Sidvyer, senaste månaden

måndag 31 mars 2014

#blogg100 Dag31 #imitthuvud

Dagens utmaning på Instagram var #imitthuvud.
Jag skrev lite grand av det som är i mitt huvud här och nu.
Det är premiär för mig att använda Blogger-Appen, tack alla ni på #blogg100 som tipsade mig!

söndag 30 mars 2014

#blogg100 Dag 30 Att våga lämna ut lite om sig själv.

Klockan är 23.44, fast egentligen bara 22.44.
Jag sitter i soffan med benen uppdragna som en skräddare och ska få ihop ett blogginlägg.
Jag tänker sällan ut vad jag vill skriva om. Det brukar komma när jag väl sätter igång.
Däremot har jag tänkt på vilka blogginlägg jag föredrar att läsa.
Jag gillar bloggare som vågar lämna ut lite om sig själva. Som vågar vara mänskliga. Öppna. Ärliga.
Människor som vågar vara sårbara. Som inte behöver gömma sig bakom "man", utan törs skriva jag.
Dom, som står för att allt inte är så jäkla lätt jämt i livet. Dom, som skriver om smärtan i att bryta upp i en relation, eller om sömnlösa nätter när demonerna låter sina svarta skuggor dansa i taket och ångesten sliter en i stycken.

Det gillar jag.
Människor som släpper in. Som öppnar sina hjärtan. Som bjuder in mig i sina mörkaste rum. Och litar på att jag ska tycka om dom ändå. Fast dom bär på tvivel och skam och skuld och livslögner som håller på att spricka.

Dom, som inte har murar runt sig.

Det är samma sak med människor jag möter in real Life.

Där jag har mina bästa vänner finns inga masker. Dom jag umgås mest och helst med är de som släpper på sina rustningar.
Som säger det dom menar och menar det dom säger.
Som vågar blotta sig och berätta om sina rädslor och sina tillkortakommanden och sina smärtor men också om sina förhoppningar och sin tillit. Tilliten till att allt kan förändras, bli bättre, till att drömmar och visioner kan bli sanna. Tillit till att modet kan bli större än rädslan och till att allt är som det ska, även om det inte innebär att man seglar på en räkmacka. Tilliten till att ljuset ska segra fast det just nu är så jävla mörkt. Tilliten till att det finns en mening med allt som sker, och att det är mörkast närmast gryningen.

När jag vågar möta en annan människa i smärta, utan att jag tror att det är min uppgift att fixa hennes känslor och komma med "lösningar", och jag själv vågar lämna ut min oro, min rädsla, min smärta, då händer det saker.
Jag har vänner som vågar säga som det är. Som har förstått, att det inte blir värre för att man pratar om det som skrämmer och hotar, utan tvärtom, när jag vågar berätta för någon annan lättar det i mig. Jag har delat min smärta med någon. Jag bär den inte längre ensam.

Jag har också vänner, som tror, att det man inte pratar om, det finns inte.
Jag förstår att det kan vara så för många.
Jag kan välja vilka jag vill ha närmast. Jag växer av att umgås med människor som har kontakt med sig själva, med sitt inre, både det ljusa glada och det mörka, som skrämmer.

För att kunna ta itu med sanningen behöver vi först erkänna den. 

lördag 29 mars 2014

#blogg100 Dag 29 Glad över era kommentarer!

Tack alla ni som kommenterar! Jag blir glad och tycker det är jätteroligt!
En del dagar hinner jag inte läsa vad ni skriver, fast jag vill. Det är många bloggtexter jag skulle vilja hinna med att läsa, och kommentera.
Tänk om det kunde finnas som en ljudbok?
Blogg 100 dag 29, så kunde man ladda ner det i iPhone och lyssna på dagens alla bloggar medan man går där i vårsolen och plockar grenar och kvistar som har blåst ner, eller tar en sväng med sekatören och snor några tjyvskott från asp eller al.
Det är ungefär det jag har sysselsatt mig med i denna vackra bedårande vårdag som var i dag!
Underbar låter trivialt i sammanhanget, men jag saknar faktiskt ord nu.
Lycka ända in i själen kände jag där ute på ön, med ett spegelblankt hav, och fåglar som sjöng, och sjöfågel som dansade och lekte på vikens yta.
Jag satt i en solstol länge och såg solen dala bakom trädtopparna tvärs över vattnet.
För att göra lite mer nytta än sekatörandet rensade jag hängrännan på framsidan med en sån teleskopgrej som jag köpt på JULA eller nå't ställe.
Det är inte lätt, den där rensaren viker sig och lossnar från skaftet och så får jag andas och sätta dit den igen, och när någonting äntligen rasar ner från rännan står jag med näsan upp i skyn och får ner skräpet i ögonen.
Men a woman's got to do what a woman's got to do.
I kväll släckte jag ner när det var Earth Hour och stängde av TV:n som just då visade en film som jag hade velat se, men i alla fall hade jag många ljus tända, och kycklingpajen, som precis hann bli klar, var god och det var som vanligt mysigt att äta i skenet av levande ljus.
Förra gången det var Earth Hour sa ett av mina barn att "det är ju ingen skillnad, du har ju alltid massa ljus tända och släckta lampor".
Det ligger något i det. Men en och annan fönsterlampa brukar jag ha tänd.
Ja, så var lördagen snart förbi, en fin lördag som jag startade upp med en sen frukost och melodikryss. Jag minns på 60-talet, då en av grannarna på ön vann en transistorradio på Melodikrysset! Jag var väldigt imponerad! Och på den vägen är det ...

fredag 28 mars 2014

#blogg100 Dag28 Om min nystädade bil och tankens kraft.

