Sidvyer, senaste månaden

torsdag 8 maj 2014

Glapp och äppelmuffins. #blogg100 Dag 69

Det är glapp någonstans i sladden.
Nu igen.
Jag har hittat ett grepp. Om jag håller min iPhone exakt i detta läge, så laddas den. Jag har provat att ha den liggande på bordet, men då laddas den inte. Jag har provat att staga upp den med böcker och vedträn, men det hjälper inte heller.
Så jag får sitta så här.
En förflyttning av handen på 0,01 mm hit eller dit, upp eller ner, och strömmen bryts.
Jag nös nyss.
Det var dumt gjort.
Men ibland igår det inte att låta bli, liksom.
Då bröts strömmen och jag fick trixa och treva och bända och vända i flera minuter innan jag hittade rätt läge igen.
Jodå.
Jag kan sitta så här.
Under tiden läser jag lite i en bok och försöker låta bli att andas.

För övrigt har jag bakat äppelmuffins. Det har regnat, och det är lite myskänsla att baka då. Ugnsvärmen sprider sig i huset.
Om det doftade nybakat, så har jag inte kunnat känna det.
Smak och lukt är borta. Fortfarande.
Jag hade Pepparlax i kylen och åt den med en sallad gjord på Mozarella, tomater, rödlök och avokado. Oljan tog slut så det blev snålt med dressing.
En av mina väninnor är också sjuk. Vi skrev lite till varandra i morse.
Jag har bara varit ut med kompostpåsen. Kanske masar jag mig till postlådan i kväll. 
Jag fick en plånbok såld på Tradera. Det är såna saker jag har tid att pyssla med nu. Lägga ut saker på Tradera. Ta olika mått och beskriva färg och material och räkna ut fraktkostnader.
Och så har jag skrivit lite på en novell som jag började på i går.
Vad jag ska göra med den vet jag inte riktigt än.
På eftermiddagen blev jag helt slut och sov en timme.
Några har ringt i dag. M ringde en stund efter att jag tänkte på henne. Så var det förra gången också, när hon ringde. Jag blir alltid så glad när hon ringer, eller när vi ses.
Jag har fått lite av rösten tillbaka. Jag kan prata. Fast jag låter inget vidare.
Jag ringde "Hyr en pensionär" i dag. Jag behöver lite snickarhjälp.
Men ingen svarade, så jag pratade in ett meddelande.

Livet känns konstigt. Det är som om jag har landat i ett ingenmansland. Jag är som i ett vakuum.
Men jag vet att det kommer något gott ur det här också. Allt är som det ska. 
Jag snackar med änglarna. Ber om vägledning. 
Och så har jag hjärtat fullt av kärlek och längtan. Jättemycket längtan! 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Om mig

Mitt foto
Skriver helst i hängmattan på min blommande ö, med kaffemuggen bredvid. Jag tror att det går att skriva, tänka, sjunga, måla och rabbla ord som skapar våra liv. Affirmationer är kraftfulla! Jag har skapat ett hus vid havet på det viset. Jag vägrar att delta i samtal om vinterkräksjukor och annat elände, jag vill inte ge min uppmärksamhet till det jag inte vill ha i mitt liv, eftersom jag tror att jag drar till mig det genom att fokusera på det. Det första jag tänker på när jag vaknar är allt jag har att vara tacksam över. Dagen blir alltid så bra då. Mest glad blir jag av två älskade små ungars kiknande skratt när vi busar tillsammans. Då finns inget annat, och mitt hjärta svämmar över av rosa lyckobubblor.