nyisen på vattenpölarna.
Att ligga på bryggan i september och se på stjärnorna vill jag aldrig sluta med.
Och så vill jag ha många olika hattar och
skråla med i "Allsång på Skansen" så fönsterrutorna skallrar.
Nån har sagt att när man är tant får man göra precis vad man vill.
Äntligen.


fredag 30 maj 2014

#blogg100 Dag 91 Good enough?

I går tittade jag och flera inblandade på bilder från förr.
Det var bilder på mig och min familj och väninnan och hennes familj, från början på 80-talet.
Och vi var så jävla snygga allihop!
Det sorgliga är, att vi inte insåg det då.
Vi var aldrig nöjda med hur vi såg ut. Det skulle bantas och hållas på för jämnan.
Fast vi verkligen inte behövde.

Senare på kvällen ringde jag upp henne och hon var lika upprörd som jag, om inte värre.
Vi pratade om att vi inte satte värde på oss själva.
Inte för hur vi såg ut, men för dom personer vi var. 
Och är.
Båda kommer vi från krockade familjer.
Familjer där vi inte känt oss bekräftade eller good enough.
Det är sorgligt att det sätter såna spår.

Vi duger som vi är, allihopa.
Och vi är värdefulla. Var och en. Du och jag och alla dom andra.



torsdag 29 maj 2014

Tacksamhetslista, lightversionen. #blogg100 Dag 90

I kväll var jag på en plats där några av oss pratade om tacksamhet.
Att känna tacksamhet är helt fantastiskt! 
Förut, när människor pratade om tacksamhet var jag inte riktigt med på tåget.
Visst, tacksam ska man va, men jag hade inte kontakt med känslan.

I dag kan jag utan att blinka skriva ner minst 100 saker som jag är tacksam för!
Men jag tar 10 så länge.

Jag är tacksam för ...

att jag fick hjälp av B att sätta dit det nya lysröret. En fröjd att diska nu när det lyser över diskhon!

att jag var på ett jättetrevligt födelsedagsfirande i dag

att jag just nu ser himlen färgas rosa över havet

att jag kunde betala räkningarna den här månaden också

att jag har ett hem

min familj

mina vänner

att det finns kaffe till i morgon bitti

försommarens ljusa kvällar

att jag får vara med i #blogg100 och har fått nya vänner här

att jag fick krasse-plantor av Ylva i dag

min nya långa klänning som jag hade för första gången i dag

Oj det blev fler punkter än tio.

När jag skriver en lista med sånt som jag är tacksam över så händer det saker inuti.
Bra saker.
Prova du med!

onsdag 28 maj 2014

Där min själ får ro. #blogg100 Dag 89

Te och rostat bröd, Sandra Bullock på kanal 11 (som jag inte visste fanns i min Telialåda), och jag fick energi i dag att baka Lurbullar och att kratta och plantera lite på ön.




Liljekonvaljerna blommar på jordkällartaket.




Jag är så tacksam över att få leva nära hav och skog.





Det är meckigt och långt att åka när jag ska handla eller tanka eller göra andra saker i stan, men det är det värt.




Det här är stället där min själ får ro.

tisdag 27 maj 2014

#blogg100 Dag 88 Gör livet enklare!

Öppna dig för Livet!

”Easy does it” ~ eller ”Gör det enkelt”. Deviser för ett angenämare sätt att leva.

Att göra det enkelt innebär såklart olika saker för olika individer.

Men jag tror det finns några grejer som gäller för de flesta.

Jag tror att Livet blir enklare när du:

  • lägger mindre vikt vid andras åsikter om dig, eller det du tror andra tänker om dig, eller är rädd att dom ska tänka
  • slutar oroa dig för hur det kanske ska bli i morgon eller på semestern eller i september 2017
  • minskar kontakten med människor som får dig att känna dig trött, förvirrad, arg eller nedstämd
  • slutar ta ansvar för andra vuxna personer och deras handlingar, mående och smärtor
  • byter negativa tankemönster mot positiva
  • kliver ur offerrollen och tar ansvar för dig, och ditt liv
  • accepterar det du inte kan förändra
  • slutar göra sån’t som du inte kan stå för
  • upphör med att döma/bedöma andra
  • släpper det som inte är bra för dig
  • i stället för att se till att andra får vad dom behöver, frågar dig själv:

Vad behöver jag? Vad vill jag?


måndag 26 maj 2014

#blogg100 Bråkigt hav and I love it! Dag 87

Jag stod och lät nordan piska liv i mig nyss.
Ett bråkigt hav är det bästa som finns. Så skönt. Befriande. Som en Stones-konsert när hela jorden vibrerar och inget annat finns än dunket, volymen, trummorna i magen och han, sångar'n, med sin mjuka cockneydialekt och suggestiva moves.
Det väcks något i mig när jag står där vid havet. En urkraft.
Jag vet inte vad det är.
Jag känner mig både liten, vild, och stark som en björn.


Helst vill jag att det ska blåsa som aldrig förr. 
Bring it on liksom.
I alla fall känns det så när jag står där.
Inte när jag är hemma. Då är jag ett ynk som är rädd att det ska bli som i oktober 2006.
Det ska jag inte trötta ut er med nu men det blåste 25 m/s och träden föll och strömmen gick och jag satt med katten i knä och grät.
Så.



      

söndag 25 maj 2014

Alla morsor är inte världens bästa. Men alla gör vi så gott vi kan. #blogg100 Dag 86


Jag skulle följa valresultaten men så hamnade jag i Notting Hill.
Ja, ni fattar ju själva.
Innan jag åkte till stan för att rösta, äta tårta med dottern och köpa jord, öppnade jag fönstret.
Jag tyckte det var lite kvalmigt här.

Det var det inte när jag kom hem, kan jag lova.

Det svänger fort i hockey! Från 30 grader ena dagen till 11 nästa. Jag är glad att jag har min kamin. Det var bara att plocka in lite ved och nu brinner en brasa. Mysigt!



Självklart har jag röstat! Efter röstningen åkte jag och köpte en liten morsdagstårta. 
Finns det en chans att äta tårta, grab it!



