I väntans tider.

Himlen är molntäckt, en svag till måttlig sydostlig vind sveper genom björk och al. På vattenytan syns en lätt krusning.
Jag var ut på havet nyss, då sken solen och huden klibbade under flytvästen. 
Klibbigt är det fortfarande, varmt, jag vill ha luft. Ny luft.
Klart.se har lovat regnskur och åska.
Jag väntar och hoppas dom har rätt.

I morse väcktes min längtan efter att skriva på riktigt igen, när Josephine Bornebusch berättade på morgonprogrammet i TV4 om sin bok som kommer ut snart. 

Det finns en sabotör inuti mig, som inte vill att jag ska lyckas riktigt.
En av alla mina delpersonligheter. Den är stark. Jag behöver tysta ner den där typen. 
Jag har rätt att lyckas! 
Min bok kanske är färdig.
Eller inte.
Jag har skrivit om en tjej som växer upp under 50- och 60-talet. Hon har en del med sig i bagaget redan. Hennes uppväxt i en alkoholistfamilj har präglat henne och gett henne sår som kanske aldrig läker.
Hon flyr in i popmusiken, och till vännerna som hennes fosterföräldrar förbjuder henne att vara med.
Men utan dom är hon ingen.
Hon dras till dom av den enkla anledningen att dom är hennes spegelbilder. 
Boken kanske är klar. Eller inte. Det är inte det som är problemet.
Problemet är att våga avsluta den, ta den på allvar och kolla på bokförlagen om någon tror på den. 
Antagligen är jag rädd för att få ett nej, men också för att få ett ja.
Och just nu viskar den inre Sabotören hånfullt att det kommer aldrig att bli ett ja.

Nu ska jag laga mat. Lax med citronpeppar och grädde.

 




Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Omelett på flotten.

Livet är gott.

Lucia