Inga pengar från Försäkringskassan i dag heller, och inga på väg.
Jag gör det jag tror är rätt, åker tåg med SJ i stället för att ta ett billigare alternativ, jag köper kaffe för 29kr på Centralen och fyller hyrbilen med soppa innan jag lämnar tillbaka den, och låter varenda möjliga centiliter sörplas in i tanken.
Därefter hämtar jag min egen, som har varit på verkstad efter att en utmattad kvinna som var jag körde på en sten. En väldigt mycket för stor sten.
Det händer lätt i utmattning, har ni tänkt på det? Man kör in i en stolpe, eller på en sten, eller i värsta fall in i en annan bil, eller en vägg.
I fjorton dagar  har bilen varit på verkstad, och när jag hämtar den är den TVÄTTAD och STÄDAD inuti och utanpå!
Jag höll på börja gråta för att jag blev så glad!
Det har varit gräsligt med äckelpäckel i den. Ni vet den lilla "skålen" som blir där växelspaken sitter, där hade jag spillt ut en smaksatt latte från Wayne's i Falun, en riktigt sötklibbig sak, och bredvid i det lilla facket där man ska ha läppstift och sån't hade mössen kalasat på papperet från ett Juicy Fruitpaket och det såg ut som en minidokumentförstörare hade tömts där, och det var bara så vämjeligt att veta att där har han suttit, det lilla svinet, och äcklat sig, och den hade också dragit i sig druvsockertabletter, som jag fick som reklam för något någon gång, ja det var VIDRIGT! Riktigt jävla vidrigt, och jag drog mig för att ta tag i det där, jag tänkte att den där musen har säkert gjort både nr 1 och nr 2 och kanske kräkts också, jag menar juicyfruitpapper och druvsockertabletter ihop?
Och nu.
Nu står den på gården, min fina bil, skinande blank, med ny tröskellåda (fast det är inte så intressant egentligen), och inte ett spår av musjäkelns framfart inuti!
Ren, fräsch, snygg.
Som ny, faktiskt.
Tack Eriksson Bil!
För att fortsätta spåret jag började på, jo, jag tror att det finns en lag som säger att om jag agerar som om jag hade massor av cash så kommer det in pengar. Om jag beter mig som om jag inte trodde jag skulle få  in några pengar på evigheter så kommer jag troligen inte att få det heller.
Law of Attraction, det blir som vi tänker!
Fast jag vågar inte alltid.
Ibland fegar jag ur. Tyvärr.
Koltrasten höll en kolossalt vacker konsert när jag körde upp på gården. Jag fyllde genast på hans tallrik med rapsolja och havregryn. Då kände jag mig också gråtfärdig av tacksamhet.
Jag är lite blödig av mig. Lättrörd. Mer nu än annars.
Jag är glad att vara hemma igen fast jag har haft underbara dagar i en annan stad med en liten människa och hans familj.
Nu är det helg. Solen går ner, i morgon ska en ny dag gry, och livet är fullt av möjligheter, bara vi vågar tro.

torsdag 27 mars 2014

#blogg100 Dag 27

I dag har jag bara min iPhone att blogga på och texten är liten och eländig.
Nu är goda råd dyra.
Jag är lite okoncentrerad också. Sett på nätet att det brinner i ett radhus i ett område där vi bodde när barnen var små. Det kan vara just det huset.
Men jag vet inte säkert.
Ja hörni, jag stannar där.
Tack.


 

onsdag 26 mars 2014

Om jag ska vara riktigt ärlig ... #blogg100 Dag 26

Om jag ska vara riktigt ärlig ...
blir jag riktigt trött på mig själv emellanåt.
Det känns som att varje gång jag bloggar, så är innehållet upprepningar av tidigare bloggar, av mina inkörda tankar och värderingar, och av det jag föreläser om och jobbar med och har utbildningar om, och det börjar kännas ganska tjatigt.

Jag har på något sätt fastnat. Det jag skriver mest om tror jag är beroende och medberoende, tankens kraft och naturen. Och tacksamhet.

Som att köra runt i en rondell. Runt, runt.

Jag vill byta spår.

Kanske vill jag skriva om läppstift? Eller om banala kärlekshistorier som slutar lyckligt. Tänk om jag skulle skriva om extrapriser på ICA?  Eller alla mina p-böter genom åren.
Skulle det inte vara kul att skriva om alla mina skor, och allt kul jag har haft med dom på fötterna. Röda skor har jag haft roligast i. Men också mest smärta.
Och då pratar jag inte bara om smärtan i fötterna, efter fyra timmar på dansgolvet.

Jag kanske ska skriva om en ballong. En fantastik saga om en blå ballong som flyger upp bland molnen och träffar på farmor ballong som dog när hon krockade med en humla.

Om jag ska vara riktigt ärlig ...
vet jag inte om jag ska fortsätta på samma spår som tidigare.



tisdag 25 mars 2014

I nuet finns ingen oro, ingen ångest. #blogg100 Dag 25

Att visa kärlek till sig själv kan vara så mycket.
Det kan vara att ta fram de frysta hallonen på kvällen och ställa dem i kylen över natten, så att de är tinade till frukosten.
Det kan vara att ladda kaffebryggaren, så det bara är att trycka på knappen när man sömnig och i halvkoma snubblar in i köket.

Det kan vara att betala räkningarna i tid, eller att duka fint och vackert med blommor och tända ljus fast man äter utan sällskap.

Men det kan också vara att ta beslut på, att livet är för värdefullt för att levas som vore det en halvmesyr, och göra förändringar som medför ett lyckligare liv, en gladare vardag, ett steg närmare HEAVEN nr 7!

Många av oss lever ett liv som bara blev.

 - Ja, och så blev det så att jag gifte mig med Nisse. Han var ju alltid på danserna och han kände mina kusiner.
 - Ja men, hallå, var du kär i honom, eller i alla fall intresserad?
 - Nä, men det blev liksom han och jag ...

Eller när jag frågar hon som kommer med sin anhörigproblematik, vad det är som gör att hon är kvar med sin alkoholiserade man efter 17 år, vad HON får som är bra, och hon svarar att han kör barnen till träningen på onsdagar.

Att visa kärlek till sig själv kan vara att göra en inventering då och då. Ställa sig själv några frågor, scanna av, hur har jag det egentligen?

Var det så här jag ville att mitt liv skulle bli?

Vad i livet är det som får mig att känna glädje?

Hur ofta ser jag till att uppleva det som gör mig glad?

Vad är det jag gör i livet, som får mig att känna avsky, för att jag tror att jag måste?

När vi ligger där en dag och ska ta sista andetaget kanske vi önskar att vi hade följt vårt hjärta lite oftare i stället för att låta rädslan styra. Rädslan för vad andra ska tänka, rädslan för att vi kanske ångrar oss, rädslan för att han ska supa ihjäl sig om jag går, rädslan för att pengarna inte ska räcka och rädslan för att vi inte ska klara oss och rädslan rädslan rädslan.

Det är mänskligt att känna rädsla, och ibland behöver vi ta hjälp av någon eller några för att våga. Prata om hur tankarna snurrar, än hit och än dit. Ställa oss frågan "Vad är det värsta som kan hända" och bolla med någon, eller skriva upp alla våra uppmålade skräckvisioner på ett papper, så att vi blir medvetna, och kanske inser, att det vi bär i skräckkorgen faktiskt aldrig kommer att hända.


Jag har gått emot rädslorna ett par gånger. Det har gungat under fötterna. Ordentligt.

Jag känner fortfarande rädsla inför olika beslut jag behöver ta, eller inte ta, och inför situationer där jag inte har någon lösning. Situationer som kanske blir, eller inte. Hur ska jag veta?
Det enda jag vet är det som är här och nu. I dag. Precis nu.

Just nu sitter jag i soffan och bloggar. Ute skiner solen och det blåser lite. Det enda jag hör i huset är klickljudet när mina fingrar dansar på tangenterna på min iPad.

Här och nu finns ingen oro, ingen ångest.

