Sidvyer, senaste månaden

onsdag 30 april 2014

Valborg #blogg100 Dag 61

Och jag visste inte om jag skulle välja Pretty Woman eller Robert Gustafsson eller Pearl Harbour, men när det väl var dags så drogs jag bara in i den där underbara filmen, som jag har sett 119 gånger, och ändå är det så värt att se den en 120:e.
Men samtidigt lockade vårens sånger och brasan nere vid hamnen, och jag tänker att jag åker ner efter shoppingscenen.
Den ÄLSKAR jag.
När hon sitter där med hans kort och bara provar och köper... Ja men ge mig en sån man och en sån kropp och såna kläder!
Och hotellchefen.
Denna diskreta empatiska karl.
Hans blick när hon kommer med alla kartonger och påsar.
Ja ursäkta jag fastnade visst.
Eftersom jag har stränga order om att vila på grund av min lunginflammation tog jag bilen den futtiga biten ner till kasen.
Bettan har väntat på mig, hon leder sångerna varje år. Gulliga hon.
Hon har väntat på en som inte har någon röst, men jag mimar, och när den för året nytillagda sången "När det är sol och vår och man är nitton år" strömmar ut från högtalarna kommer jag på mig med att stå och dansa.
En enda person dansar och det är jag.
Jag, som ska vila.
Hur som helst, jag är hemma igen och har kokat citronvatten och tror det räcker nu för en lungsjuk kvinna som aldrig har kunnat stå still när det kommer till sweet music.

måndag 28 april 2014

Regnet. #blogg100 Dag 60

Jag vaknar klockan 06 och är blöt av svett i nacken. 
Kanske är det febern som släpper nu.

Det är första morgonen på väldigt länge, som inte är solig. Genom fönstren längst upp mot taket ser jag att himlen är täckt av moln.

Huvudet känns som att det ska sprängas. Hostan tränger på.

Jag kliver upp och öppnar ytterdörren.
Det regnar!
Stilla och mjukt.

Nu kommer mitt Vårregn.

Snabbt går jag ut på altanen och tar bort dynan från stolen. Jag har bara ett linne och känner regndropparna mot mina armar.

Jag går in till soffan igen och drar täcket runt mig. På bordet ligger en apelsin, som jag skalar.

Det är så tyst här inne. Riktigt tyst, så där så det nästan slår lock för öronen.

Tystnaden är värdefull för mig. Jag uppskattar den.



Jag tänker på #blogg100.

På hur roligt det är att vara med i utmaningen. Jag ser det som ett positivt inslag i min vardag, i mitt  liv. Jag ser fram emot att blogga, och en del dagar spar jag liksom länge på att skriva, för att det skulle kännas lite trist om det redan var gjort.

Den sista tiden har jag inte läst så många blogginlägg. Jag hoppas på att jag ska orka göra det snart igen.





Gå omkring lite, sa han. #blogg100 Dag 59

 - Kan jag gå på promenader?
 - Du ska ju vila. Men du kan ju gå omkring lite hemma och så.
 - Jamenkanjaggåiskooooooogen? ville jag fråga.
Jag fick diagnosen "lunginflammation" i dag efter feber i 8 dygn och hosta och snor och hela kittet.
Några timmar efter att jag tagit en (EN ENDA) Kåvepenin gick jag och hämtade chokladkakan i kylen.
Det är bara början misstänker jag, som har levt på fullkornsskorpor och Proviva blåbärsdryck. 
Jag är trött.
Mycket trött.
Jag skulle förmodligen inte ens orka gå i skogen.
Det gör lite ont nu när det är så vackert ute.
Jag sätter mig på altanen en stund och lyssnar och ser och andas.
Som en gammal tant.
Som en riktigt gammal tant. En tant med lunginflammation.
Holy Smoke var tog du vägen, du, som det var fartiboxen på, och som for fram som en projektil? Du som åkte på seacruise och körde järnet till tre på morgonen? Du som dansade till och med när du skalade potatis i köket? 
Var är du nu?
Just nu är tanken på seacruise långt borta. Skulle  i n t e  orka.
Vi var i USA. På ett bröllop med massa gäster frågade någon mina döttrar
 - She's the wild one, huh?
And I was.
Nykter. Men vild. Vild på ett sunt vis. Levande. 
På min gravsten (som jag inte ska ha) skulle det ha kunnat stå:
"Här vilar hon.
Hon som var vild men nykter."
(Tänker alla så här när de har lunginflammation?)
Jag kan fortfarande dansa i köket. Dra på Robert Palmer bara, eller Guns N Roses, Aerosmith eller ELO. 
"Cover me" med Bruce icke att förglömma. Eller vilkenlåtsomhelst med Stones.
Då är tanten med lunginflammationen rökt. 
Men här och nu ligger jag och har frossa under täcket.
Snart ska jag värma citronvatten och se på Vetenskapens värld.
Det är bara kristallskålen med polkagrisar som fattas.
PS det som var glädjande i dag var att min chef kom med en blomma.



söndag 27 april 2014

Frk Skitskraj och dejtandet #blogg100 Dag 58

Detta inlägg kopierar jag i kväll. Det är jag som har skrivit texten. Det var ett tag sedan.
I mitt huvud är det mest snor, jag har feber, det funkar inte att skriva nu.
OK ?

Signaturen ”Fröken Skitskraj – Ärrad och Bränd” har varit på restaurang med en man.

Det är tredje dejten med samma man på typ två veckor, efter snart fyra år som singel.

Fyra jäkligt bra år. På riktigt.

”Fröken Skitskraj” har varit stel som en pinne med axlarna uppdragna under öronen vid alla tre dejterna. Konverserat med artig röst, tills hon för en stund har glömt att hålla skölden uppe, och babblat från hjärtat, fritt och utan kontroll.

Hon har vacklat mellan tanken ”Kanske” och tanken ”Nej, jag skiter i det här”. Varje tanke däremellan har varit inriktad på olika flyktvägar, som att ”jag säger att jag måste gå nu”, eller ”nu säger jag att vi inte ska ses mer, för att jag faktiskt ska flytta till ett annat land efter jul”.

Av någon anledning sitter hon kvar.

Hon sitter kvar, granskar, disekerar, observerar och väger varje ord han säger.

Dagen efter är hon helt slut för hon har spänt sig så under hela middagen.

För mer än middag har det inte blivit. Jo, en kram och snabb puss när de skilts åt utanför de olika  restaurangerna. 

Fort iväg. 

In i bilen och lås.