Jag tog med den till dottern och vi fikade tillsammans. Men när jag åkte lämnade jag resten av tårtan där.
Lite självbevarelsedrift finns det kvar, tydligen.

På FB läser jag om alla underbara mammor. Världens bästa är dom, allihop.

Själv har jag inte haft någon underbar mamma. Min biologiska var som jag berättat förut, gravt insjuknad i alkoholism, och jag kan inte uppbringa några fina glada minnen av henne, tyvärr.
Hon hade en sjukdom, hon hade inte valt den. I don't blame her. Men jag kan konstatera att det har gjort saker med mig, att växa upp i ett alkoholisthem.
I slutet av 50-talet fanns inte mycket hjälp att få i Västerås.
Hon var på sjukhuset till och från innan hon dog, 48 år gammal, i skrumplever.
Men någon behandling var det inte tal om.
Mera "tork".
I dag finns fantastiska möjligheter att tillfriskna från beroende! Det är fint.

Min adoptivmamma var inte heller världens bästa. Hon gjorde så gott hon kunde, antar jag.
Som vi mammor gör.

Vi fokuserar på att inte bli som våra egna mammor, om vi har vågat se våra mödrars brister, det vill säga, och inte förskönar dom och höjer dom till skyarna för att det känns farligt och hotfullt att ens tänka tanken att mamma inte var/är perfekt. 
Och så gör vi massa annat som vi inte ser eller är medvetna om. 
Eller så vet vi någonstans där inne, men det är för smärtsamt att erkänna för sig själv att jag kanske inte är världens bästa mamma.
Fast det är det jag vill. Såklart.
Jag älskar mitt barn och vill vara perfekt 24-7.
Jag vill ge mitt barn allt det jag inte fick, men gör hundranitton andra misstag på vägen.

Jag tror att det är bra att kunna säga jag är ledsen att jag inte gjorde/sa/förmådde/kunde — vad det än är, som ungen en dag förhoppningsvis vågar uttrycka. Kritik. Ilska. Besvikelse.

Det sämsta är, att stå och förneka det som faktiskt har hänt.

Det klassiska; barnet säger något om "den där gången när pappa var full och skrek", och mamma säger att "han var inte full, han skrek inte, han var bara lite trött."

Eller "vi har aldrig slagit dig, vad pratar du för strunt?"

Att förneka gör ännu djupare sår i barnets själ. Sår som aldrig läker.

Så om din unge är tretton eller förtitvå — ta ditt ansvar.

Prata om det som är, och har varit.

Även om ingen mamma är perfekt på alla plan så gjorde vi antagligen vårt bästa utifrån de 

förutsättningar vi hade.

Och om du verkligen tycker att din mamma är/var perfekt så lyfter jag på hatten för henne. 

Och för dig, som fick en sån!

Men man får vara arg, besviken, förbannad, ledsen över den mamma man har eller har haft.