Oro och ångest ligger framåt, om jag väljer att börja oroa mig över om Försäkringskassan hinner betala ut mina pengar till månadsskiftet, till exempel.
Jag kan välja om jag ska gå och vrida mina händer och oroa mig över det i 6 dagar, eller släppa taget och vänta och se.
Jag har gjort vad jag kan. Jag har ringt och kollat så att dom har fått in alla uppgifter som behövs.
Jag kan inte göra mer.
Resten får jag släppa. Sätta mig i baksätet. Ha tillit.
Ingenting blir bättre om jag oroar mig. Ingenting förändras för att jag sitter här och biter på naglarna.
Så jag tänker fortsätta att vara i nuet, så gott jag kan.

Jag avslutar dagens inlägg med en dikt av Margareta Ekström.





Instruktion för skalbaggar
För att kunna flyga
måste skalet klyvas
och den ömtåliga kroppen blottas
För att kunna flyga
måste man längst ut på strået
även om det böjer sig
och svindeln kommer
För att kunna flyga
måste modet vara något större
än rädslan
och en gynnsam vind råda


måndag 24 mars 2014

Överflöd. #blogg100 Dag 24

Om du vill gå från fattigdom eller i alla fall ständig brist på pengar till en känsla av att vara rik finns det några grejer du kan göra för att påverka.

1) Säg aldrig att du inte har råd.
2) Öva på tacksamhet! Börja varje morgon med att säga ”TACK”. Vem du tackar behöver du inte bry dig om, men säg bara TACK.
3) Skriv eller säg en tacksamhetslista. Ta med allt, från att du har tak över huvudet till att du har fått lunch.
4) Ha alltid pengar i din ficka. OBS! Inte i din plånbok, men i din ficka. Det kan vara två tusenlappar eller en hundring. Men ha alltid pengar.
5) När du går i affärer, eller ser en snygg bil, eller ser reklam för Vingresor, tänk och säg högt: ”Det där är för mig!”
När du kan känna dig rik, även om du kanske inte är rik, så händer det magiska att du drar till dig mer av rikedom.
När du sitter på bussen eller i bilen, räkna då upp allt du kan komma på som gör att du är rik.
Till exempel ”Jag är rik för att jag har en matlåda med mig, jag är rik för att jag har ett hem, jag är rik för att jag kan se, jag är rik för att jag har vänner, jag är rik för att jag har varmt vatten i duschen, jag är rik för att jag kan sjunga, jag är rik för att jag har en familj, jag är rik för att jag har ett varmt täcke, jag är rik för att jag kan känna vinden mot min kind, jag är rik för att jag har ett jobb, jag är rik för att jag kan minnas hur det känns att ligga på en klipphäll i juli och höra måsarna, jag är rik för att jag vågar säga nej när det smakar nej, jag är rik för att jag lever i dag, jag är rik för att jag har en katt, jag är rik för att mina fingrar kan hoppa på tangentbordet, jag är rik för att jag har en rosa tekopp, jag är rik för att jag kan dansa, jag är rik för att jag har en varm jacka, jag är rik för att jag är jag” …
Gör det till en vana.
Välj glädje. Välj att känna att du är värdefull. Välj att minnas att det blir som du tänker.

söndag 23 mars 2014

Dagar som i dag ... #blogg100 Dag 23

Jag skulle ljuga om jag sa, att jag aldrig har tänkt tanken på att sälja och flytta in till stan. Det finns sådana dagar.
De är inte många, och de har inte kommit ofta. Högst 3 gånger denna vinter. Det har antingen varit på grund av att jag upptäckt att en skogsmus tagit sig ner i min jobbväska och ätit på äpplet jag packade ner till mellanmål, eller på grund av snötyngda tak, som gör att jag oroar mig för att det ska bli för tungt, och att taket ska rasa in.
Det har också hänt, att jag har lekt med tanken när det blåser typ 15m/s eller mer, och det visslar i köket, och tall och gran vajar lite för mycket runt husknuten.

Och så kommer dagar som i dag.

Dagar när vinden har gett med sig, solen kommer fram mellan molnen och det råder en behaglig temperatur på cirka 7 plusgrader.

Dagar som i dag, när jag går på stigen, och nästan all snö är borta. När Tussilagon lyser gul i lingonriset och



Tibasten blommar och björken har lila knoppar.


Fåglarna sjunger och havet lyser klarblått mellan björkstammarna.

En sådan dag är det i dag, och jag tar av mig jackan i en sänka bland lingonris och mossa, och lägger

mig på den och blundar och bara känner tacksamhet över att jag får bo här.


Den är den här tiden på året, som skogen blir mitt vardagsrum.


Jag vill inte gå hem, fortsätter längre in i skogen, lägger mig på marken igen och ser upp mot trädens kronor och vita molntussar som svävar förbi.



Till sist vänder jag tillbaka, men efter ett par timmar vill jag ut igen, ut i luften, ut i solen, ut i naturen och våren.

Jag brygger kaffe och hittar kakorna som var gratisvara för stamkunderna på ICA Söder den här veckan,  tar sjösäcken över axeln, där har jag saker jag kan behöva, den är alltid med när jag åker på havet, men följer med vid olika "walkabouts", som i dag.


Sittunderlag och kikare kom till användning. Knipor och andra sjöfåglar låg en bit ut från fastlandet.


Dagar som i dag finns bara tacksamhet över att jag får bo här. Det är den här tiden, tiden som är och som kommer nu, som gör det mer än värt att stå ut med lite skogsmöss eller snötyngda tak under en lång, mörk och solfattig vinter.

lördag 22 mars 2014

#blogg100 Dag22 lördagmorgon med sol och entusiasm

Varje morgon går jag ut på min altan, sträcker upp händerna mot himlen och säger min affirmation:

Jag är nu öppen och mottaglig för allt det goda och överflödet i Universum

Den här morgonen var det så vackert, med solen och fåglarna som kvittrade. Jag ville stå där länge, på trappan, och bara ta in våren!

Efter att i går ha varit tung och kraftlös fick jag i dag vakna med energi och lust att företa mig olika saker.

Såga brädor som jag kan ha som ved, till exempel, och så vill jag baka.

Jag bakar ibland matbröd, men nu var det ganska länge sedan, och plötsligt mindes jag inte vad det var för bröd jag brukar baka.

Eftersom jag bakar med recept på nätet numera fanns det ingen möjlighet att hitta brödet i mina receptsamlingar.

Jag försökte verkligen tänka. Till sist googlade jag på "fröbröd", och där, på samma sida stod det filmjölksbröd!

Bingo.

Nu återstår det att se hur långt energin räcker.

Men blir det inte i dag, så får det bli en annan dag.

Här kommer receptet:

Det är Leilas recept. Det är enkelt, och brödet blir fantastiskt gott!


Leilas snabba filmjölkslimpa har blivit en riktig favorit hos alla mina vänner. Detta är ett recept där jag brukar variera mig ganska friskt. Ibland blir det med nötter i som mandel, valnötter eller pekannötter. Andra gånger blir det med rårörda lingon eller torkad frukt. Enklare och godare bröd får man leta efter.

