Ditt ansvar och mitt. #blogg100 Dag 62

Under de här månaderna jag har varit borta från mitt arbete märker jag nya tendenser hos mig själv, som jag blir minst sagt förvånad över.
Jag har börjat engagera mig i kändisar.
Jag har väl för lite att göra, helt enkelt.
Ett tag googlade jag järnet på hela klanen Wahlgren, och alltihop drogs igång för att han, Benjamin, var med i Let's Dance.
Det började lite oskyldigt med att jag ville veta hur gammal han är, sedan ville jag veta vem som är pappa till honom, och har hon, Pernilla en ny man nu, och vem är det då, och jag hittade intervjuer med henne och började såklart placera familjerollerrna på Benjamin och hans syskon, ja, det går med automatik. Yrkesskada.
Nästa på tur var Lotta Engberg.
Samma sak, skulle "bara" titta hur gammal hon var ... men det blev mer än så när jag började läsa, och att hon, precis som jag, har blivit dubbelmormor gjorde allting ännu mer intressant.
Så jag slurpade i mig en massa artiklar om henne och hennes liv som om det vore en Banana Split en het dag i juli.
I dag har jag suttit och lyssnat på en pod med Sanna Lundell efter att ha läst hennes blogg.
Där behövs inte så mycket analys, jag menar, hon följer bara mallarna.
Pappa alkoholist, hon hittar en ny.
En jäkligt snygg en. 
Många gånger gick rykten att MP skulle komma till ett visst behandlingshem. Paparazzifotograferna hängde i buskarna, folk åkte dit och väntade i sina bilar på att få se en skymt av honom.
Men inte kom han.
Inte dit.
Inte då.
Kändisar med beroendesjukdomen blir minst lika dömda som om Nisse på Korsnäs drabbas, eller Kristina på Hemtjänsten.
Fortfarande är alkoholism för många något som handlar om att "ta sig i kragen", skärpa till sig, bestämma sig.
Om jag frågar någon "Vad är en alkoholist för dig" säger de flesta att det är en som

Dricker varje dag
Sitter på parkbänken
En som inte har någonstans att bo

Så ser det inte riktigt ut.
En alkoholist kan dricka fyra gånger om året, och ändå vara alkoholist.
De, som sitter på parkbänken utgör ca 5% av alla de som är beroende.
Resten har sin parkbänk hemma i vardagsrummet, eller på pizzerian i kvarteret.
Det handlar alltså inte om hur mycket och hur ofta, utan mer vad som händer när jag dricker.
Vad får det för konsekvenser?
Vad gör det med mig fysiskt, psykiskt och socialt, hur påverkar det min ekonomi, mitt känsloliv, min familj och övriga relationer? Hur mycket tid går åt att planera drickandet, hur mycket energi går åt till att inte dricka, och hålla mig nykter?
Alkoholister finns i alla samhällsskikt.
Sjukdomen skiter i om någon är hovrättsdomare eller överläkare eller polischef.
Den slår där den slår.
Förnekandet är en stor del i den här sjukdomen.
"Jag har inga problem! Jag kan sluta när jag vill!"
Familjen kan vara i misär, men alkoholisten förstår ingenting.
"Vad bråkar ni om? Har man inte rätt att ta sig en öl när man kommer hem?" sluddrar den halvpackade pappan medan barnen får en klump i sina små magar.
Att vara anhörig till en alkoholist är inte lätt.
Ofta gör man en massa saker av kärlek och omsorg, som bara bjuder in till en biljett ännu längre in i missbruket.
Betalar skulder åt personen, ljuger för att skydda, fixar det han/hon inte fixar själv, tjatar, hotar om skilsmässa, manipulerar, gråter, skäller, skriker, håller på.
Och man försöker och försöker och försöker på alla tänkbara sätt att få honom nykter.
Idérikedomen är outtömlig.
Man kontrollerar, kritiserar, letar kvitton, letar flaskor, kollar hur mycket som är kvar och sätter ett litet litet märke där, man häller ut sprit och blandar i vatten och luktar i smyg när man ger honom en snabb kram, och ser han inte lite konstig ut ...
Kort sagt, man får en hyresgäst i skallen, som inte går att få ut.
Tankarna snurrar som i en centrifug. Orostankar, katastroftankar, tankar på massa "lösningar".
Men inget händer.
I medberoendet reagerar man, men agerar inte.
Det blir som en visa där man går och klagar.
År ut och år in.
Kanske man pratar med någon om att "nu är han full igen, jag vet inte vad jag ska göra." Men om den andra säger, sök hjälp i kommunens anhörigprogram, så gå det bara in genom ena örat och ut genom det andra.
Jag vet att det finns en lösning, både för den anhörige och alkoholisten.
Var och en behöver ta hand om sitt.
Det är en familjesjukdom. 
Om bara alkoholisten söker hjälp går inte kuggarna i varandra längre. Mönstren passar inte. Och tvärtom.
Om den anhörige börjar ta hand om sig själv och släpper fokuset på alkoholisten, brukar det hända saker.
En alkoholist behöver själv ta sina konsekvenser.
Det är ofta vi medberoende som i vårt behov av att rädda andra och vara behövda, sabbar den möjligheten.
Så vi kanske kan öva oss på, att låta saker och ting få hamna där dom ska.
Både när det gäller beroende och andra saker.
Jag har ibland lätt att tro att jag är ansvarig för hela världen.
Jag utvecklade det här behovet mycket tidigt i en dysfunktionell familj.
Behovet att rädda andra, ta hand om andra och fixa och se till så att alla mår bra.
Behovet av att vara behövd. Stark, duktig och behövd.
Det är tungt att gå omkring och ha så mycket på sina axlar. Särskilt när man bara är fyra, fem år.
Och när jag inte kunde få min mamma nykter, så kanske jag kan få någon annan att sluta dricka?
Vilka krav, vilken börda, och samtidigt vilket högmod faktiskt, att tro att jag ska kunna älska någon så mycket så han blir nykter.
Det är som att tro att man kan älska någon frisk från cancer.

Kommentarer

  1. Äntligen tid och ork att läsa andras bloggar. Det var några veckor sedan sist. Vilken tur att det här inlägget dök upp. Så att jag kunde läsa ännu fler av dina inlägg.
    Så bra!

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Lucia

Matt denna natt.