Till och med på Mors Dag.




~~~~~~~~ Man kan inte ta itu med sanningen förrän man har erkänt den. ~~~~~~~~



lördag 24 maj 2014

Framgång. #blogg100 Dag 85

Ralph Waldo Emerson har sagt: 

Framgång: 
Att skratta ofta och mycket, att vinna intelligenta människors respekt och barns tillgivenhet; att uppskatta skönhet, att leta fram det bästa hos andra människor; att lämna efter sig en värld som har blivit lite bättre vare sig det är tack vare ett lyckligt barn, en trädgårdstäppa eller förbättrade sociala förhållanden; att veta att åtminstone en levande varelse har kunnat andas lättare för att man har levat: Detta är att ha haft framgång.

Läste denna text i dag i ett mail.
Det kändes fint att läsa, och jag kan ödmjukt konstatera att jag har haft framgång.

Framgång är ett ord som ofta sammankopplas med feta bankkonton. 
Om vi ska gå efter det måttet är jag inte särskilt framgångsrik.

Men pengar är inte detsamma som lycka, inte för mig i alla fall.

By the way vill jag dela med mig av en bild i kvällens lugn.
Efter en het dag kom svalkan som en befrielse för mig, som inte är riktigt bekväm med 30 graders värme i maj.


Och just nu, i skrivande stund, känner jag doften av ett sommarregn genom mina vidöppna fönster.

fredag 23 maj 2014

Absolut tomt. #blogg100 Dag 84

Värmen har slagit ut min fantasi och skrivförmåga.
En bild är vad jag mäktar med här uppe på loftet där det just nu är ca + 49 grader.
På ländryggen har jag tvingats stryka på liniment för jag lyfte ur en tung grej ur bilen i går, på fel sätt, antagligen, så det brakade till lite. På just det området är det nära kokpunkten.

Skulle helst vilja sova på bryggan i natt. 


torsdag 22 maj 2014

Ord. #blogg100 Dag 83

Ord jag ogillar:

statistik
regelverk
måste
subutexbehandling


Ord jag älskar:

sjösätta
morgonkaffe
stjärnklart
tillit


onsdag 21 maj 2014

Jag kan nog leva så här ett tag utan att det gör ont. #blogg100 Dag 82

I dag bestämde jag mig för att ta hand om mig själv lite.
Jag har inte varit så bra på det den sista tiden. (Läs sista året. Ungefär så.)

Så jag färgade ögonbrynen först. Sedan packade jag ner Satin Hands från Mary Kay i Sjösäcken, och la ner lite frukt och en PET-flaska med vatten och drog till ön.
Där tog jag fram ett badlakan och lite solskyddsmedel och gick ner och satte mig på bryggan och hade fot-SPA med peeling och krämer som egentligen är till för händerna, men det blir gudomligt mjukt och lent när man använder det på fötterna också! Dessutom doftar det gott. Persika! (Just let me know if you need it. Jag säljer. Rabattkod "trollrike" ger lite rabatt.)



Jag var alldeles lycklig där i solen på bryggan, och plaskade vilt med fötterna i vattnet. 







Över viken drog några moln upp, och jag läste sedan på Fejjan att bara en mil bort regnade det. Men jag hade bara sol hos mig.



I dag känner jag bara tacksamhet över att få ha det så här himla ljuvligt. Jag tänker bara på det jag vill ha i mitt liv och har inte oroat mig över hur det ska bli sen en enda sekund.



Jag tänker fortsätta vara lycklig hela den här dagen, ta hand om mig själv och eventuellt skriva en ny novell, eller måla ytterligare ett motiv till mina kvinnobilder.



Livet är NU. Inte om en vecka eller i augusti.

Jag kan välja mina tankar. Mitt mående blir därefter. Så jag väljer glada tankar i dag med. 







tisdag 20 maj 2014

In the present! #blogg100 Dag 81

In the present. I nuet. Visst är det fint.
När jag stannar i nuet är allt bra.
I kväll känner jag tacksamhet över den här dagen.
Den har varit så fin.
Och jag har varit fin mot mig själv. Tillåtande.
Fått lite saker och ting ur världen också.
Och så har jag comittat mig till att njuta av försommaren, av lediga dagar då jag kan göra vad jag vill, och inte sabba det med en massa orostankar över ekonomin.
Det vore ju sjukt. Jag har en guldsits här. Just add faith.

Jag åt en sen frukost.
Väldigt sen.
Jag får det när jag suddar halva natten med mina vänner. 
Sedan skrev jag klart en novell och la ut en tröja på Tradera. 
Jag låg i soffan på altanen och solade benen en stund, varpå jag ringde och sökte lite folk som jag tänkte föreslå träff med. Folk som jag inte känner, och som ännu inte vet vilken nytta dom kan ha av mig och mina förmågor. Därför behöver jag berätta det. Annars får dom ju aldrig veta.
Nu råkade ingen vara tillgänglig just i dag, men det är en ny dag i morgon.
Och så blev det så där igen, så där som det blir hela tiden nu när jag inte styr och planerar! Jag chattade med en vän på FB och så tog vi ansvar för vårt tillfrisknande i medberoendet på ett ställe inne i stan, och nu när jag kom hem igen var havet stilla och himlen vacker som min nytvättade själ.


måndag 19 maj 2014

Första dagen som arbetslös. #blogg100 Dag 80


Första dagen som arbetslös vaknade jag 03.30 och då hade jag i princip sovit kanske — två timmar.
Göken gol och jag gick upp och gjorde frukost, samtidigt som jag oroligt undrade om det hade slagit runt helt och hållet.
Som tur var somnade jag om sen, och vaknade igen klockan åtta.
Då åt jag frukost igen.
Sedan fyllde jag i papper som min  samtalskontakt för utmattningssyndromet vill ha.
Frågan lyder om min far lever, vad han dog av om han inte lever, när han dog och hur vår relation är/var, samt vad han jobbade med.
Nu är det så att det fanns inte bara en far.
Det fanns en verkmästare, en åkare och en arkitekt.
Alla döda.
Jag fick göra olika kolumner för Far Nr 1, Far Nr 2 och Far Nr 3.
De två rader som fanns under frågan räckte inte, faktiskt.
Jag skrev på baksidan, en liten Life story på var och en.
När det var klart var det dags att åka till frissan.
 – Jag vill ha långt, sa jag, och hon jämnade till och klippte ihop och sa, att nu kan jag bara låta det växa i sommar. Inget mer behövs fixas. Och slingor hoppade vi över. Några finns kvar och resten sköter solen och saltvattnet.

Sedan. Var. Det. Dags. 