Se´n har det blivit krig i hjärnan.

 - Nä, träffa honom ingen mer gång!

 - Jo, men kanske? Han är ju trevlig!

 - Det var den förra också i början, och sen grät du varenda helg.

 - Ja men så kan det ju bara inte bli igen fattar du väl!

 - Sais who?!

Rädslan är stor.

”Fröken Skitskraj” lever ett lugnt och bra liv. Hon har sina nära och kära, bor där hon älskar att bo, hon har jordens bästa jobb, hon har fina vänner och hon har sig själv. Och hon trivs med att vara med sig själv. Mysiga fredagkvällar har hon, med elden i kaminen och tända ljus, och olika ostar och frukt och kex och LOKA Citron.

Hon gör precis som hon vill och åker på kryssning med brudarna två gånger om året, sticker till Stockholm när det känns lockande, dammsuger vilken tid som helst på dygnet eller laddar en tvättmaskin klockan tolv på natten, hon går ut och roar sig eller går på bio när det passar, går i skogen precis hur länge hon vill, sitter uppe till klockan två när hon känner för det, kokar knäck mitt i natten och spelar ”Bad case of loving you” på högsta volym efter elva, och ingen klagar.

INGEN KLAGAR.

Fattar ni.

För den som har blivit klagad på från det hon var 6 tills hon äntligen fyllde 20 och kunde flytta hemifrån, för att sedan bli klagad på igen vid 54, är det en himmelsk gåva att vara fri! Fri från kontroll, fri från frihetsberövande, fri från kritik och klander. Fri att leva mitt liv. Fri att vara jag.

Jag är så jävla rädd att bli störd i det jag har.

Usch.

Och bortom rädslorna finns det något mer.

En längtan, ett hopp. 


lördag 26 april 2014

Ljuset över havet. #blogg100 Dag 57

Ljuset över havet i nordväst, koltrastens förtrollande melodi, och här huttrar jag i soffan med filtar och varma sockor.
Det går att ligga sjuk på sämre ställen.
Jag har ingen ork att gå ner till vattnet.
Jag har inte ens ork just nu att dra på vattenkokaren och skära en skiva av citronen.
Just nu vill jag bara ligga här i soffan under filten. Läsa lite, slumra en stund och bara vara.
Kanhända slår jag på TV:n i kväll. Eller inte.
Jag längtar efter vårregn.
Ett mjukt, stilla vårregn.

fredag 25 april 2014

#blogg100 Dag 56 Vem har sagt att just jag?

För mig är det viktigt att fokusera på det fina och positiva.
Jag är bedrövligt förkyld och ganska orkeslös men dagen i dag fick mig att gråta av lycka, glädje och tacksamhet.
Det var havet och solen och glittret på viken, och måsarna, och två mycket små människor och två stora.
Och där satt jag. Mitt i alltihopa med halsont och hostan from hell och feber, och jag bara kände så djup tacksamhet.
Vem har sagt att just jag?

torsdag 24 april 2014

Att säga nej när vi menar nej. #blogg100 Dag 55

Till några av mina kära vänner, och till mig själv, och alla andra som varje timme, varje dag, vecka, månad och år gör en massa saker för att vara andra till lags, vara duktiga, lojala, ställa upp, finnas till, passa in, le och vara snälla och orka lite till fast både kropp och själ skriker STOPP!
Vi säger ja fast vi menar nej för att få vara med, och för att försäkra oss om att vi inte ska bli lämnade, eller av rädsla för att vi inte längre ska vara älskade, och för att inte såra den andra, eller av rädsla för att något hemskt kommer att hända om vi inte, och för att de andra ska börja prata illa om oss och för vad de ska tänka och säga och tro.
Vi är maktlösa över andras förväntningar på oss, och över vad de ska tänka, tycka och säga.
Vi är inte här för att leva våra liv utifrån någon annans manus.
Vi kan börja nu med att lägga märke till hur vi gör när någon har förväntningar på hur vi ska vara, göra, bete oss, se ut, tänka, stå, gå och må.
Vi kan börja försöka komma ihåg att känna efter hur det känns i magen när vi säger ja fast vi menar nej.
Vi kan börja se vad det gör med oss, med våra dagar och veckor och månader och år, när vi lever som marionetter i stället för att själva ta kommandot. 
Vi kan bli medvetna. 
Människor har krav på oss, de vill kanske ha vår energi, vår tid, vår hjälp, bli lyssnade på, ha vår uppmärksamhet, fira jul med oss, låna våra pengar, bli serverade mat, bli skjutsade till olika ställen, få oss att jobba hårdare, låna båten av oss eller att vi ska passa deras hund.
Vi behöver inte säga ja till sån't som inte passar oss. Vi har rätt att säga nej. Vi kan säga nej till våra föräldrar, syskon, söner och döttrar, våra makar och sambos och svärföräldrar och kollegor och grannar och mormödrar och farfäder och vänner och till telefonförsäljaren och chefen.
Vi behöver inte få skuldkänslor. Vi behöver inte känna oss som dåliga människor för att vi säger ifrån. Våra liv är våra. Våra val är viktiga och värda att tas på allvar. 
Och vi behöver inte förklara varför vi säger nej, eller ursäkta oss!
Behåll energin! Ett nej räcker.
Vi ska inte låta någon annan bestämma över våra tankar eller handlingar.
Vi kan sätta gränser. "Det här och det här kan jag göra för dig, men inte det här". 
När vi sätter gränser får vi självrespekt.
När vi får självrespekt börjar andra respektera oss.
Vi kan lyssna på och lita på oss själva. Vi kan ta ansvar för oss så kan andra ta ansvar för sig. Om vi säger nej, och det innebär att den person vi sa nej åt blir ledsen, så är inte det vårt ansvar!
Vi kan sätta upp mål och visioner för hur vi vill vara/leva/må.
Vi kan börja känna oss värdefulla.

