Alla morsor är inte världens bästa. Men alla gör vi så gott vi kan. #blogg100 Dag 86


Jag skulle följa valresultaten men så hamnade jag i Notting Hill.
Ja, ni fattar ju själva.
Innan jag åkte till stan för att rösta, äta tårta med dottern och köpa jord, öppnade jag fönstret.
Jag tyckte det var lite kvalmigt här.

Det var det inte när jag kom hem, kan jag lova.

Det svänger fort i hockey! Från 30 grader ena dagen till 11 nästa. Jag är glad att jag har min kamin. Det var bara att plocka in lite ved och nu brinner en brasa. Mysigt!



Självklart har jag röstat! Efter röstningen åkte jag och köpte en liten morsdagstårta. 
Finns det en chans att äta tårta, grab it!



Jag tog med den till dottern och vi fikade tillsammans. Men när jag åkte lämnade jag resten av tårtan där.
Lite självbevarelsedrift finns det kvar, tydligen.

På FB läser jag om alla underbara mammor. Världens bästa är dom, allihop.

Själv har jag inte haft någon underbar mamma. Min biologiska var som jag berättat förut, gravt insjuknad i alkoholism, och jag kan inte uppbringa några fina glada minnen av henne, tyvärr.
Hon hade en sjukdom, hon hade inte valt den. I don't blame her. Men jag kan konstatera att det har gjort saker med mig, att växa upp i ett alkoholisthem.
I slutet av 50-talet fanns inte mycket hjälp att få i Västerås.
Hon var på sjukhuset till och från innan hon dog, 48 år gammal, i skrumplever.
Men någon behandling var det inte tal om.
Mera "tork".
I dag finns fantastiska möjligheter att tillfriskna från beroende! Det är fint.

Min adoptivmamma var inte heller världens bästa. Hon gjorde så gott hon kunde, antar jag.
Som vi mammor gör.

Vi fokuserar på att inte bli som våra egna mammor, om vi har vågat se våra mödrars brister, det vill säga, och inte förskönar dom och höjer dom till skyarna för att det känns farligt och hotfullt att ens tänka tanken att mamma inte var/är perfekt. 
Och så gör vi massa annat som vi inte ser eller är medvetna om. 
Eller så vet vi någonstans där inne, men det är för smärtsamt att erkänna för sig själv att jag kanske inte är världens bästa mamma.
Fast det är det jag vill. Såklart.
Jag älskar mitt barn och vill vara perfekt 24-7.
Jag vill ge mitt barn allt det jag inte fick, men gör hundranitton andra misstag på vägen.

Jag tror att det är bra att kunna säga jag är ledsen att jag inte gjorde/sa/förmådde/kunde — vad det än är, som ungen en dag förhoppningsvis vågar uttrycka. Kritik. Ilska. Besvikelse.

Det sämsta är, att stå och förneka det som faktiskt har hänt.

Det klassiska; barnet säger något om "den där gången när pappa var full och skrek", och mamma säger att "han var inte full, han skrek inte, han var bara lite trött."

Eller "vi har aldrig slagit dig, vad pratar du för strunt?"

Att förneka gör ännu djupare sår i barnets själ. Sår som aldrig läker.

Så om din unge är tretton eller förtitvå — ta ditt ansvar.

Prata om det som är, och har varit.

Även om ingen mamma är perfekt på alla plan så gjorde vi antagligen vårt bästa utifrån de 

förutsättningar vi hade.

Och om du verkligen tycker att din mamma är/var perfekt så lyfter jag på hatten för henne. 

Och för dig, som fick en sån!

Men man får vara arg, besviken, förbannad, ledsen över den mamma man har eller har haft.

Till och med på Mors Dag.




~~~~~~~~ Man kan inte ta itu med sanningen förrän man har erkänt den. ~~~~~~~~



Kommentarer

  1. oj, vilket bra inlägg. :) Ja, jag har definitivt inte varit en "perfekt" mamma. Som högkänslig orkade jag inte vara glad jämt eller för den delen hålla på med 758 aktiviteter varje helg. Men som sagt jag har gjort mitt bästa. Jag har även burit dåligt samvete för att jag är sjuk och har varit i många år. Innan jag blev sjukskriven sjönk jag in i en utmattning sakta men säkert genom att jobba heltid och sova på soffan resten av tiden. Det var tunga år, för mig och för barnen. Men men Jag gör så gott jag kan och har skalat av mina grav på mig själv till att prioritera närvaro för barnen. Jag är närvarande när de behöver.

    När det gäller min mamma så är det en berg-och-dal bana. Från att ha suttit på en pidelstal hela min barndom föll hon pladask när jag själv fick barn för att nu ha en relation till henne som är en vänlig relation. Men jag anser att mycket handlar om henne och att hon inte förstår mig och varför jag inte är som andra. Hon är egoistisk många gånger. Men hon har nog också gjort det hon kunde för att vara mor.

    Ha det fint. Kram

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Omelett på flotten.

Livet är gott.

Lucia