In på arbetsförmedlingen, beredd på att vänta i timmar, som sist.
Men det var väldigt lite folk där i dag, och jag fick träffa en trevlig dam som undrade vad jag hade jobbat med.
Jag vet inte vad som händer men när jag säger att jag bl a jobbar med anhöriga till alkoholister blir det liksom jag som lyssnar och inte tvärtom.
Det händer på banken, hos frissor, ja lite här och där..
Det är som att öppna ett vattenfall.
Som att det plötsligt blir tillåtet att prata om det onämnbara.
Hur som helst, hon tyckte att jag kunde sätta mig vid en av datorerna och göra en test.
Regnet vräkte ner och jag tänkte att inte ens P-vakterna är ute nu, så sagt och gjort.

Nej tack, inte särskilt. 



Ja absolut!


YES VERY MUCH!



JAAAAAAAAAAAAAAAAA! Bring it on!



Vänta ska jag tänka ... Näe. Inte på en fläck.


När testresultatet inte gick att hitta efter tvåhundratjugofyra frågor bad jag en som jobbade där på arbetsförmedlingen om hjälp.
Han fick gå och fråga en annan som jobbade där.
Efter en stund kom han och sa att det var tekniskt fel.
Kul.
Så jag gick ut i regnet, och ingen p-bot hade hamnat på rutan, så jag körde vidare till själva Sushirestaurangen för nu var jag hungrig.


Man ska ha det bra på sin första arbetslösa dag. Eller "Ska det gå åt h***ete ska det gå med musik", välj själv.



Jag förstår att jag börjar känna livet i mig igen efter sjukskrivningen. Dessa skor höll på åka med hem, men jag åkte till JULA för att skaffa nytt lysrör i stället.
Jag hade det gamla med mig för det hade jag fått tips om.
Lysrörsdjungeln är inte lätt att navigera i.


Ännu värre var det att hitta rätt glimtändare.

Sedan bar det iväg till vännerna, vi hade en spontanträff i kväll och blev bjudna på riktigt god sallad.



Som vanligt när vi träffas gick tiden för fort, och klockan var över ett när vi bröt upp och jag styrde hemåt i dimman.

Detta blogginlägg har jag inspirerats av Super-Carina att göra. Blanda bilder och text. 

Nu ska jag sova.
Det tar på krafterna att vara arbetslös!

God natt!
Oups! Glömde nästan — jag köpte en klänning också. En lång. 

söndag 18 maj 2014

Dom där jävla Alkisarna och vår syn på beroende. #blogg100 Dag 79

Ingen enda människa är ansvarig för att ha sjukdomen alkoholism.
Men varje alkoholist är ansvarig för sitt tillfrisknande.

I dag ser vi fortfarande ner på alkoholisterna. Som om det vore en sämre sorts människor.
Vanliga repliker är "Han borde skärpa sig!" "Det är väl bara att sluta!" "Hon måste väl kunna ta sig i kragen!" 

Näe, det finns ingen alkoholist som bara kan "ta sig i kragen". Om personen inte byter drog, förstås. Börjar med spel eller läkemedel eller sexmissbruk eller något annat, som tillfälligt ger en illusion om lindring.

Jag föreläser ofta om beroende. När jag frågar mina åhörare vad dom menar med ordet alkoholist svarar kanske någon att det är en person som dricker varje dag, som sitter på parkbänken, som är uteliggare och så vidare.

Det är inte hela sanningen.

Du kan vara alkoholist fast du dricker varannan helg, eller fyra gånger om året.

Jag vill med mina föreläsningar medverka till en attitydförändring till sjukdomen alkoholism.


Många kändisar kliver fram och berättar öppet i TV om sitt beroende.

Det är kanske en liten del till att det lossnar lite. Att synen förändras på beroendet. Men kunskap och information i massor behövs fortfarande år 2014.

Skammen och skulden, både hos alkoholisten och de anhöriga, väger otroligt tungt.

Det finns en lösning. Den lösningen innebär inte att skruva på korken.

Den innebär att kasta in handduken, kapitulera, hissa vit flagg.

Den lösningen heter be om hjälp.

I lösningen behöver också den anhörige lära sig ett annat agerande mot sin alkoholist. Han/hon behöver upphöra med sitt möjliggörande.

Till det behövs också hjälp!

Sen kan det hända grejer!






lördag 17 maj 2014

Att erkänna sina fel. #blogg100 Dag 78

Sommarlördag. Majlördag. Korta brallor och vita ben.
Nöjd med dagen.
Jag gillar uppriktighet och ärlighet.
Raka puckar.
Men med respekt.
Jag har nyligen haft ett sådant samtal.
Jag var den som sa det jag behövde.
Förlåt.
Förlåt.
Det känns bra att säga det ordet, och mena det.
Jag vill erkänna när jag gör fel.
Genast, helst.
Ibland vill jag vänta till jag träffar personen öga mot öga.
Då blir det inte genast.
Och innan det blir av, det där samtalet, går jag omkring med en geggig klump i magen.
Det behöver inte vara några stora grejer.
Men jag vet när jag har haft fel, eller agerat på ett felaktigt sätt.
Jag vill ha rent!
I alla mina relationer vill jag ha rent. Lyfta min del.
Särskilt viktigt är det i mina relationer till nära och kära.
Jag fick ett bra mottagande.
Inget "stryka medhårs". Det gör inget gott.
Ärligt och rakt och utan krusiduller.
Själv behöver jag ta ansvar för mitt beteende som slår över i  medberoende.
Jag behöver lära mig vad som är mitt ansvar och inte.
Igen.
Jag har gjort anhörigveckor men som med allt inom beroende- och medberoendeproblematik är tillfrisknande färskvara.
Återfall i drickande eller i medberoende.
Same shit.


fredag 16 maj 2014

Tacksam för denna dag! #blogg100 Dag 77

Inget fel på frukosten i dag! Avokado med räkor och lite citronmajonnäs.



Till lunch gjorde jag köttfärsbiffar med soltorkade tomater och fetaost, och kokade broccoli till.

Åkte till stan och besökte Hälsocentralen, är stammis där och har fått frikort. 
Joolå s'att.

Efter ett fint möte med vänner åkte jag ut till ön och bara landade där i mitt ljuvliga paradis med fåglar, himmel, hav och andlighet.



Min första sändning kom med posten i dag med mina målade motiv med olika budskap. 
Fler motiv är på G!
Korten kan användas som affirmationer, de kan skickas som vykort eller ramas in och ges bort som present eller sitta på väggen hemma som dagliga "reminders".
Håll koll, det kommer flera!



Jag har känt tusen känslor i dag.