Ta lite egen tid.
Tänk på vad DU vill. Tänk på vad du behöver. Vad får dig att må bra? Vad tycker du är roligt?
Vad är det du gör, som du tror att du måste, fast du inte vill?
Vad händer med dig om du fortsätter låta dig styras av andras krav och behov och förväntningar?
Om någon blir arg och besviken för att du säger nej, så är det inte ditt problem.
Välj det som känns rätt för dig.
Livet är här och nu.
Du kan börja leva ditt liv nu.
Precis just nu.
"Det är aldrig kärleksfullt att vara någons dörrmatta" (citat Kay Pollak).

onsdag 23 april 2014

tisdag 22 april 2014

Falsk identitet. #blogg100 Dag 53

Vi är många som har växt upp eller växer upp i alkoholistfamiljer.
Enkel matematik; minst 10% av befolkningen är beroende. Minst. Vissa forskningar pekar på 14%. Runt varje alkoholist/narkoman/läkemedels-missbrukare/sexmissbrukare/spel-missbrukare finns i snitt fyra anhöriga.
Då kan du räkna ut hur det ser ut i vårt land, med människor som indirekt eller direkt drabbas av alkoholism eller annat drogberoende.
Och de flesta anhöriga går omkring i sina falska identiteter, alltså de roller de har tvingats ta i barndomen, för att överleva.
”Familjehjälten” som har tagit ansvar sedan barnsben, blivit berövad sin rätt att vara barn, aldrig känt sig omhändertagen, inte blivit sedd och bekräftad för den han/hon är. Familjehjälten ringer till pappas jobb och säger att han är sjuk. Fast han är full. Familjehjälten har toppbetyg i alla ämnen och hjälper till utan att bli ombedd, tar ansvar för de vuxna när de slåss, häller ut sprit och torkar spyor.
I skolan säger barnet ingenting om hur det är hemma, men tar inte hem kompisar.
Familjehjälten utvecklar tidigt ett behov av att vara behövd, och jobbar ofta inom vården som vuxen. Där får man fortsätta känna sig behövd. Ta hand om. Vara duktig. Personlig assistent, hemtjänsten, sjukvården, läkare, terapeut och psykolog.
Risken är utbrändhet, eftersom man har svårt att säga nej och sätta gränser. Duktighet och prestation driver på.
Sen gifter man sig gärna med en alkis så man får fortsätta ta hand om, rädda, skydda, fixa, som i barndomen.
Men detta är en falsk identitet.
Det går att ta sig ur, och hitta sitt äkta själv.
Ofta driver smärtan oss in i ett hörn, där vi tvingas be om hjälp.
Besöka en beroendemottagning, gå till ett självhjälpsmöte (Al-anon, googla så ser du var möten hålls i din stad.) söka upp en terapeut. Läsa en bok. Eller en Blogg.

Livet är här och nu.

Hur vill du att ditt liv ska vara?

Du har bara ansvar för en enda vuxen person. Dig själv.

måndag 21 april 2014

Frukost vid havet. #blogg100 Dag 52

Brer en macka och tar en lunchlåda ur frysen, hämtar några Penséplantor som jag ska ha i en kruka, letar på några gula ljus och ett äpple och lägger ner allt i sjösäcken.
Därefter fyller jag två tomma PET-flaskor med vatten och beger mig ut till ön.
Morgonen är vackrare än vackrast och lovar sol, vår och evig lycka. Alla fall hela den här dagen.
Luften fylls av fågelläten från måsarna och talgoxarna och ringduvan och bofinken och många andra arter och på vikens blanka yta landar herr och fru Knipa.
Jag sitter mitt i detta underbara denna ljuvliga måndag, som också är annandag påsk.
Livet är fantastiskt vackert och jag är fylld av tacksamhet.




söndag 20 april 2014

Plötsligt skriver jag. En stund. #blogg100 Dag 51

Efter en fin och vacker påskdag med grillning och kärt besök förvånas jag över mig själv när jag fattar att jag sitter i soffan och skriver på min bok igen efter ett långt uppehåll.
Jag sitter här och fingrarna dansar över tangenterna i min iPad och 16057 ord blir snabbt 16099 och 17082 och texten flyter fort fram och jag är inte med själv riktigt och tänker att det här kanske inte alls passar in här och har jag inte skrivit att det var tre kvinnor förut och inte två, men så minns jag att jag läst någonstans att skriv, bara skriv.
Redigerandet kommer se'n.
En annan dag.
Och jag skriver och skriver men så gör jag det igen, det som jag inte ska!
Jag stoppar.
Jag stoppar och går ut på nätet.
Börjar kolla Facebook, flyr in i Instagram, och nu är jag här på #blogg100.
Min inre sabotör har lyckats igen.
Och jag fattar inte hur jag ska få tyst på den delpersonligheten.
 - Låt mig va'! vill jag skrika. Du har sabbat nog nu! Stick!
Men det skulle inte hjälpa.

Ibland tror jag  att jag är rädd för att lyckas.
Ibland tror jag det är rädslan att misslyckas, som hindrar mig från att skriva klart någon f***ing gång!
Eller rädslan att när jag nästan är i mål, och mina förhoppningar är stora att det ska bli något bra, så ska någon be mig att skriva i ett annat tempus, eller göra om storyn, eller skriva på ett annat sätt, eller på prosa.
Rädslan att inte orka göra om kanske det är, rädslan att snubbla där framme på målsnöret, efter alla skrivtimmar och förhoppningar, drömmar och visioner.

Rädslan för att misslyckas, alltså.
Att ha gjort något förgäves.
Så hur ska jag få veta?
Det finns bara ett sätt, ju, och det är att fortsätta skriva, fortsätta tro och hoppas, och ha självdisciplin.

Min lärare på addiktologutbildningen sa, att självdisciplin, det är en nåd, som man får be om.
Jag tror att han har rätt.

lördag 19 april 2014

Vill ha. #blogg100 Dag 50

Mamma nr 2 brukade säga "Mänschan spår och Gud rår." Och så suckade hon uppgivet.
Jag brukar tänka på hennes ordspråk och för mig är det lite så i dag på påskafton.
Mina planer att sova på ön blev det ingenting av på grund av en massa olika anledningar. Roliga anledningar, och positiva.
Absolut ingenting att sucka över!
Jag kan sova på ön alla andra nätter i vår och sommar.
I stället hände en massa andra roliga saker.
Som att jag blev bjuden på middag i kväll! Helt oväntat! 
Ibland föser änglarna ihop oss människor som vi kanske inte umgås med, men som finns där, i vortexen.
Då är det en mening med det.
Plötsligt ska jag hem till en person som jag tycker jättemycket om, och jag hade inte kunnat gissa det i går eller ens på förmiddagen i dag.
Livet är spännande och fullt av överraskningar när vi släpper taget och vågar åka med utan att styra upp allting flera månader i förväg.
Tänk om det är då det blir som det ska? När vi inte planerar och håller på ... när vi vågar leva i nuet utan att vi måste veta hur det ska bli!
Påskafton är solig och det är ljuvligt ute! Jag fick energi i dag, energi och lust att åka in till stan. Jag valde bort skogsluffarkläderna och sminkade mig, och håret var fortfarande OK efter något magiskt stylingmedel som jag snodde en klick av i dotterns badrum i går. Det tillhör inte min vardag att kuta runt i affärer längre, men i dag var det riktigt kul.
En ny parfym från Versace luktade jättegott och det var nära där, att jag drog upp libran och slog till. Fast då kom Frk Rädsla och väste i mitt öra.
 - Kom ihåg att du bara fick pyttelite från försäkringskassan!
Och då gick jag. Utan parfym. Fast jag vet att det jag skulle ha gjort var tvärtom.
Law of Attraction säger inte att jag ska snåla. Law of Attraction säger köp. Affirmera in din drömparfym,  visualisera den, känn doften, var glad.
Snygg flaska var det också. Och jag är sååååå värd den. 
Yes, den är min. 