1 FILMJÖLKSLIMPA

  • 4 1/2 dl filmjölk
  • 1 dl mörk sirap
  • 1 dl torkade aprikoser eller fikon
  • 1 dl hasselnötter
  • 1 dl russin
  • 1 dl vetekross
  • 1 dl rågkross
  • 1 dl havregryn
  • 2 1/2 dl grovt rågmjöl
  • 3 dl vetemjöl
  • 1 dl krossade linfrön
  • 1 dl solrosfrö
  • 1 1/2 tsk salt
  • 1 1/2 tsk bakpulver
  • 1 1/2 tsk bikarbonat
  • 2 tsk brödkryddor
  • Havregryn att strö över innan gräddning
  1. Sätt ugnen på 200 grader.
  2. Blanda filmjölk och sirap i en bunke.
  3. Hacka frukten och hasselnötterna mycket grovt, blanda med russinen och alla de torra ingredienserna och rör ner i filmjölken.
  4. Lägg ett bakplåtspapper i en avlång brödform så att pappret sticker ut över kanterna.
  5. Fyll formen med smet, strö över lite havregryn och grädda brödet i mitten av ugnen i cirka 45 minuter.
~~~~~~~~~~~~~~~


fredag 21 mars 2014

Jag har allt jag behöver. #blogg100 Dag 21

Dagen i dag
var en bra dag
Fast jag var trött
Orkeslös stundtals

men så gick jag ut
fast det bar emot
 sågade ner lite sly
och några grenar

Dagen i dag
kommer aldrig igen
den är strax slut

Min tacksamhetslista
i kväll
kan göras lång
fast jag
bara
har varit hemma

Här hemma
med mig själv

Men jag hade mat
solen sken
jag har inte haft ont
och jag har sluppit frysa

Jag har pratat
med familj och vänner
hört rösten
på en älskad liten unge

Koltrasten var här
och talgoxen

och björken på gården
har knoppar
som skiftar svagt
i violett

Försäkringskassan sa
att det kan komma pengar
innan den sjätte
om jag har tur

Kaffet
smakade gudomligt
både till frukosten
och senare.

Allt är som det ska.

Tack.



torsdag 20 mars 2014

#blogg100 Dag 20





"Until you heal the wounds of your past, you are going to bleed. You can bandage the bleeding with food, with alcohol and other drugs, with work, with cigarettes, with sex. But eventually, it will all ooze through and stain your life. 
You must find the strength to open the wounds, stick your hands  inside, pull out the core of the pain that is holding you in your past, the memories and make piece with them."

Iyanla Vanzant 





onsdag 19 mars 2014

Med vinden mot mitt ansikte. #blogg100 Dag 19

Det snöar horisontellt och vinden piskar mitt ansikte när jag står på piren, och havet är öppet och jag bara älskar att stå där.

Jag fick lura mig själv att gå ut.
Det är mysigast inne när snön yr utanför stugan och veden knastrar i kaminen.
Så jag tänkte först, att jag bara skulle gå ut och skotta lite.

Medan jag gjorde det sa jag till mig själv, att det är lika bra att gå till brevlådan, som ligger en bit bort.

Och plötsligt stod jag där, på piren.

Det har kommit ganska mycket snö i dag, och jag är glad att mina gäster åkte i går. Snön kan ställa till det som vi vet, både på vägar och på räls.

Medan jag stod där på piren med snön och vinden mot ansiktet kom jag plötsligt på, att jag har äpplen hemma, och jag har vaniljsås. Det blev ett sån't Happy Moment som jag brukar kalla det. Ni vet, när det bara kvillrar till i bröstet.

Jag har varit sjukt godissugen på eftermiddagen, men tagit beslut att INTE åka någonstans i dag med bilen, inte en meter, vilket resulterade i att jag började leta febrilt i skåp och i lådor efter en enda kvarglömd liten Riesenkola eller kanske en halvt uppäten Pollypåse, men det fanns överhuvudtaget  inte något sött.
(Och det har hittills aldrig hänt att jag har glömt en halv Pollypåse. Inte någon gång. Hur kunde jag inbilla mig det?)

Så jag gav upp, tills snilleblixten kom där på piren i snöstormen.

Det blir gott med äppelpaj i kväll.

Ute fortsätter det att snöa och blåsa.





tisdag 18 mars 2014

Till mitt inre barn. #blogg100 Dag 18

Till mitt inre barn

Om jag
 hade kunnat finnas för dig 
när det var som värst, 
när det var slagsmål 
och fylla 
och polisingripanden
 och blod,
och glassplitter
över hela hallgolvet
 och ett evigt fyllsnack 
och två fingrar på Bibeln 
och ett ältande, 
                                                                              detta ältande
fram och tillbaka

samma frågor
samma svar
om
och om
igen

Om jag 
hade kunnat finnas för dig
där, 
i lägenheten
 på sjätte våningen
i Västerås

om jag 
hade kunnat 
säga 
till dig
att ingenting 
av det som hände 
var ditt fel, 
eller ditt ansvar, 
det var ju du 
som var 
barn

det var du
som skulle ha blivit sedd
omhändertagen
tröstad
älskad 
och fått känna dig trygg.

Om jag 
hade kunnat
skulle jag
ha lyft upp dig
i min famn
och tagit dig 
därifrån.

måndag 17 mars 2014

Styrka är att våga visa sig svag. #blogg100 Dag 17

På Instagram är jag med i en fotoutmaning, där dagens tema var "styrka".
I mitt huvud vimlade det förbi bilder på muskulösa överarmar eller på folk som går på gym och håller på.
Dom där.
Som jag hittills aldrig lyckats tillhöra mer än kanske högst en termin, och sedan blir det sommar och då orkar jag inte ta bilen till stan.
Då försvarar jag mig med att jag ror och simmar.
Nu var det väldigt länge sedan jag besökte ett gym.
Det var länge sedan jag simmade också, eller rodde.

Men jag tänkte mer på det där med styrka.
Vad det kan vara, mer än att lyfta skrot och få snygga överarmar.

Det finns en annan styrka, som inte är fysisk.
Den styrkan kan innebära att våga visa sig sårbar.

Jag hör och läser ofta om människor som hyllas för att dom "kämpar".

Det är guldkant runt det ordet.

 - Åh, han kämpar påååå!

Jag beundrar också de som kämpar. Men det beror på hur och med vad.

Jag tror inte det är meningen att livet ska vara en kamp.

Ofta beundrar jag mer de, som vågar kasta in handduken och be om hjälp.

De, som kapitulerar, och bekänner sin maktlöshet.

De, som inte är av stammen "kansjälv", utan monterar ner sin rustning som de någon gång varit tvungna att ta på sig, för att överleva i en dysfunktionell familj där det inte var tillåtet att känna det man kände, se det man såg eller höra det man hörde.

I en sådan familj stänger man av.

Man får det som kallas frusna känslor.

Det som senare i livet sätter sig i kroppen som ständig värk i axlar, nacke och rygg.

I min värld är det inte så jäkla fint att kämpa.

Att våga säga till någon hur man mår, egentligen, är en bra början. Berätta om sin smärta. Våga

lämna ut lite om sig själv, visa sig sårbar.

Så styrka för mig är ibland att vara svag.

lördag 15 mars 2014

