När det gör ont. #blogg100 Dag 49





Ibland är omständigheterna i Livet inte exakt som vi skulle önska.

Ibland känns livet som en mardröm. Ångestens demoner härjar med oss på natten och vi oroar oss, är rädda eller helt förtvivlade, och ser allting i svart.

När jag tittar i backspegeln inser jag, att de tuffaste "lektionerna" är de, som i slutändan har lett till något otroligt bra.

Jag kan se att det fanns något att lära i smärtan, och att den förde mig framåt, och fick mig att tvingas ta hand om det jag hade i den berömda ryggsäcken.

JUST DÅ, när det gjorde som mest ont, när min förtvivlan var som störst, hade inte en enda människa kunnat övertala mig om, att det skulle komma något bra ut av det som just då kändes som att leva i en kolkällare.

Jag skulle ha blivit arg om någon hade försökt, och bett personen flyga och fara.

Det tar tid ibland, att se och förstå.

Men tänk om det är så, att det är i smärtan vi växer. 

Tänk om det är så, att när livet föser in oss i ett mörkt och kallt hörn, då är det av en anledning.

I dag kan jag känna tacksamhet för flera av de smärtsamma händelser som just då fick mig att skaka inombords.

Alla hade ett syfte, och det var bland annat att ta hand om mina "ouppklarade affärer".

Att sluta fly, att stanna upp, våga känna det som jag tryckt undan, våga påbörja en läkning av en krockad barndom, våga ta ett steg till på en väg som ledde och fortfarande leder till möjligheten att bli den jag är ämnad att bli.

Det som har hänt har hänt.

Det som händer när vi vågar lyfta det, är att vi får en känsla, eller flera.

Ilska, sorg, smärta, skam, skuld, hat, otillräcklighet, förtvivlan.

Känslor är inte farliga.

Att trycka ner känslor med kemi är däremot inte tillrådligt.

Inget blir bättre av att dricka eller använda andra droger. Det är en illusion.

Jag är tacksam i dag att jag har vågat möta mina demoner och tagit hjälp för att bearbeta det jag inte ville möta eller se.

Livet är en berg och dalbana ibland, och om vi seglar på en räkmacka jämt kommer vi inte att utvecklas. 

Kanske inte heller uppskatta det fina och vackra, som ju finns där, även när vi inte orkar eller förmår se det.

I kväll tänker jag många tacksamma tankar.

Jag har mat i kylen, en skön säng, kaffe, ett hem.

Att jag bor där jag bor är förresten ett resultat av en händelse för 12 år sedan. En av de mest smärtsamma kvällar i mitt liv, då jag verkligen trodde att jag skulle gå sönder inuti, ledde till att jag svarade på en annons. 

En annons om ett hus nära havet.

JUST DEN KVÄLLEN hade jag ångest. Min kropp skakade efter ett telefonsamtal, och hela min värld bara rasade. Jag grät, jag skrek.

Inte visste jag då, att det skulle komma något gott ut av det också.




      

Kommentarer

  1. Jag känner igen mig i dina ord. Sen mina sämre dagar kan jag undra när mina nära ska få börja lära sig och utveckla sig i sitt liv. Oftast sitter de på höga stolar och ser ned på en och undrar varför jag inte rycker upp mig och slutar vara så känslig och trött hela tiden. Men det är en annan historia.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Lucia

Matt denna natt.