fredag 18 april 2014

När det gör ont. #blogg100 Dag 49





Ibland är omständigheterna i Livet inte exakt som vi skulle önska.

Ibland känns livet som en mardröm. Ångestens demoner härjar med oss på natten och vi oroar oss, är rädda eller helt förtvivlade, och ser allting i svart.

När jag tittar i backspegeln inser jag, att de tuffaste "lektionerna" är de, som i slutändan har lett till något otroligt bra.

Jag kan se att det fanns något att lära i smärtan, och att den förde mig framåt, och fick mig att tvingas ta hand om det jag hade i den berömda ryggsäcken.

JUST DÅ, när det gjorde som mest ont, när min förtvivlan var som störst, hade inte en enda människa kunnat övertala mig om, att det skulle komma något bra ut av det som just då kändes som att leva i en kolkällare.

Jag skulle ha blivit arg om någon hade försökt, och bett personen flyga och fara.

Det tar tid ibland, att se och förstå.

Men tänk om det är så, att det är i smärtan vi växer. 

Tänk om det är så, att när livet föser in oss i ett mörkt och kallt hörn, då är det av en anledning.

I dag kan jag känna tacksamhet för flera av de smärtsamma händelser som just då fick mig att skaka inombords.

Alla hade ett syfte, och det var bland annat att ta hand om mina "ouppklarade affärer".

Att sluta fly, att stanna upp, våga känna det som jag tryckt undan, våga påbörja en läkning av en krockad barndom, våga ta ett steg till på en väg som ledde och fortfarande leder till möjligheten att bli den jag är ämnad att bli.

Det som har hänt har hänt.

Det som händer när vi vågar lyfta det, är att vi får en känsla, eller flera.

Ilska, sorg, smärta, skam, skuld, hat, otillräcklighet, förtvivlan.

Känslor är inte farliga.

Att trycka ner känslor med kemi är däremot inte tillrådligt.

Inget blir bättre av att dricka eller använda andra droger. Det är en illusion.

Jag är tacksam i dag att jag har vågat möta mina demoner och tagit hjälp för att bearbeta det jag inte ville möta eller se.

Livet är en berg och dalbana ibland, och om vi seglar på en räkmacka jämt kommer vi inte att utvecklas. 

Kanske inte heller uppskatta det fina och vackra, som ju finns där, även när vi inte orkar eller förmår se det.

I kväll tänker jag många tacksamma tankar.

Jag har mat i kylen, en skön säng, kaffe, ett hem.

Att jag bor där jag bor är förresten ett resultat av en händelse för 12 år sedan. En av de mest smärtsamma kvällar i mitt liv, då jag verkligen trodde att jag skulle gå sönder inuti, ledde till att jag svarade på en annons. 

En annons om ett hus nära havet.

JUST DEN KVÄLLEN hade jag ångest. Min kropp skakade efter ett telefonsamtal, och hela min värld bara rasade. Jag grät, jag skrek.

Inte visste jag då, att det skulle komma något gott ut av det också.




      

torsdag 17 april 2014

I am me #blogg100 Dag 48

In all the world,
there is no one else exactly like me -
everything that comes out of me is authentically mine, 
because I alone choose it - I own everything about me - my body, my feelings, my mouth, my voice, all my actions, 
whether they be to others or to myself - 
I own my fantasies, my dreams, my hopes, my fears - 
I own all my triumphs and successes, all my failures and mistakes. 
Because I own all of me, I can become intimately acquainted with me - by so doing I can love me and be friendly with me in all my parts - 
I know there are aspects about myself that puzzle me, 
and other aspects that I do not know - 
but as long as I am friendly and loving to myself, 
I can courageously and hopefully look for solutions to the puzzles and for ways to find out more about me - 
However I look and sound, whatever I say and do, 
and whatever I think and feel at a given moment in time is authentically me - If later some parts of how I looked, sounded, thought and felt turned out to be unfitting, I can discard that which I feel is unfitting, keep the rest, and invent something new for that which I discarded - 
I can see, hear, feel, think, say, and do. 
I have the tools to survive, to be close to others, to be productive, 
and to make sense and order out of the world of people and things outside of me - 
I own me, and therefore I can engineer me - 
I am me &

I AM OKAY 

by Virginia Satir

onsdag 16 april 2014

Alla onödiga ord och de andra, som betyder något. #blogg100 Dag 47

Jag babblar rätt hårt.
Otroligt många ord kommer ur min mun.
Många ord som har kommit ur min mun har varit totalt onödiga. Såna ord som jag tidigare trodde att jag behövde säga för att jag inte stod ut med tystnaden om det var flera personer i ett rum, och ingen sa något.
Som om det var mitt ansvar att se till att det var glättigt småprat hela tiden!
Jag ställer fortfarande onödiga frågor.
 - Vad sa hon då, då?
Ja men hallå. Who cares, liksom! Inte ens jag, egentligen. Jo, ibland. Men varför ska jag veta vad han eller hon sa i ett samtal där jag inte ens var närvarande?

Men det finns andra ord än de onödiga.
Ord till mina nära och kära.
Ord av kärlek, ord av uppskattning, ord av tacksamhet för att jag får vara en del i deras liv.
De orden vill jag ge till de som jag älskar och tycker om.