En fin dag. #blogg100 Dag 15

Det har varit en fin dag i dag.

Dagens innehåll har varit det enkla, det som inte kostar något, men det som ändå i sin enkelhet fyller

mitt hjärta med glädje och kärlek.

Ett solglatt leende från en liten pyjamasunge på 8 månader när jag vaknar.

En brasa (nåja, ett försök till brasa), frukost och sedan skogspromenad i blåsten, och ett hav som

dånar.

God mat, kaffe med "After eight".

Bus och sång och lek.

Och nu, en skön säng.



fredag 14 mars 2014

Medan hallonen tinar #blogg100 Dag 14

I en skål på bänken i köket ligger frusna hallon.
Dom ska jag ha till frukost, i yoghurten, med nötter, mandlar och olika fröer.
Det blir en sen frukost i dag, klockan är snart halv elva.
Jag har varit vaken i nästan tre timmar, men det tar ju så lång tid att läsa #blogg100-inläggen!
Faktiskt läser jag oftast några av #blogg100 innan frukost.

Men det jag gör först, när jag vaknar, är att jag säger TACK för det jag har, som jag tidigare tog för självklart. Det känns bra att börja dagen med positiva tankar och det innebär också, för mig, att jag får positiva känslor!

Om jag skulle börja min dag med att tänka negativt, skulle det inte kännas särskilt bra att vakna överhuvudtaget.

Tacksamhet går att träna upp. Ett sätt kan vara, att skriva tacksamhetslistor varje kväll. Tre saker, eller fem som du är tacksam för.

När jag skriver mina tacksamhetslistor känner jag tydligt, hur hela jag fylls av förnöjsamhet och glädje.

Jag kan välja att oroa mig för hur det kanske ska bli på torsdag eller i oktober 2019, eller när jag går i pension. Eller så kan jag vara här och nu och fokusera på det som är bra.

Jag vet vad jag vill välja.

I nuet finns ingen ångest, och ingen oro.

Så här och nu sitter jag i soffan, och jag hör hur vinden tar tag i tallkronorna och jag hör värmepumpen susa.
Jag hör mina egna andetag.

Här och nu, i varandet, är allt som det ska.

Och nu tror jag mina hallon har tinat.



torsdag 13 mars 2014

Släpp taget om andra och börja bry dig om dig själv. #blogg100 Dag 13

Till oss, som tror att just vi vet bäst.
Vi, som tror att vi förstår vad andra behöver, innan de själva har förstått det. Vi som räddar andra, skyddar, fixar, ordnar och ser till så att allt blir bra.
Fast ingen har bett oss.
Vi, de självutnämnda hjältarna, som sedan, när ingen gör vågen av hänförelse för att vi "hjälpte" dom, tungt suckar "Är det tacken, det, för allt man har gjort".
Vi, som tidigt i livet har utvecklat ett behov av att vara behövda, och om ingen ber oss om hjälp och goda råd, så ser vi ändå till att få känna oss behövda.
För vilka blir vi annars? Om ingen längre behöver oss?
Får vi ens finnas då?
Och det vi gör är, att vi kör över människor. Det är inte för den andre vi gör det vi gör, fast vi tror det.
Det är för att vår falska identitet som "hjälpare" ska överleva.


”Varje gång jag hjälper någon som inte behöver min hjälp och inte har bett mig om hjälp, så utför jag en egoistisk handling. Jag trycker på den andra människan det jag TROR att den behöver, samt talar samtidigt med min handling om att jag inte tror att den andra KAN själv. Detta får inte människor att växa, utan krympa.”

tisdag 11 mars 2014

Om att trampa upp nya stigar. #blogg100 Dag 12

Får för mig att gå rätt in i skogen på ett nytt ställe i stället för att gå där jag brukar.
"Trampa upp nya stigar", liksom.
Men terrängen blir mer och mer svår, särskilt för en som lider av tillfällig yrsel. Det är stock och sten och däremellan djupa hål som jag inte upptäcker förrän jag kört ner foten och halva benet däri.
Det skymmer och jag börjar tänka på att det finns björn. Att dom kanske har vaknat nu.
Och inte vet jag var jag är riktigt.
När tweetsignalen som jag har som påminnelse plötsligt ljuder högt från min bakficka ropar jag "Shut the f*** up!" för jag blir så skrämd.
Just då åker det andra benet ner i ett hål, och det är då jag börjat sjunga. För  det har jag hört att man ska. För att skrämma björnar, menar jag.
"Love potion nr 9" blir det. Fråga mig inte varför men den låg väl överst.
Högt sjunger jag. "I didn't know if it was day ot night, I started kissin' everything in sight".
Då ser jag tjärnen en bit bort.
Plötsligt blir allt lugnt igen.
Jag är blöt om både strumpor och skor efter att ha vinglat runt bland Pors och  Skvattram, men jag sätter mig där vid tjärnen en stund, på en sten och andas lite. Det här är den tiden det går att sitta vid tjärnen, för se'n kommer myggen.
Och alla tankar på björnar är som bortblåsta. Allt känns bara rofyllt och jag sitter där länge och mediterar och njuter av den trolska naturen.
Så att trampa upp nya stigar kan skapa oro. Både bokstavligt och bildligt talat.
Men om jag alltid väljer de redan upptrampade stigarna kommer jag inte att utvecklas mer.
Det är tryggt. Men jag växer inte.
Ibland behöver jag tänja på min trygghetszon för att upptäcka nya möjligheter, och även nya sidor hos mig själv.

Affirmation och Pärlhyacinter. #blogg100 Dag 11

Jag gick nyss ut med min lilla vårplantering. Det är rosa Bellis och vit Pärlhyacint i krukan och jag vårdar den ömt. På kvällen tar jag in den över natten, och på morgonen pratar jag lite med de små liven, frågar hur dom har det och så, innan jag bär ut den. Barfota. Jag gillar att gå ut på trappan barfota. På somrarna går jag mycket barfota, mina fötter tycker om det. Dom, precis som jag, älskar frihet.

Jag gillar att borsta tänderna ute också by the way. Det har jag gjort två morgnar nu. Men inte på kvällen. Än.

På altanen ställde jag mig sedan och sträckte ut armarna mot himlen, som även i dag ser alldeles blå ut, så där blå som en ögonskugga från Rimmel i slutet av 60-talet, och så sa jag med känsla i orden min dagliga affirmation:

Jag är nu öppen och mottaglig för allt det goda och överflödet i Universum.
Tack Livet!

Jag upprepar den minst tre gånger om dagen. 

Den kommer från Louise Hay. Henne tycker jag om. 

Affirmationer vet väl alla vad det är vid det här laget, så jag tänker inte skriva mer om det.

Det här är en bra dag, och jag är tacksam för att jag har sovit gott i natt, för kaffet som ännu inte 
är helt urdrucket, för frukosten som dessvärre är slut, för #blogg100 och för den blå himlen och solen och havet.

måndag 10 mars 2014

Självutplåning. #blogg100 Dag 10

Minnen kommer upp.
