Nattblogg. #blogg100 Dag 70

Tänk om all ilska är ett försök att få någon annan att känna sig skyldig?
När du möter någon som är arg kan du prova att tänka "vad är den så rädd för?"

Dessa rader hittade jag i dag i min anteckningsbok, och jag tror jag skrev ner det på en föreläsning med Kay Pollak.

Han är så klok. Jag tycker om hans böcker! Det står så mycket klokt och tänkvärt i dom.

Han menar också, att det finns inga möten mellan två människor som är tillfälliga.
VARJE ÄR UTSÄND.
Jag tror också det.
Den jag sitter bredvid på bussen, och han på Pressbyrån, och hon bakom mig i kön på ICA.
Precis varenda en.
Särskilt mycket utsända tror jag dom är, som jag har förälskat mig i. Dom har varit de viktigaste "lärarna", eller gett mig de största möjligheterna att bli medveten om
mina "ouppklarade affärer", och i och med det har ett läkande kunnat påbörjats.
Det jag inte är medveten om kan jag inte förändra.
Det gör ont att bli medveten.
Men att leva ett liv med skygglappar och hitta på en massa yttre företeelser som ger en illusion om att "jag har det så bra, inget är smärtsamt i mitt liv" gör ännu ondare den dag bubblan spricker.
Det är då människor sätter på sig masker.
Ju större mask, ju starkare rädsla.
Det kan vara att skratta ihåligt åt det som egentligen gör jätteont inuti, eller att ha ett påklistrat smile 24-7.
Masker brukar krakelera med tiden. Sårbarhet är det som öppnar upp för läkning. Den som aldrig fått tillåtelse att visa sig sårbar kämpar med sin mask.
Håller ställningarna what so ever.
Jag minns ett citat av Kay Pollak, som jag avslutar med:
 – Hur länge har du varit sjuk?
 – Om tre veckor blir det en månad.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Omelett på flotten.

Livet är gott.

Lucia