Jag har vänner som jag kan säga "jag tycker jättemycket om dig" till.
Jag är glad att jag vågar det i dag. Det har inte alltid varit så.
Att säga till hon i kassan på ICA att hon har snygga naglar kan kanske göra henne lite extra glad, en liten stund.
Att stoppa någon på stan som har fantastiskt snygga skor och säga det till personen ifråga är trevligt. Och alldeles ofarligt.
Vad är vi rädda för? Att bli avvisade? Att skämmas?
Att säga det vi ser som vi tycker om kan göra skillnad.
På riktigt.
Den som har barn och bara berömmer när barnet har varit duktigt är kanske inte medveten om vad det kan ställa till med.
Tänk om vi sa till våra barn ofta, ofta, att "jag är så glad att jag får vara din mamma/pappa för att du är en sån underbar unge" i stället för att bara uppmärksamma det barnet gör.
Att alltid behöva prestera för att få föräldrarnas kärlek och bekräftelse är tungt för en liten unge och ännu mer tungt för en tonåring.
Att vara älskad för den man är blir en helt annan sak. Barnet kanske inte langade in mest bollar i mål på matchen, men hon får känna att hon duger för den hon är ... 
och är värd att älskas av just den anledningen.
På Facebook ser jag många som skriver fina och uppskattande ord till varandra.
Kanske är det lättare att skriva än att säga för några, vad vet jag. Men jag blir glad både av att skriva och säga uppskattande ord och av att läsa och höra.
I mitt yrke möter jag många, som hela sitt liv har strävat efter ett "godkännande" av sina föräldrar. Ett enda ord av kärlek, eller att en enda gång få höra "det gjorde du bra". Ribban har höjts, gång efter gång, de har gjort allt de kunnat för att få höra orden de längtat efter så länge de kan minnas.
Men så en dag tvingas man ge upp.
När det händer, när man inser, att jag kommer aldrig att få höra att jag gjort något bra, eller att mamma/pappa älskar mig,  det är då sorgen kommer.
Det är bra. Om man låter den komma fram, låter det göra ont.
Med hjälp och vägledning finns möjlighet att läka sitt sår, och förstå att det var inte mig det var fel på.


tisdag 15 april 2014

Blogg i ett badkar. #blogg100 Dag 46

Jag är hos några som har badkar.
Det har inte jag.
Men jag har det på min Top5 önskelista.
En ny toastol som inte sitter lös, och ett badkar.
Men här där jag befinner mig nu sitter toastolen ordentligt fast i golvet, och det finns som sagt badkar.
Jag skulle bara stanna typ en natt.
Nu har det blivit tre, tror jag, jag vet inte så noga.
Jag tar dagen som den kommer. Behöver inte planera något, bara följa med i flödet.

Lyckan att krypa ner i ett varmt bad är stor för mig. Jag badade varje dag där jag bodde förut.
En gång hyrde jag ett hotellrum i Borlänge bara för att få bada.
På sommaren har jag havet att bada i, dag som natt.
Det är lyx! Och alldeles gratis.
Jag har det otroligt bra där jag befinner mig. På morgnarna väcks jag av att en liten söt unge bärs in till mig.
Sedan äter vi frukost alla fyra, och så leker den lilla ungen och jag innan det är dags att sova igen.
Så blir det lunch och lek och promenad och sovdags igen en stund på eftermiddagen.
Här och nu.
En dag i livet.
En dag som aldrig kommer åter. 
Och jag får vara med.
Jag är obeskrivligt tacksam.
Egentligen skulle jag kanske vara orolig och inte ligga här i ett badkar och vara tacksam och må bra.
Fick besked i dag att mitt vikariat inte kan förlängas.
Jag väljer att tänka VAD SKA JAG NU GÖRA FÖR SPÄNNANDE? Starta eget? Hitta ett jobb på en annan öppenvårdsmottagning? Jobba på behandlingshem? Ta lastbilskort? Bli författare på riktigt? Jobba på någon förskola? Utbilda och åka runt och föreläsa om beroendesjukdomen? Sälja smink?
Jag ber änglarna om vägledning.
Bring it on, bara! Use me. I'm ready.

söndag 13 april 2014

#blogg100 Dag 44 Det där med bilar ...

Det är ofta så, att när jag sitter på långkörningar, så får jag en massa bra idéer.
Det bara väller upp kreativitet och inspiration! Och där sitter jag i en av mittfilerna på Essingeleden och kan inte stanna eller svänga av för att skriva in de där fantastiska tankarna i Anteckningar i min iPhone.
När jag är ute ur stan är allt borta.
Puts väck.
Och skulle jag mot all förmodan minnas något fragment skulle antagligen min entusiasm inte komma upp i hälften på skalan jämfört med vad den var innan.
Vad är det som gör det? Är det musiken? Farten? Känslan som uppstår i "Queen-of-the-road-syndromet"?
Vad händer i oss när vi sitter där i våra bilar på en landsväg eller motorväg?
Vad är det som gör att din tonåring biktar sig i passagerarsätet medan du kör, men inte annars? Plötsligt får du veta allt om skolk från skolan, fester och smygrökning.
Terapeuter på behandlingshem för unga använder sig ibland av den metoden. Man tar med sig en unge och åker till macken och handlar, typ. Den mest tystlåtne och tillknäppte med kepsen och huvan. Han, som bara säger meningar med ett eller högst två ord. "Öh" och "vet inte".
Då brukar en förtrolighet uppstå som saknas annars. 
I en bil slipper man ögonkontakt.
Det är lite tryggt.
Jag tycker om att åka bil på nätterna.
Helst med en chaufför som håller mig i handen. Bra musik ska det vara, och gärna snö.
Stora, vimsiga flingor.
Har fina minnen från början på 70-talet med min pojkvän.
På Super-8:an spelades "Calender Girl" och det stank rök i bilen och vi stannade på Maggis och köpte korv och pommes frittes med räksallad och jag var alldeles, alldeles lycklig. 
Sen pussades vi så fönstren blev helt igenimmade, och man kunde rita hjärtan i imman.
Det var tider, det.

lördag 12 april 2014

En kryssning fram och tillbaka. #blogg100 Dag 43

I dag åkte vi på en dagskryssning med Eckerölinjen, jag och några goda vänner.
Vi hade presentkort, eftersom förra försöket, för ganska länge sedan, slutade med en trasig buss efter vägen, och vi kom aldrig med den båten.
Så då gjorde vi om det i dag, och det blev riktigt bra, alltihopa, fast två av oss hade värk i olika kroppsdelar.
Buffén smakade fantastiskt, och jag hoppade över varmrätterna för att kunna njuta av alla sillinläggningar, lax och gubbröra.
Efterrättsbordet var otroligt gott, och kaffet ska vi inte tala om.
Det här var väl första gången på en kryssning som jag inte ens gick in i taxfree. Jag behövde ingenting därifrån. Så enkelt var det. Jag brukar okynnesköpa oavsett om jag behöver eller inte, men nu avstod jag.