Minnen av den jag var. Den jag var präglad att vara. Den utan konturer, till för alla andra.

Jag växte upp i en alkoholistfamilj och lärde mig där det som många barn får med sig från dysfunktionella familjer, nämligen att inte se, höra, känna, och att anpassa sig och vara till lags.

Som barn i en sjuk uppväxtmiljö tar man ofta ansvar för de vuxna.
Det behöver inte vara på grund av missbruk, det kan vara våld, ilska, fattigdom, psykisk sjukdom eller religiös fanatism.

Det minne som kom upp i mig nu när jag satt och skrev på messenger med en väninna var, att jag som ung (typ 20) hade hög feber. Det var influensa, jag minns att jag hade 40 grader.

Jag hade nyligen flyttat ihop med min pojkvän, som just den kvällen undrade om vi skulle spela Monopol.

I dag hade jag sagt "nej, jag orkar inte", men det gjorde jag inte då.
Jag sa "Jaa det gör vi!" med glättig röst, och det var inte så att han inte skulle ha accepterat ett nej, men det var mina rädslor som gjorde att jag sa ja.
Jag var rädd att han skulle tycka att jag var tråkig att bo med, eller att han inte skulle tycka om mig om jag sa nej, eller något annat som jag säkert hade fått med mig i min uppväxt. Att vara till lags. Anpassa mig. Säga ja och le och vara glad.
I dag när jag tänker på allt jag har sagt ja till när jag har menat nej känner jag mig sorgsen.
Samtidigt känner jag en enorm tacksamhet för den hjälp jag har fått i livet till att faktiskt börja säga nej när det smakar nej och ja när det smakar ja.
Men jag var en person länge, som utplånade mig själv. Jag tog ansvar för andras mående, andras bekymmer, andras känslor.
Alla skulle må bra och jag var den som skulle se till att det var så.

Att växa upp i en dysfunktionell familj lämnar spår.
Ingen kommer hel ur en sådan familj.
Men det finns verktyg att använda, det finns bra terapeuter och det finns självhjälpsgrupper.
Alanon och ACA är exempel på sådana.

Ingen har kommit till denna värld för att vi ska leva våra liv utifrån andras behov eller förväntningar.

Vi har, var och en, rätt att sätta gränser till andra. Det är vår skyldighet mot oss själva.

söndag 9 mars 2014

Tacksamhet. #Blogg100 Dag 9

Jag är en list-människa.
Att skriva listor i "Anteckningar" i min iPhone är så bra.
Göra-listor, men aldrig för långa, typ 6 punkter är lagom,  och sen när jag får radera det jag är klar med känns det så bra!
Nu framstår jag kanske som en pedant. En så'n som vill ha allting klart, helst i går. En som inte kan gå ut och njuta av första vårsolen om inte fönstren är putsade, blommorna omplanterade och huset städat i varje vrå.
Det tillhör inte min grupp av människor. Långt därifrån. Jag är tvärtom den som gör allt i sista minuten.
Deklarationen langade jag in typ fem i tolv förut, när det var så det gick till.
Räkningarna betalar jag ofta en dag för sent.
Jag bloggar sent.
Tankar sent. Så jag glider in på macken på bara dieselångorna.
Vaknar sent.
Somnar sent.
Sista-minuten är mitt middle-name.
Därför är det bra för mig att göra listor.
Inte listor på sån't som jag "måste" ta itu med.
Jag ogillar ordet "måste".
Det finns inga "måsten".
Jo, jag måste dö en dag.
Allt annat kan jag välja att göra, eller att inte göra.
Så jag gör listor på det jag kan välja att göra.
Jag kan välja att plantera om blommorna. Men jag måste inte.
Jag kan välja att komma ihåg att gå till tandläkaren, att tvätta, att köpa kaffe eller att låta bli.

Jag har andra listor som jag tycker jättemycket om att skriva.
Det är listor på allt jag har att vara tacksam över.

När jag fokuserar på det jag har i stället för det jag inte har, och slutar upp med att ta för givet att jag ska ha en säng, mat på bordet, ben att gå med och kaffe varje dag, och i stället uppskattar det, då blir jag en lyckligare person.

"Vem har sagt att just du ska ha hörsel och syn" - Evert Taube skrev tänkvärda  ord i "Så länge skutan kan gå".



Min tacksamhetslista för i dag skulle kunna se ut så här:

  • jag sov länge i dag
  • jag hade kaffe hemma  i morse
  • jag hade köpt ett gott frukostbröd
  • jag såg ett svanpar flyga över skogen
  • jag planterade ut några vårblommor som jag köpte i går
  • solen sken
  • grannen kom och gav två barnstolar till mina barnbarn, som deras barnbarn inte längre behöver
  • jag fick lust att måla tånaglarna ute, på min altan
  • jag blev bjuden på Tacos i kväll hos min dotter med familj
  • jag har värmeljus igen (får abstinens utan!)
  • apelsinen jag åt på verandan i solen var god
  • min familj
  • solen, som såg ut som ett rött klot när den gick ner över Hilleslätten
  • fåglarna, som börjar sjunga nu
  • skrivlusten
  • mina fina vänner
  • bilen, som startar och rullar
  • att jag bor vid havet (whiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii!!! Lycka!)
  • tystnaden här och nu

Jag stannar där.
Tack.





lördag 8 mars 2014

Solen är här, äntligen! #blogg100 Dag 8

Jag sitter här i soffan och solen lyser in på mig och täcket med rosenmönstret som jag har över benen blir ännu vackrare i solljuset.
Jag var fortfarande mätt när jag vaknade efter restaurangbesöket i går, men tog fram två hårdmackor och bredde Philadelphiaost på, och toppade med några skivor rökt lax. Kaffet, behöver jag säga någonting alls om kaffet ...

Riktigt upprörd var jag när jag glad i hågen satte på radion klockan 10 och märkte att Melodikrysset återigen hade börjat tidigare än vanligt, antagligen på grund av sporten.

Inte kunde jag svaren heller, jag brukar inte ha så stora problem att lösa det där krysset, men i dag gick det inte särskilt bra.

Men jag släpper det nu för att bege mig ut till ön. Kanske ska jag kratta lite på tomten. Mycket bös har flutit i land såg jag sist jag var dit.

Det är vår. Blåsigt, men vår.

Jag känner mig vårig i hela mig.

fredag 7 mars 2014

Mormor går ut utan high heels numera. #blogg100 Dag 7

Jag har för första gången i mitt liv gått ut en fredagskväll i ett par billiga springskor.
På restaurang. 
Det går utför kan man säga.
Jag får ju vara glad att jag i alla fall drog på mig lite maskara.
Det fanns inga garantier för det heller. Men eftersom jag nu råkar vara fristående Hudvårdskonsult för ett känt märke, så hade jag hela arsenalen med mig till stället jag var på innan restaurangbesöket, och då gick det ju snabbt att dutta på lite rouge och lite ögonskugga.