Förnöjsamhet, stress, tvivel, glädje, kärlek, rädsla, tillit, misstänksamhet, lycka, längtan, sinnesro, gemenskap, andlighet och en enorm tacksamhet.
Mina vänner är guld värda. 
När oro och rädsla kör igång säger dom det jag också vet, men just då har glömt att jag vet.

När jag var på ön SPRANG jag. Det har jag inte gjort sen jag fick lunginflammationen.
Jag var väl så jäkla lycklig när jag kom ut dit så benen liksom sprang av sig själva.
Sedan dansade jag på stigen medan jag sjöng en gammal dänga med Barbados, som jag har hittat på en ny text till. Den handlar om en som börjar på W när jag sjunger för W, och om A när jag sjunger för A.
Majnatten står ljus och doftande runt mitt hus.
Jag ser fram emot att borsta tänderna ute i kväll.

torsdag 15 maj 2014

En "dagens" ~ #blogg100 Dag 76

Alldeles trött och vill bara sova just nu.
Men jag ska blogga först.

Jag tror jag kör en "dagens".

Dagens frukost: Vaniljyoghurt med hallon, mandlar, kokosflingor och pumpafrön.
Dagens bilfärd: Till Falun. Termos och macka med ost och rädisor på vägen. 
Dagens lunch: Paj och sallad som firman bjöd på.
Dagens känslosammaste: Goodbye-stunden på handledningen då jag sa bye bye till mina finaste kollegor och de sa olika saker till mig och sorgen smockade till rätt i hjärtat, men också tacksamheten att ha fått vara med om detta fina!
Dagens onyttiga: Kakan med grädde som jag bjöd på.
Dagens överraskning: Ett SMS från Stockholm.
Dagens hjärtsmältare: En puss från en trollunge!
Dagens överraskning nr 2: Jag kommer på mig med att plocka  LCHF-saker i korgen i affären på hemvägen, så en annan del av Eva har tydligen bestämt sig för att minska ner på kolhydraterna igen?
Dagens tacksam: För att jag får sova snart och för att jag inte har något smink att ta bort. 

tisdag 13 maj 2014

Vårglädje i mitt hjärta. #blogg100 Dag 74

Det är varmare i dag.
Jag älskar stunden som är nu.
Jag sitter at the porch i pyjamasbyxor, raggsockor och indianjackan med örnen på ryggen, som jag tveksamt köpte på en marknad för många år sedan, men är lycklig över nu.
Kaffemugg och kikare och alla vårens fåglar och jag.
I stunden som är nu skulle jag kunna stanna forever.
Björken med solljuset, himlen med sommarblått och vaddvecksmoln. Ni vet, som bomullen i påsar, som är lagd i veck.

I går när jag skulle åka hem från min arbetsplats halvvägs till Oslo var jag halvdöd av trötthet. Mitt mående var i den gråaste av grå nyanser, tills jag ringde min vän C, som sa det är inget konstigt. Du har just avslutat penicillinkur nr 2 efter en lunginflammation.
Javisstja.
Så var det.
Jag får vara trött.
Det är så lätt att glömma för mig, när penicillinet är slut tror jag att nu är allt som vanligt. Som innan.

Jag kände lite sorg i går på mitt jobb. Sorg att det är slut på mitt vikariat på fredag. Det har varit en glädje att jobba där. Jag har trivts så bra, både med kollegor och min chef och mina arbetsuppgifter.
Men nu väntar något nytt. 
Vad det är vet jag inte, och behöver inte veta nu heller.
Men jag har en vision.
Jag tänker hålla kvar den.



måndag 12 maj 2014

Kommunikationsbrist. #blogg100 Dag 73

Jag vet ett par, som inte kunde kommunicera med varandra.
Ingen uttryckte sina behov, ingen sa vad den ville och inte ville.
Det jag minns var en dag, då den äldre mannen sa till mig i förtroende, att han önskade att han kunde lämna sin fru ensam någon gång, och kanske ta en cykeltur i det vackra vädret.
Men han tyckte synd om henne, om hon skulle behöva sitta ensam hemma, så han avstod från att göra en cykelutflykt.
Kvinnan var sjuk och kunde inte så lätt ta sig ut ur bostaden.
Kort därefter satt hon och jag i köket och drack kaffe.
Hon viskade så inte mannen, som satt och såg på TV i vardagsrummet, skulle höra:
 – OM han bara kunde gå ut nån gång, så jag fick vara ensam en stund!
Det här är en alldeles sann historia.
Att tänka åt andra är rysligt vanligt. 
Och så går dagarna, som blir till veckor, som blir till månader, som blir till år, som blir till ett liv.




söndag 11 maj 2014

Måste ingenting. #blogg100 Dag 72

Jag måste ingenting. 

Hänger i soffan och löser korsord. 

Riktiga korsord! Såna som man skriver med en penna på.

I Allers! 

Som tanterna.







Bälgar kaffe och äter choklad. RAW. Som jag fick i påskägget.

Trött är bara förnamnet i dag. Men det var det värt efter en så trevlig kväll/halv natt.

Jag skulle ha åkt till stan och handlat, det var min plan.

Men jag tänkte om. 

Varför ska jag plåga mig med det i dag?

Nej, i stället ska jag vara lika snäll mot mig själv, som jag skulle ha varit mot någon jag tycker om, som var så här trött. 

Tillåta mig att bara-vara. Mysa. Slöa. Vila. Sova. Läsa. 

Jag har lärt mig det nu, at the age of 60.

Kanske som en följd av sjukskrivningen, i så fall har det redan kommit någonting bra ut av den.

För övrigt är jag upprörd över att en björnhona och hennes tre ungar har mördats i Hälsingland.

Det tas jävligt snabba beslut när det handlar om att döda varg och björn i det här landet.

Mannen som överfölls klarade sig, tack och lov. Honan hade kunnat döda sitt byte.

Det gjorde hon inte.

Men hon och hennes tre små ungar fick inte leva.

Det finns en särskild plats i helvetet för människor som inte värnar om de vilda djuren i vår natur.


lördag 10 maj 2014

Ännu senare nattblogg! #blogg100 Dag 71

I kväll kom govännerna med supergod ädelostpaj.

Jag hade gjort fetaoströra med soltorkade tomater, och en dressing.

Efter maten åkte vi på lite sightseeing.




Det regnade.
Jag gillar regn över havet, och ljuset vid horisonten.
Som ett löfte.


Sjöbod ⚓️

Vi blev kalla och blöta, men det var ljuvligt vackert i kväll.
Harsyra blommade, och vi åt av den.
Vi såg Häger och svanar.
När vi kom tillbaka drack vi kaffe.
Sedan pratade vi tills dom åkte klockan 02.
Vi pratar om allt. Om livet och döden, relationer och båtar och andlighet och alkoholism och havet.
Och massa annat.