80kr kostade mig den här resan.

1 LOKA                           23kr
1 KAFFE                         22kr
1 ALKOHOLFRI DRINK   35kr

Dansade gjorde jag också.

Ja, det var en trevlig dag och kväll.

Jag tänker inte äta något mer i dag. Inte i morgon heller, möjligen något litet på måndag eftermiddag ...






fredag 11 april 2014

När själen längtar #blogg100 Dag 42

Jag får hålla i mig i soffan för att inte rusa ner till vattnet. Solens ljus mellan tallarna när den är på väg att dala i väster gör något med mig.
Inte bara det där att jag vill fånga ett snyggt foto och lägga upp på Instagram, nej, det är något annat, något andligt, känslomässigt, som griper tag i min själ.
En längtan, en rörelse i det dunkla, i det outforskade, en tacksamhetskänsla som bottnar i smärtan i ett sår som aldrig läker.
Jag har laddat bryggaren ju, och tagit fram glass, nu ska det bli "Let's Dance" och fredagsmys och förresten har jag varit ute och sett våren och hört den med, och nu är måsarna och tärnorna i viken vid ön på gång! 
Det är sommarljud. 
Jag tycker om att bli väckt klockan 5 en morgon i juni av måsarnas skri, och få vända på mig och somna om igen.
Jag tycker om måsarna hela tiden, kanske mest när jag ligger i min båt och tittar upp mot en sommarblå himmel och ser måsen vila på sin vinge högt där uppe.
Krokusarna på ön blommar senare än de jag har hemma, och de blommar under en björk som jag älskar, en björk som har stått där sedan jag var barn och som silar solljuset mellan sina löv så där vackert, som bara björkar kan.
I dag var de vackrare än någonsin.








torsdag 10 april 2014

På 80-årskalas. #blogg100 Dag 41

Det är den tionde april och jag har varit på åttioårskalas hos en kvinna som jag har känt sen jag var 6.
Hos henne kände jag mig alltid välkommen som barn.
Hon tog sig tid.
Hon var närvarande.
Hon tog fram ritblock och kritor och roliga böcker när jag kom och hälsade på, och så fick jag sitta där och vara barn och bli lyssnad på, sedd och bekräftad.
Min mamma som inte var min mamma sa:
 - Nej gå inte dit nu igen! Nu ska dom äta.
Eller ...
 - Nej nej nej du kan inte gå dit. Dom vill ha lugn och ro förstår du väl. Gå inte dit och stör!
Hon visste inte vad hon gjorde med sina ord, men Gud vad de har sabbat för mig.
Det har påverkat och påverkar fortfarande.
Jag åker aldrig hem till någon objuden.
Är alltid rädd att tränga mig på.
Som motvikt hade jag tack och lov min farmor, som alltid var glad när jag kom.
Utan henne vet jag inte.

Men hon som fyller 80 år i dag är en av de människor som har gjort skillnad.
Inte bara i mitt liv.

Det är fint att ha fått möta en sådan person.

Hemgjorda semlor bjöd hon på, bland annat. 



Och vaniljhjärtan.



onsdag 9 april 2014

Klagodikt för skojs skull #blogg100 Dag 40

Deklaration och försäkringskassan 
och inga pengar har kommit in
utmattning och förkylning
och slut på osten
och inget bröd
och serva bilen 
och lösenordet 
till ICA-kortet
och full i snor

och slut på strumpor
och tvättmaskinen
nu blir jag vaken
tills den är klar

och halva tanden
i morgonmuslin
och folktandvården
och pank igen

och glömde laddaren
inne i Gävle
nu blir det svårt
nu är iPhone död

och inget Wordfeud
med mina vänner 
innan jag somnar
hur ska det gå

och vyssa lullull
med lilla gullgull
och sjunga tomten 
som tittar ut

det är en glädje
i mormorshjärtat
men pojkens mamma
hon for akut

bort till en doktor
som gav besked: 
lunginflammation
det är inte bra

och dubbelsidig 
och bort till Centrum
och apoteket
och hostihost

och köpa påskägg
och inga pengar
och sill och Jansson
och PEPSI MAX

och upp i vikt
nu när ICA MAXI
har lovat godis
mot en kupong

och ringa vänner
om mormorslängtan
till hjärtegrynet
i annan stad

och ut och kratta
plantera mera
och små penséer
och milion bells

och liten koltrast
och havregrynen
i  bad av 
rapsolja
varje dag

och trasigt lysrör
och åk till Jula
och köp en glimtändare
sa Bengt

och bruten nagel
och var är filen
och raka benen
nu är det vår

långtidssjukskriven
utan besked
om jag får förlängt
och hur ska det bli

och doktor X
han skrev ut tabletter
som jag vägrade
lösa ut

men det jag skriver
i denna dikten
som låter gnälligt
är bara fjant

jag ville testa,
försöka skriva
som Sonja Åkeson
men det är sant

att jag är tacksam
och ser på allting
som något 
som jag kan växa av

och ni ska veta
att jag är lycklig
och full av tillit
här vid mitt hav.

















måndag 7 april 2014

After midnight #blogg100 Dag 38

Jag hade gäster i kväll, dom åkte nu, så jag hoppas ni har överseende med att jag är sen med dagens blogg.

De är mina jättenära vänner och inte vill jag be dom gå för att jag ska hinna in med en blogg före midnatt.

Ja, annars har dagen bjudit på sova-en-stund-på-soffan och en trip in till stan. Jag träffade min kontakt på Previa.

That's it, liksom.

Jag har misslyckats lite med att stanna kvar i nuet under eftermiddagen, vilket har lett till orostankar såklart.

Hur ska det bli - ska jag börja jobba - har jag kraft - har jag möjlighet till förlängt vikariat - och om inte, hur ska jag ha råd och bla bla bla.

Andas.