Alltså jag har alltid tyckt att det har varit viktigt att ha snygga skor, eller stövletter eller stövlar, pumps, whatever.

Särskilt om jag ska ut och äta.
Särskilt om det är en fredag.
Särskilt om det är inne i stan.

Snygga skor har liksom varit mitt varumärke.

Jag jobbade på ett fotolab och var väl den enda som stod i mörkret och slabbade med framkallningsvätskor i röda pumps. Då fattar ni.

Men nu har jag släppt allting.

Jag har fått andra värderingar om vad som är viktigt i livet.

Det viktigaste för mig är att få vara en närvarande och trygg och kärleksfull mormor.

Mormödrar behöver inte stutta runt i high heels för att duga. 

Mormödrar behöver bara ge sina barnbarn sin fulla uppmärksamhet. Mormödrar behöver kunna sjunga "Vyss lull lilla palt" åttionio gånger efter varann, och låta ungen stoppa bokens hörn i den lilla dreggelmunnen i stället för att peka på katten. 
Mormödrar behöver tycka om att bära sina små gull, och gå runt och titta på alla lamporna och blommorna, och mormödrar behöver tycka om att dansa med den lilla varma pyjamaskroppen i famnen timme ut och timme in, tills han somnar.

Mormödrar behöver inga tajta kjolar. 

Mormödrar behöver mysbrallor med resår i midjan, och få vara tjocka och mjuka och glada.

Det är ganska befriande att vara mormor.


torsdag 6 mars 2014

Allt är som det ska. #blogg100 Dag 6

Man kan simma med strömmen och man kan simma mot. Det är alltid bekvämare att simma med. Det går lättare, bara att flyta med och vippa lite på tårna. Med åren har min tro stärkts, att när jag gång på gång stöter på patrull i något jag vill företa mig, då ska jag ska ta en annan väg. "Är det rätt så är det lätt", säger Kay Pollak, och jag håller med. En terapeut jag kände sa, att "När Gud stänger en dörr så öppnar han ett fönster." Jag tror att det är så. När det bara är motstånd ska jag backa. Släppa taget lite. Låta saker och ting hamna där dom ska. Det kanske inte är så, att mitt ego vet vad som är bäst för mig. Jag behöver inte göra mig själv till Gud. Att åka i baksätet kan vara alldeles förträffligt. Lita på livet. Se vart vindarna bär, och släppa rädslan för en stund. Det betyder inte att jag ska bli totalt ansvarslös och sitta med armarna i kors och tro att det ska flyga stekta sparvar i munnen på mig. Jag behöver göra fotarbetet. Men inte i vild förtvivlan, inte med kniven mot strupen. När jag är i bruset som jag kallar det, kan jag inte uppfatta min inre röst. Jag behöver lugn och ro för att kunna göra det. Tystnad. Stillhet. I dag tycker jag om stillheten. Det finns dagar då jag inte vågar vara kvar i tilliten, inte orkar sitta i baksätet. Sådana dagar sätter jag mig bakom ratten och gasar, utan att egentligen veta vart jag är på väg. Kör på i 190. Gör av med min energi. Och kör vilse. De dagarna blir tack och lov färre med tiden. Paniken, som förr infann sig oftare, knackar sällan på numera. Det är lugnt, jag kan andas. Andas och avvakta och se, vad som komma skall. Det blir som det ska.

onsdag 5 mars 2014

Vad vill du? #blogg100 Dag 5

Ibland när jag i mitt yrke möter en anhörig till en alkoholist och frågar vad hon (det är oftast en hon som söker hjälp), tycker är roligt, så blir det alldeles tyst. Länge blir det tyst, och så säger hon att det vet hon inte, gå på promenad med grannen kanske. Jag brukar svara, att det är ju bra att ta en promenad, men vad är det som får dig att känna glädje, att få ljuset inuti att slås på, vad är det som får dig att känna entusiasm, det där "kvillret" i kroppen? Då blir det ofta tyst igen. En tystnad som ibland innehåller sorg. För hon vet inte längre. Hon har glömt. Hon vet vad alla andra behöver, vad de andra runt omkring tycker är roligt, och ser ofta till att de får det de vill och ser fram emot, men henne själv är det liksom inte så noga med. Hon kan ta från kakfatet sist, om det finns några kakor kvar. Annars var det detsamma också, om kakorna tar slut. "Det är inte så noga med mig, inte. Jag behöver ingenting. Jag är inte så viktig. Och absolut inte värdefull. Nej, ta för er, ni." Man behöver inte vara anhörig till en alkoholist för att ha glömt sina drömmar och visioner. Men ofta har den anhörige all fokus på den beroende, och kontrollerar och klandrar och kritiserar och fixar och skyddar och håller på. All energi går åt till att styra, manipulera och försöka få den andre nykter. Jag satt på en kurs för ett tag sedan för människor som eventuellt kommer att starta företag. Och så ställde jag en fråga till mig själv, "Vad skulle någon här säga att han eller hon skulle starta företag inom, för att jag skulle bli intresserad, engagerad, kanske till och med avundsjuk? Vad skulle någon prata om, för att min lust och min entusiasm skulle vara så stark, så jag inte skulle kunna låta bli att ta kontakt med den personen i pausen, eller kanske till och med bli tvungen att fråga direkt, mitt i presentationen, en massa frågor om hur och när och var?!" Jag hade svaret innan jag hann tänka tanken till slut. Det skulle vara om någon sa att han eller hon skulle skriva böcker. Bli författare. Och föreläsa runtom i landet om sina böcker. Kanske även i andra länder. Ingen sa det. Inte den gången. Men så kom en annan kursledare, i ett nytt block i kursen för egna företagare, och bad oss att presentera vår affärsidé. Den gången var det faktiskt en person, som sa just de orden. "Jag vill skriva och ge ut böcker", sa hon, "och åka runt och föreläsa." Den personen var jag.

måndag 3 mars 2014

En dag sa det STOPP. #blogg100 Dag 4

Efter några dagar med en märklig och besvärande smärta sökte jag i dag hjälp på akuten. En ordentlig undersökning gjordes. EKG och massa olika prover, neurologisk undersökning och blodtrycksmätning och Gud vet allt.
Alla värden var toppenbra! 
Finns inga fel på mig.
Det är stressymptom. 
Vi som jobbar och sliter och vill göra vårt allra bästa behöver nog dra lite i handbromsen innan det är för sent. På riktigt. Vi måste inte vara så jävla duktiga, prestera och stå ut och köra på tills kroppen säger STOPP. 
Är det värt det? För vad? Vad är det som driver oss? Rädslan att bli av med jobbet (YES! Jag är vikarie, vill vara kvar, få fast tjänst.)
Är det rädslan att inte duga, inte vara good enough? Rädslan att känna misslyckande? 