Djupa samtal, allvarliga, galna, tokiga, privata. Och så skrattar vi förstås.
Jag är så tacksam över att dom finns.


fredag 9 maj 2014

Nattblogg. #blogg100 Dag 70

Tänk om all ilska är ett försök att få någon annan att känna sig skyldig?
När du möter någon som är arg kan du prova att tänka "vad är den så rädd för?"

Dessa rader hittade jag i dag i min anteckningsbok, och jag tror jag skrev ner det på en föreläsning med Kay Pollak.

Han är så klok. Jag tycker om hans böcker! Det står så mycket klokt och tänkvärt i dom.

Han menar också, att det finns inga möten mellan två människor som är tillfälliga.
VARJE ÄR UTSÄND.
Jag tror också det.
Den jag sitter bredvid på bussen, och han på Pressbyrån, och hon bakom mig i kön på ICA.
Precis varenda en.
Särskilt mycket utsända tror jag dom är, som jag har förälskat mig i. Dom har varit de viktigaste "lärarna", eller gett mig de största möjligheterna att bli medveten om
mina "ouppklarade affärer", och i och med det har ett läkande kunnat påbörjats.
Det jag inte är medveten om kan jag inte förändra.
Det gör ont att bli medveten.
Men att leva ett liv med skygglappar och hitta på en massa yttre företeelser som ger en illusion om att "jag har det så bra, inget är smärtsamt i mitt liv" gör ännu ondare den dag bubblan spricker.
Det är då människor sätter på sig masker.
Ju större mask, ju starkare rädsla.
Det kan vara att skratta ihåligt åt det som egentligen gör jätteont inuti, eller att ha ett påklistrat smile 24-7.
Masker brukar krakelera med tiden. Sårbarhet är det som öppnar upp för läkning. Den som aldrig fått tillåtelse att visa sig sårbar kämpar med sin mask.
Håller ställningarna what so ever.
Jag minns ett citat av Kay Pollak, som jag avslutar med:
 – Hur länge har du varit sjuk?
 – Om tre veckor blir det en månad.

torsdag 8 maj 2014

Glapp och äppelmuffins. #blogg100 Dag 69

Det är glapp någonstans i sladden.
Nu igen.
Jag har hittat ett grepp. Om jag håller min iPhone exakt i detta läge, så laddas den. Jag har provat att ha den liggande på bordet, men då laddas den inte. Jag har provat att staga upp den med böcker och vedträn, men det hjälper inte heller.
Så jag får sitta så här.
En förflyttning av handen på 0,01 mm hit eller dit, upp eller ner, och strömmen bryts.
Jag nös nyss.
Det var dumt gjort.
Men ibland igår det inte att låta bli, liksom.
Då bröts strömmen och jag fick trixa och treva och bända och vända i flera minuter innan jag hittade rätt läge igen.
Jodå.
Jag kan sitta så här.
Under tiden läser jag lite i en bok och försöker låta bli att andas.

För övrigt har jag bakat äppelmuffins. Det har regnat, och det är lite myskänsla att baka då. Ugnsvärmen sprider sig i huset.
Om det doftade nybakat, så har jag inte kunnat känna det.
Smak och lukt är borta. Fortfarande.
Jag hade Pepparlax i kylen och åt den med en sallad gjord på Mozarella, tomater, rödlök och avokado. Oljan tog slut så det blev snålt med dressing.
En av mina väninnor är också sjuk. Vi skrev lite till varandra i morse.
Jag har bara varit ut med kompostpåsen. Kanske masar jag mig till postlådan i kväll. 
Jag fick en plånbok såld på Tradera. Det är såna saker jag har tid att pyssla med nu. Lägga ut saker på Tradera. Ta olika mått och beskriva färg och material och räkna ut fraktkostnader.
Och så har jag skrivit lite på en novell som jag började på i går.
Vad jag ska göra med den vet jag inte riktigt än.
På eftermiddagen blev jag helt slut och sov en timme.
Några har ringt i dag. M ringde en stund efter att jag tänkte på henne. Så var det förra gången också, när hon ringde. Jag blir alltid så glad när hon ringer, eller när vi ses.
Jag har fått lite av rösten tillbaka. Jag kan prata. Fast jag låter inget vidare.
Jag ringde "Hyr en pensionär" i dag. Jag behöver lite snickarhjälp.
Men ingen svarade, så jag pratade in ett meddelande.

Livet känns konstigt. Det är som om jag har landat i ett ingenmansland. Jag är som i ett vakuum.
Men jag vet att det kommer något gott ur det här också. Allt är som det ska. 
Jag snackar med änglarna. Ber om vägledning. 
Och så har jag hjärtat fullt av kärlek och längtan. Jättemycket längtan! 

onsdag 7 maj 2014

Livet. #blogg100 Dag 68

Läser i Tommy Hellstens bok ”Flodhästen i vardagsrummet” om Human being / Human doing. 
Han skriver att människan har glömt vad det innebär att finnas till, att vara. Att människan inte längre har något egenvärde, att allt mäts efter vad man presterar. 
Det innebär att man styrs utifrån i stället för inifrån. Avsaknaden av ett jag gör att människan inte är närvarande i stunden som är, utan i stället fokuserar på sedan. Sedan, när jag blir pensionär, sedan, när min rätte partner kommer in i mitt liv, sedan, när jag får löneförhöjning… Då börjar livet!
På min toa hänger en text som jag har ramat in.

Your life is right now!
It´s not later! It´s not in that time of retirement. It´s not when your lover gets here. It´s not when you´ve moved into the new house. It´s not when you get the better job. Your life is right now. It will always be right now. You might as well decide to start enjoying your life right now, because it´s not ever going to get better than right now – until it gets better right now!

Livet är här och nu.
Livet är en dag när jag är orkeslös och sover två timmar efter att jag har varit på en anställningsintervju, en annan dag är livet när en liten, liten unge kiknar av skratt när vi busar, och livet är när tiden går fort-fort under engagerande djupa samtal med vänner, och natten har smugit sig in utan att vi märkt det.
Livet är när jag skalar en apelsin, eller när jag sitter vid vattnet och ser måsen som elegant och med precision dyker efter sitt byte, och livet är smärta och glädje, längtan och förnöjsamhet, tillit och oro och solsken och regn.

Livet är.
Här och nu.
Varje dag, timme, minut och sekund.
Mycket i livet är vi maktlösa inför. 
Annat kan vi styra, planera, schemalägga.