Det blir som det ska.


söndag 6 april 2014

Lever du nära någon som dricker för mycket? #blogg100 Dag 37

Lever du nära någon som dricker för mycket eller använder andra droger?
Säkert är du fylld av förvirrade tankar och obesvarade frågor.
Du hotar att lämna honom/henne om det inte blir ett slut på missbruket, du gråter, bönar och ber, kritiserar, klandrar och kontrollerar, och du kräver av personen att han/hon ska lova att aldrig mer.
Det går massor av energi, du är ständigt trött, less, ser inte längre något ljus i tillvaron, allt känns hopplöst, och vad du än säger och gör så tycks det bara bli värre med flaskan, spelmissbruket, pillren, porrsurfandet, otroheten, narkotikan eller vad det nu är.
Du får värk i kroppen (fibromyalgi) på grund av att all din energi, som du behöver till DIG och din kropp, går åt till att ha fokus på den andra personen.
Du letar flaskor, gömmer, häller ut sprit, sätter märken på flaskan så du kan se om och hur mycket det har minskat …
Kort sagt, du lever ett liv i andra hand. Ständigt på spänn, ständigt i väntan på nästa katastrof.
Kanske har du redan som barn tagit ansvar för, skyddat, fixat någon vuxens känslor, kanske var du rädd för vad som skulle hända när pappa eller mamma drack, kanske var du rädd för bråken, grälen.
Kanske finns det i dig en drivkraft att ”ta hand om” och ”rädda” andra vuxna. Ett behov av att vara behövd …
I medberoendet är det lätt att, av kärlek och omsorg, göra en massa saker för alkoholisten. En massa saker som bara leder honom/henne ännu längre in i sjukdomen.
En person som är beroende behöver konsekvenser för att ”nå sin botten”, kasta in handduken, hissa vit flagg och kapitulera.
Så det du behöver göra är, att låta saker och ting hamna där dom ska.

Släppa taget. Hitta tillbaka till DIG. Till dig och dina behov.
Det finns hjälp.
Ensam är det svårt att ta sig ur ett medberoende.
Den som lämnar sin alkoholist utan att bli medveten om sin del i det hela hittar ofta en till alkoholist att ta hand om och ”älska”. Och en till, och en till.
Ouppklarade affärer försvinner inte av sig själva.
En bra bok är ”Bli fri från ditt medberoende” av Melody Beattie.
Ett bra ställe att besöka är www.al-anon.se/
och www.aca-sverige.org

Ditt liv är ditt, att äga och förvalta.
Du har rätt till ett bra liv, och du kan få det också, vare sig alkoholisten fortsätter att dricka eller ej.

lördag 5 april 2014

#blogg100 Dag 36 All onödig oro ...





Igen slår det mig hur jag i mitt liv har spenderat timmar och dagar med att oroa mig.

Oro över om pengarna skulle räcka, oro över om jag (vi) skulle ha råd med den nya lägenheten, oro över oljetrycket i bilen och luktade det inte brända lameller, och matkassan, skulle den räcka till nästa lön, och sen kom barnen, och ny oro. Varför gråter hon, varför äter hon inte, varför varför varför, och tänk om jag blir som mamma, och tänk om han inte älskar mig och tänk om planet störtar, ska det verkligen låta så där när ett plan landar?

Pust!

Jag kunde tänkt på något roligare i stället. 

För jag mådde inte bra när jag oroade mig hela tiden.

Ändå har jag lärt mig, att det finns en vinst i att oroa sig. Man slipper sig själv. Man slipper det som vill 
komma till tals. Det som ligger där inne och är geggigt och skamfullt och otäckt.

I dag har jag inte oroat mig särskilt mycket. Det har varit skönt.

Kanske borde jag vara mer orolig när det handlar om mitt minne. Jag hade en gratis hyrfilm från Telia att ladda ner i TV:n, och hittade en svensk rulle med Kjell Bergkvist och hon, Ewa Fröling.

När jag hade tittat en stund kom jag ihåg att den har jag sett på bio.

Nu kan det ju vara en fördel med dåligt minne, för jag kom inte ihåg hur den slutade. 
Så lite kul var det ju.

Jag ser sällan film och TV på dagtid. Det känns lite förbjudet att göra det. Gamla budskap som klingar fortfarande. "Man ska inte sitta inne och glo på TV när solen skiner."

Och det tycker jag inte heller, men när det blåser smådjävlar, då kan man. 

Pratade med min väninna som rensade i lådor och skåp, och fick inspiration att göra detsamma. 
Det slutade med att två klädesplagg åkte ner i en påse.
TVÅ.

Jag tror nämligen att jag ska komma i den där svarta trånga kjolen igen. Eller, egentligen tror jag inte det, men jag kanske hoppas. Och dom vita brallorna. Och den där toppen med guldtryck på.
Fast nu när jag skriver det här blir det liksom verkligt och sant att jag INTE.

Och även om jag skulle, så är jag 60 och mormor. Mormödrar behöver skärpa sig.

Nä, det blir fem plagg till i påsen känner jag nu. 


fredag 4 april 2014

#bligg100 Dag 35 Låt dagen gå sakta.

Jag tycker om morgonen som är.
Ett par minusgrader, sol, blå himmel.
När jag går ut efter ved kommer en bekant känsla i mig. Minnen av kyliga morgnar med sol och vetskap att en brasa snart ska sprida värme i huset.
Och jag vet inte var och när jag har känt den, förutom här, där jag bor.
Men känslominnet är någon annanstans ifrån.

Det är en vacker och förnöjsam känsla. En kort stund dröjer den sig kvar, innan den försvinner som en såpbubbla. Spricker. 
Borta.
Tacksamhet känner jag, här i soffhörnet.
Tacksamhet för morgonen, för yoghurten, kaffet, för en god natts sömn och för mina nära och kära. För att dom finns. För att jag får ha dom. 
Och för mina vänner. Dom, som jag kan prata om allt med. Dom som vet och har varit och är på samma resa, och inte bara hör det jag säger, men också lyssnar. Dom, som vill utvecklas och som vågar se sanningen, den som andra vill hålla borta, för att den kan göra så förbannat ont.  Dom, mina nära vänner, som vill slippa upprepa det gamla manuset en gång till, med icke-närvarande föräldrar, missbruk och medberoende, ilska och våld eller psykisk sjukdom. Manuset som är detsamma, men utspelar sig på en ny arena och med andra aktörer.
 Dom, som har slutat fly, slutat leta illusionen om lindring i yttre företeelser som alkohol, arbetsnarkomani, spel, sex eller ständig jakt på en partner.
Dom, som vågar tro på en lösning.
Och jag är tacksam för havet. 
Skogen. 
För mina ben som bär mig, mina fötter som orkar gå, för att jag slipper ha ont i min kropp, och i min själ.
Låt dagen gå sakta. 
Låt närvaro bli mitt ledord i dag och andra dagar. 
Närvaro i nuet. 
Allt annat vore slöseri.

torsdag 3 april 2014

#blogg100 Dag 34 Ännu en fin dag.