Eller kanske vill vi bara göra allt vi kan i ett drömyrke som intresserar och engagerar oss, i ett yrke där vi är seriösa och vill göra vårt allra yttersta för de vi möter, våra klienter, patienter, brukare, you name it.
Kanske vill vi för mycket med de resurser som finns, eller borde finnas utifrån de krav som hela tiden ställs från politiker, socialnämnden, högre chefer, Reinfeldt och Gud?
Jag har i alla fall fått mig en riktig tankeställare, först för ett par veckor sen, och nu i dag igen.
Jag har världens bästa jobb, jag verkligen älskar att göra det jag gör, men inget jobb i världen är värt att riskera hälsan för.
Jag vill leva länge än, och vara frisk! Jag vill kunna njuta av sommar och hav, skog och mark, min älskade båt och salta bad! Jag vill bada naken i månskenet och paddla ut i kanadensaren och dansa häcken av mig på midsommarnatten i grannens kök. Jag vill ta båten ut till öarna med mina kära vänner och se solen gå upp en tidig morgon i juli, och åka på Seacruise med mina finaste från skoltiden och dansa hela natten lång, och gå på walkabout över stock och sten i skogen där jag bor, och ligga på bryggan en stjärnklar natt i augusti, men mest av allt vill jag kunna busa med dom två små goungar som är det käraste jag har!
Så tack Livet för ännu en läxa.

Fröken Duktig kör på tills det brister.
Nu är det dags att ta hand om mig.
Vila.
Andas.
Bara vara. Utan att känna dåligt samvete.

Flödesskrivandet. #blogg100 Dag 3

När jag vaknade i åttatiden i dag hade jag dagens blogg klar. Jag vet inte var den kom ifrån och minns inte längre en enda bokstav av vad  det var som ville komma ut. Det jag visste då, och ville, och var ivrig att få skriva, det försvann.
Kanske försvann det i samma stund som jag klev upp, eller när jag koncentrerade mig på att mäta upp exakt rätt mängd vatten till 3 skedar med kaffepulver, kanske var det då, eller kanske var det när timern i min iPhone signalerade att ägget var färdigkokt. Kanske var allt en dröm, aldrig verkligt, kanske en önskan om den perfekta bloggen dag 3 i ett bloggrace på Facebook.
Kanske inbillade jag mig bara. Kanske visste jag aldrig, men trodde att jag visste, för att jag så gärna ville.
För att hitta inspiration har jag därefter läst i Bodil Malmstens bok "Så gör jag", och jag har läst i Munros "Nära hem", men det händer ju först när jag börjar skriva själv. Det är då, när jag tar fram min iPad och sätter mig ner, det är då texten plötsligt finns där igen, inne i mitt huvud, utan att jag vet var den kommer ifrån och vad den vill med mig.
När jag skriver det jag just här och nu vill skriva, utan att tänka på vad ni, som läser, ska tänka, när jag skriver bara för mig, när jag för en stund får tyst på den inre kritikern och rädslorna och bara låter fingrarna hoppa fram över tangenterna, då kommer det en massa bokstäver som tillsammans bildar ord, som tillsammans blir till en text som blir en blogg.
En blogg om dagen, en blogg i taget, som så småningom blir hundra bloggar på hundra dagar.
En dag i taget. Eller som en nykter dag blir en nykter dag till, och många nyktra dagar blir till veckor, månader och år.
En dag i taget.

söndag 2 mars 2014

Stora tallen. #blogg100 Dag 2

På vår ö växer en stolt gammal fura, som står där i alla väder, år ut och år in.
Den står där i snö och hagel, i årets första vårregn, i åskväder och i stormar och i solvarma dagar i juni när luften står stilla och det doftar av liljekonvalj och nyutslagna björklöv.

Det växer skägglav på tallen, en indikering på att luften här är fri från luftföroreningar, eftersom skägglaven är känslig för det.

Skägglav tillhör de fjorton viktigaste växterna i en överlevnadssituation.

Den behöver lakas ur, det här är ingenting att satsa på om man är vrålhungrig och håller på svimma.

Men vacker är den, skägglaven.



















När jag kommer ut dit till den där ön vill jag alltid stanna kvar.
Jag hittar tillbaka till mig själv där, i total tystnad, bland tallarna och mossan och stenarna. Jag hör vad själen viskar till mig, jag får kontakt med mitt inre.

Ändå vänder jag tillbaka till fastlandet.
Det är för tidigt, säger jag till mig själv. För kallt. För mörkt.

Och så sitter jag en stund inne i det utkylda huset och ser ut över viken. Tänder ett ljus. Stannar upp lite i nuet, i närvaro.



lördag 1 mars 2014

Startar Blogg100 igen!

#Blogg100 startar igen i dag den första mars, och jag har med förtjusning anmält mig till att blogga varje dag i hundra dagar!
Min skrivlust och min vision att ge ut flera böcker (har ju bara gett ut en, på ett förlag där man betalar utgivningen själv), växer sig starkare och starkare. Snart har jag inga ursäkter kvar varför jag inte kan bli klar med nästa bok, och nästa, och nästa. Egentligen är det redan så.
Jag har inga ursäkter kvar.
För att fördröja skrivandet ytterligare köpte jag Bodil Malmstens "Så gör jag" på bokrean.
Man kan ägna ett halvt liv åt att läsa om att skriva, i stället för att bara sätta igång att skriva.
Man kan vara med i olika grupper på Facebook och dutt-skriva små kloka citat eller egna funderingar om författandet, i stället för att bara sätta igång att skriva, eller posta små texter på Instagram med bild på en katt som ligger på datorn, och posta andra texter om writer's block, och tipset how to cure writer's block, which is to write and write and write and write.
Så det är vad jag tänker göra.
Skriva och skriva och skriva. Varje dag i hundra dagar.
Här på bloggen, och på böckerna, som ligger där, halvfärdiga, och väntar på att få bli lästa.
Bara nu inte min anmälan till Blogg100 är ytterligare en flykt från bokskrivandet!
#blogg100

Om mig

Mitt foto
Skriver helst i hängmattan på min blommande ö, med kaffemuggen bredvid. Jag tror att det går att skriva, tänka, sjunga, måla och rabbla ord som skapar våra liv. Affirmationer är kraftfulla! Jag har skapat ett hus vid havet på det viset. Jag vägrar att delta i samtal om vinterkräksjukor och annat elände, jag vill inte ge min uppmärksamhet till det jag inte vill ha i mitt liv, eftersom jag tror att jag drar till mig det genom att fokusera på det. Det första jag tänker på när jag vaknar är allt jag har att vara tacksam över. Dagen blir alltid så bra då. Mest glad blir jag av två älskade små ungars kiknande skratt när vi busar tillsammans. Då finns inget annat, och mitt hjärta svämmar över av rosa lyckobubblor.