Och ibland, när vår tidtabell inte stämmer överens med Livets, när det inte blir som vi tänkt, rasar allt för ett ögonblick.
Med åren har jag lärt mig lita på, att när en dörr stängs öppnas ett fönster någon annan stans. 
Svaret kommer när det är dags.
Inte när jag vill. Men när det är dags.






måndag 5 maj 2014

Ut ur bubblan. #blogg100 Dag 67

Det blev en jättetrevlig kväll i går!
Jag och mina kära väninnor snackade ihop oss om ett restaurangbesök! Alla fyra kunde, det är inget att ta för givet eftersom två jobbar både kvällar och nätter ibland.
Men så passade det, utan att vi har behövt rodda och planera och hålla på! Det gillar jag, att bara go with the flow.
God mat var det också, jag har inte haft varken smak eller lukt sedan jag blev sjuk, och njöt nog extra mycket.
Det som också hände var att telefonen ringde, och jag blev kallad på jobbintervju! Spännande!
Ja, jag har inte behövt vara arbetslös sedan jag började arbeta som Addiktolog. Människor som är beroende/medberoende kommer tyvärr alltid att finnas.
Jag älskar mitt yrke. Det är en gåva.
Det har hänt flera nätter, att jag drömmer att jag sitter i grupp nu, efter att jag blev sjukskriven.
Så jag längtar efter att sätta igång!
Fast jag vill se vad det är för arbetsplats jag har sökt till. För mig är det viktigt att de jag jobbar med och åt, har samma värderingar som jag själv, när det gäller vissa behandlingsfrågor.
Min nuvarande arbetsplats har varit helt OK på det viset. Men vikariatet tar slut, och nedskärningar har ägt rum där.

I går då vi var ute och åt kände jag mig så glad över att de här människorna finns i mitt liv. 
Det värmde mitt hjärta att få sitta där tillsammans med dom. 
Jag tycker till och med att jag känner mig mycket bättre i dag!
Efterrätten i går kväll var både snygg och god.
Jordgubbar och glass. 

Tog till höger i stället för till vänster. #blogg100 Dag 66

Nu har jag fått NYTT antibiotika.
Under tiden jag äter den, och ytterligare fem dagar får jag inte vistas i solen.
Joolås'att. (Gävlemål. Tungt L.)

Jag åkte till Bergby och hämtade ut den nya medicinen.
Omväxling förnöjer. Tog till höger i stället för till vänster på 583:an.

Det var ju lite stort i mitt enformiga och för tillfället innehållslösa liv. 

Hörs det att jag börjar lacka ur?

I Bergby skrev jag ett grattiskort till en familj som fått en liten baby, och postade äntligen ett ex av min bok till en Facebook-vän. Dessutom la jag på ett svar på en förfrågan från arbetsförmedlingen om jag kommer att behöva dom igen. (YES Darlings, I will! Tyvärrisch!)

Jag postade min bok för några år sedan till min facebookvän, och tyckte det var märkligt att hon inte skrev tack, eller kommenterade bokens innehåll.
Efter att över ett år hade gått skrev jag och frågade vad hon tyckte.
Då fick jag veta att boken aldrig hade kommit i hennes händer.
Jag lovade att skicka en ny, och det har tagit evigheter.
Först var jag i mitt utmattningssyndrom som det så vackert heter, och kom mig liksom inte för, och sedan blev jag lunginflammerad ju, men så i dag gjorde jag en massa ogjorda saker som liksom legat över mig. Och nu är boken på väg.

Det är så skönt att få saker och ting ur världen.

Deklarationer och annat.

Det jag behöver nu är energi och ork och kraft. Och inspiration.

Bring it on, please.

söndag 4 maj 2014

Slowmotion. #blogg100 Dag 65

Det tog över en timme på ICA MAXI i dag.
Inte på grund av köer, men för att jag går så sakta.
Men det gick. Och nu har jag fyllt kylen så jag klarar mig ett tag.
Jag köpte en veckotidning också. Mest för att jag fick inspiration av Super-Carina som skriver noveller.
Jag vill också.

Och det finns säkert kryss att lösa, och ett och annat recept!
En chokladmuffins från ICAs egna bageri köpte jag också. 
Utifall jag skulle vilja göra kaffe en dag, och fika i solen.

lördag 3 maj 2014

I min bubbla. #blogg100 Dag 64

På en vecka har jag inte varit hemifrån. Jo. Jag var till hälsocentralen norr om stan i måndags och fick penicillin och handlade nödvändigheter på affären i närheten.
Och i förrgår var jag och köpte hem en pizza. That's it.
Resten av tiden har jag suttit här i min soffa, varit ner med bilen och kollat brasan, och en dag tog jag mig ut till ön.
Kraxat lite med grannar, och lite i telefon, med min icke-röst.
Inte suttit ner och liksom pratat med någon av mina vänner, eller min familj. Pratat på riktigt.
Ändå är jag vid gott mod.
Jag uppskattar att jag fortfarande har så jag klarar mig med mat. Jag är glad att bo här. Kunna mata fåglarna. Gå en lov på tomten och se ut över ägorna.
Kaffe är inte nödvändigt längre. Det skrämmer mig. 
Jag måste vara väldigt illa däran. 

Facebookchatten blir viktig såna här gånger.
Dom finns där, mina vänner, när jag behöver "prata". 
Wordfeudspelet är en annan ljusglimt.
Och #blogg100. 
Om jag inte haft tillgång till nätet nu vet jag inte hur jag skulle ha mått. 
Jag får bilder på mina käraste som jag längtar efter, men inte kan träffa nu. 
Det gör mig glad.
Jag är tacksam också, att jag har sinnesro och lugn att vara i den här bubblan. 
Det behöver liksom inte hända så mycket. 
Jag skriver, läser. Lyssnar på musik. Löser melodikryss. Kollar på Lets dance. Lagar mat. Söker ett och annat jobb. Sover en stund. Pratar med änglarna. Och längtar.
Allt är som det ska.
Allt är inte som jag vill att det ska vara.
Men det är som det ska.

fredag 2 maj 2014

Vacker kväll #blogg100 Dag 63

 Jag gillar moln. Och att se regnet närma sig ... särskilt över havet, mot en öppen horisont.
Jag gillar att känna mig liten
under vädrets makter.
Bara då.

torsdag 1 maj 2014

Ditt ansvar och mitt. #blogg100 Dag 62

Under de här månaderna jag har varit borta från mitt arbete märker jag nya tendenser hos mig själv, som jag blir minst sagt förvånad över.
Jag har börjat engagera mig i kändisar.
Jag har väl för lite att göra, helt enkelt.