En liten första stackars Pensée planterade jag ut i en kruka, innan jag åkte hemifrån. Nu har jag tagit in den över natten.Jag har varit hos en liten gullig unge i dag, som har en förkyld mamma och en arbetande pappa.
Vi har låtsas-hostat tillsammans, och tittat på "Babblarna" och sjungit "En kulen natt", och lekt en lek som tycktes gå ut på att sätta händerna på huvudet. Och så har vi gått på världens längsta promenad.
När jag kom hem tände jag massor av ljus och tog lite av den där glassen jag skrev om i går.

Den var väldigt god. 
Många guldkorn i dag. Igen.
Dom finns i massor, för den som väljer att se dom.


onsdag 2 april 2014

#blogg100 Dag 33 - Vart ska du? sa jag till mig själv i spegeln. Men jag fick inget svar.

Har ni någonsin börjat klä på er och gjort er i ordning utan att veta vart ni är på väg?
Så blev det i dag.
Jag hade suttit i flera timmar och försökt lägga upp ett videoklipp med en guidad meditation på bloggen.
Det gick inte. Jag provade olika vägar med samma resultat: DETGICKINTE! (God damm it!)
Jag såg solen stråla utanför och hörde hur koltrasten ropade, och jag längtade ut, men ibland är jag riktigt envis. Till ingen nytta.
Så om någon vet hur jag ska göra för att få en slinga som jag själv pratat in på kameraikonens "video" i en iPad till ett blogginlägg, just let me know please.
Jag har med er hjälp nyligen lärt mig det när det gäller foton. Jätteglad för det, men nu är det nästa steg.
Jo men så kom jag på mig med att stå framför spegeln och dutta med hela artilleriet från Mary Kay, och undra vart jag var på väg. 
Sedan tog jag på mig den nya kimonoliknande saken från Kate Hudsons kollektion, och satte mig i bilen och drog in till stan.

Det var väl enda sättet att komma ur mörkret med meditationsvideon. 
En överlevnadsstrategi helt enkelt.
Vem vet hur det hade gått om jag hade fortsatt. 
Det blev en bra eftermiddag och kväll i stan. Jag lämnade lite skräp som jag för någon dag sedan hade lagt i bakluckan på bilen, till Återvinningen, och köpte några penséer med inspiration från Maskroskvinnans blogginlägg som jag läste i morse. Jag älskar penséer! 
Det här är bara början. 
 Efter det bjöd jag mig själv på restaurang, fast jag fortfarande inte fått pengarna från försäkringskassan,  och gick sedan till ett ställe där jag får möjlighet 
att ge näring till mitt äkta själv.
I min stad finns en affär, där man som stamkund får en gratsigåva varje vecka. I dag fick jag en glassförpackning av den lyxigaste sorten, (jag vågar inte göra mer reklam i det här inlägget!), en glass med jordgubbar och maränger. Den ska jag njuta av i morgon. För nu, mina vänner, är det natt.
Sov gott alla bloggers!

tisdag 1 april 2014

#blogg100 Dag 32 Släppa taget.


Vi kanske inte måste göra så mycket jämt.
Fara runt i vild panik och fixa och styra upp och planera och hålla på.
Försöka ordna och greja till allting.
Allting, som vi ändå inte har någon möjlighet att styra upp. Fast vi tror att vi kan. För att vi vill. För att vi blir så rädda annars, om vi svävar i tomma intet. Om vi inte vet hur det ska bli i kväll eller i morgon eller på påskafton 2019.
Fast det kan vi ju inte riktigt veta? Men det känns bra att ha kontroll. Eller tro att vi har kontroll.
Jag har några riktigt kära vänner, som jag träffar med jämna mellanrum.
I förra veckan skulle vi träffas efter ett ovanligt långt uppehåll. Jag såg riktigt mycket fram mot att vi skulle ses, men så fick jag en inbjudan att komma till Stockholm och hälsa på, och det tackar jag inte nej till, eftersom det bor en liten människa där, som jag älskar så innerligt.
Så jag skulle ringa och säga till min väninna att jag inte skulle komma, och får då ett SMS från henne där hon beklagar att hon inte kan ses som planerat, något har kommit i vägen.
Snacka om flöde.
Så vi bokade in en annan kväll, och det blev så BRA! Den tredje i gänget hade inget emot att vi bytte dag heller.
När det blir så där, att allting flyter på, då är det bara så rätt.
Då är jag i ett flöde, där jag inte behöver anstränga mig överhuvudtaget. Pusselbitarna faller på plats.

Det blir som det ska, liksom, och ingen behöver hålla på meka och styra.

Jag läste på Sanna Anandelas Facebooksida om just det här, att vara i nuet, och låta det bli som det ska. Om att inte behöva planera in och skriva i almanackan utan bara följa med, i flödet.

När jag blir rädd vill jag ha kontroll. Fast jag kan hejda mig, ibland kan jag faktiskt det, innan jag ringer det där samtalet eller drar iväg ett mail. Innan jag gör mig själv till regissör av hela föreställningen.
Föreställningen, i vilken jag drivs av en övertygelse att det bästa är, att mitt ego ska styra, och min egenvilja ska råda.

Åhhh,  jag blir så trött på mig själv varje gång jag försöker göra mig själv till Gud.

När jag kan vara i nuet, i full närvaro, mår jag bäst.
I dag var det så en ganska lång stund.
Jag satt nere vid vattnet i solen och kände vinden mot min rygg, solstrålarnas värme mot mitt ansikte samtidigt som jag hörde talgoxens ihärdiga sång blandat med vågornas brus när de slog upp över stenarna.

 Jag var närvarande. Jag kände, jag hörde, jag såg. Och jag var alldeles, alldeles lycklig.









Om mig

Mitt foto
Skriver helst i hängmattan på min blommande ö, med kaffemuggen bredvid. Jag tror att det går att skriva, tänka, sjunga, måla och rabbla ord som skapar våra liv. Affirmationer är kraftfulla! Jag har skapat ett hus vid havet på det viset. Jag vägrar att delta i samtal om vinterkräksjukor och annat elände, jag vill inte ge min uppmärksamhet till det jag inte vill ha i mitt liv, eftersom jag tror att jag drar till mig det genom att fokusera på det. Det första jag tänker på när jag vaknar är allt jag har att vara tacksam över. Dagen blir alltid så bra då. Mest glad blir jag av två älskade små ungars kiknande skratt när vi busar tillsammans. Då finns inget annat, och mitt hjärta svämmar över av rosa lyckobubblor.