När jag blir 85.

Inuti mig finns många automatiska tankar.
Tankar som utan att jag hinner blinka slår till och blir till övertygelser gjutna i betong på en tiondels sekund.
En av alla dessa miljoner miljarders tankar är, att när det ska vara trevligt och mysigt, då ska det finnas något gott att äta. Typ chokladpraliner eller Budapestbakelse eller sockerkaka med någon gocka inuti.
För mig och mitt inte barn är det tryggt.
Kakor och semlor och smågodispåsar med kritor och chokladplättar i. Centerrullar och Prinsesstårta. Guldnougat och chokladpudding med vispgrädde.
Jag har en uppväxt med en styvfar som alltid kom hem med Guldnougat från SHELL-macken i Västerås när han slutade jobbet. Han och mamma delade på en sjuttis, jag fick min Guldnougat.
"Alla ska trivas", sa mamma.
Farmor var den goaste jag mött och när jag var hos henne fanns alltid bullar och saft.
Det var kärlek i bullarna. Och kanel. 
I barndomen på ön i den nya familjen var det strikta regler. Endast en kaka mörk choklad fanns i farsans byrålåda. Ibland belönades jag med en ruta.
Självklart snattade jag och kompisarna Centerrullar i affärerna. Och annat godis. Eller så snodde jag en krona eller två i mammas portmonnä så jag kunde köpa en Pigalle i kiosken vid Noréns på Brynäs.
I dag är jag fortfarande hookad på sött. 
Har tagit bort så mycket jag just nu förmår, men tillåter mig att äta slabbiga efterrätter efter en middag på restaurang eller när jag är bortbjuden. 
Som när jag var på Axmar Brygga i lördags, till exempel.
En påse lösgodis händer det att jag köper när jag är trött eller orolig eller rädd. Fast det smakar inte som det gjorde förut. Innan jag började lägga om kosten.
Jag har koll vilka känslor jag äter på. Ibland hittar jag andra (sundare) vägar att ta hand om dom känslorna än att döva med socker. När jag hinner trycka på stoppknappen.
Det har blivit bra mycket bättre. Med LCHF och Paleo slipper jag sötsuget som tidigare slog till nästan dagligen. 
Jag bakar chokladbollar på dadlar och nötter och dom är verkligen riktigt goda.


Det finns lösningar på det här problemet också.
Precis som det gör med andra beroenden.
Men att avstå helt varken vill eller förmår jag. Inte när det gäller sötsaker.
När jag blir åttiofem ska jag alltid ha karameller hemma. Som farmor hade. Polkagrisar i en skål som står i hyllan.
Då ska jag äta äppelpaj med vaniljsås utan betänkligheter, och baka kladdkakor och lurbullar och fullkomligt ge sjutton i att väga mig.
Hoppas det fortfarande finns Prinsesstårta om tjugofem år.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Lucia

Matt denna natt.