Ett tag googlade jag järnet på hela klanen Wahlgren, och alltihop drogs igång för att han, Benjamin, var med i Let's Dance.
Det började lite oskyldigt med att jag ville veta hur gammal han är, sedan ville jag veta vem som är pappa till honom, och har hon, Pernilla en ny man nu, och vem är det då, och jag hittade intervjuer med henne och började såklart placera familjerollerrna på Benjamin och hans syskon, ja, det går med automatik. Yrkesskada.
Nästa på tur var Lotta Engberg.
Samma sak, skulle "bara" titta hur gammal hon var ... men det blev mer än så när jag började läsa, och att hon, precis som jag, har blivit dubbelmormor gjorde allting ännu mer intressant.
Så jag slurpade i mig en massa artiklar om henne och hennes liv som om det vore en Banana Split en het dag i juli.
I dag har jag suttit och lyssnat på en pod med Sanna Lundell efter att ha läst hennes blogg.
Där behövs inte så mycket analys, jag menar, hon följer bara mallarna.
Pappa alkoholist, hon hittar en ny.
En jäkligt snygg en. 
Många gånger gick rykten att MP skulle komma till ett visst behandlingshem. Paparazzifotograferna hängde i buskarna, folk åkte dit och väntade i sina bilar på att få se en skymt av honom.
Men inte kom han.
Inte dit.
Inte då.
Kändisar med beroendesjukdomen blir minst lika dömda som om Nisse på Korsnäs drabbas, eller Kristina på Hemtjänsten.
Fortfarande är alkoholism för många något som handlar om att "ta sig i kragen", skärpa till sig, bestämma sig.
Om jag frågar någon "Vad är en alkoholist för dig" säger de flesta att det är en som

Dricker varje dag
Sitter på parkbänken
En som inte har någonstans att bo

Så ser det inte riktigt ut.
En alkoholist kan dricka fyra gånger om året, och ändå vara alkoholist.
De, som sitter på parkbänken utgör ca 5% av alla de som är beroende.
Resten har sin parkbänk hemma i vardagsrummet, eller på pizzerian i kvarteret.
Det handlar alltså inte om hur mycket och hur ofta, utan mer vad som händer när jag dricker.
Vad får det för konsekvenser?
Vad gör det med mig fysiskt, psykiskt och socialt, hur påverkar det min ekonomi, mitt känsloliv, min familj och övriga relationer? Hur mycket tid går åt att planera drickandet, hur mycket energi går åt till att inte dricka, och hålla mig nykter?
Alkoholister finns i alla samhällsskikt.
Sjukdomen skiter i om någon är hovrättsdomare eller överläkare eller polischef.
Den slår där den slår.
Förnekandet är en stor del i den här sjukdomen.
"Jag har inga problem! Jag kan sluta när jag vill!"
Familjen kan vara i misär, men alkoholisten förstår ingenting.
"Vad bråkar ni om? Har man inte rätt att ta sig en öl när man kommer hem?" sluddrar den halvpackade pappan medan barnen får en klump i sina små magar.
Att vara anhörig till en alkoholist är inte lätt.
Ofta gör man en massa saker av kärlek och omsorg, som bara bjuder in till en biljett ännu längre in i missbruket.
Betalar skulder åt personen, ljuger för att skydda, fixar det han/hon inte fixar själv, tjatar, hotar om skilsmässa, manipulerar, gråter, skäller, skriker, håller på.
Och man försöker och försöker och försöker på alla tänkbara sätt att få honom nykter.
Idérikedomen är outtömlig.
Man kontrollerar, kritiserar, letar kvitton, letar flaskor, kollar hur mycket som är kvar och sätter ett litet litet märke där, man häller ut sprit och blandar i vatten och luktar i smyg när man ger honom en snabb kram, och ser han inte lite konstig ut ...
Kort sagt, man får en hyresgäst i skallen, som inte går att få ut.
Tankarna snurrar som i en centrifug. Orostankar, katastroftankar, tankar på massa "lösningar".
Men inget händer.
I medberoendet reagerar man, men agerar inte.
Det blir som en visa där man går och klagar.
År ut och år in.
Kanske man pratar med någon om att "nu är han full igen, jag vet inte vad jag ska göra." Men om den andra säger, sök hjälp i kommunens anhörigprogram, så gå det bara in genom ena örat och ut genom det andra.
Jag vet att det finns en lösning, både för den anhörige och alkoholisten.
Var och en behöver ta hand om sitt.
Det är en familjesjukdom. 
Om bara alkoholisten söker hjälp går inte kuggarna i varandra längre. Mönstren passar inte. Och tvärtom.
Om den anhörige börjar ta hand om sig själv och släpper fokuset på alkoholisten, brukar det hända saker.
En alkoholist behöver själv ta sina konsekvenser.
Det är ofta vi medberoende som i vårt behov av att rädda andra och vara behövda, sabbar den möjligheten.
Så vi kanske kan öva oss på, att låta saker och ting få hamna där dom ska.
Både när det gäller beroende och andra saker.
Jag har ibland lätt att tro att jag är ansvarig för hela världen.
Jag utvecklade det här behovet mycket tidigt i en dysfunktionell familj.
Behovet att rädda andra, ta hand om andra och fixa och se till så att alla mår bra.
Behovet av att vara behövd. Stark, duktig och behövd.
Det är tungt att gå omkring och ha så mycket på sina axlar. Särskilt när man bara är fyra, fem år.
Och när jag inte kunde få min mamma nykter, så kanske jag kan få någon annan att sluta dricka?
Vilka krav, vilken börda, och samtidigt vilket högmod faktiskt, att tro att jag ska kunna älska någon så mycket så han blir nykter.
Det är som att tro att man kan älska någon frisk från cancer.

Om mig

Mitt foto
Skriver helst i hängmattan på min blommande ö, med kaffemuggen bredvid. Jag tror att det går att skriva, tänka, sjunga, måla och rabbla ord som skapar våra liv. Affirmationer är kraftfulla! Jag har skapat ett hus vid havet på det viset. Jag vägrar att delta i samtal om vinterkräksjukor och annat elände, jag vill inte ge min uppmärksamhet till det jag inte vill ha i mitt liv, eftersom jag tror att jag drar till mig det genom att fokusera på det. Det första jag tänker på när jag vaknar är allt jag har att vara tacksam över. Dagen blir alltid så bra då. Mest glad blir jag av två älskade små ungars kiknande skratt när vi busar tillsammans. Då finns inget annat, och mitt hjärta svämmar över av rosa lyckobubblor.