#blogg100 Dag 36 All onödig oro ...





Igen slår det mig hur jag i mitt liv har spenderat timmar och dagar med att oroa mig.

Oro över om pengarna skulle räcka, oro över om jag (vi) skulle ha råd med den nya lägenheten, oro över oljetrycket i bilen och luktade det inte brända lameller, och matkassan, skulle den räcka till nästa lön, och sen kom barnen, och ny oro. Varför gråter hon, varför äter hon inte, varför varför varför, och tänk om jag blir som mamma, och tänk om han inte älskar mig och tänk om planet störtar, ska det verkligen låta så där när ett plan landar?

Pust!

Jag kunde tänkt på något roligare i stället. 

För jag mådde inte bra när jag oroade mig hela tiden.

Ändå har jag lärt mig, att det finns en vinst i att oroa sig. Man slipper sig själv. Man slipper det som vill 
komma till tals. Det som ligger där inne och är geggigt och skamfullt och otäckt.

I dag har jag inte oroat mig särskilt mycket. Det har varit skönt.

Kanske borde jag vara mer orolig när det handlar om mitt minne. Jag hade en gratis hyrfilm från Telia att ladda ner i TV:n, och hittade en svensk rulle med Kjell Bergkvist och hon, Ewa Fröling.

När jag hade tittat en stund kom jag ihåg att den har jag sett på bio.

Nu kan det ju vara en fördel med dåligt minne, för jag kom inte ihåg hur den slutade. 
Så lite kul var det ju.

Jag ser sällan film och TV på dagtid. Det känns lite förbjudet att göra det. Gamla budskap som klingar fortfarande. "Man ska inte sitta inne och glo på TV när solen skiner."

Och det tycker jag inte heller, men när det blåser smådjävlar, då kan man. 

Pratade med min väninna som rensade i lådor och skåp, och fick inspiration att göra detsamma. 
Det slutade med att två klädesplagg åkte ner i en påse.
TVÅ.

Jag tror nämligen att jag ska komma i den där svarta trånga kjolen igen. Eller, egentligen tror jag inte det, men jag kanske hoppas. Och dom vita brallorna. Och den där toppen med guldtryck på.
Fast nu när jag skriver det här blir det liksom verkligt och sant att jag INTE.

Och även om jag skulle, så är jag 60 och mormor. Mormödrar behöver skärpa sig.

Nä, det blir fem plagg till i påsen känner jag nu. 


Kommentarer

  1. Ja, oj, så mycket jag oroat mig i mitt liv, jag också. Så fullkomligt meningslöst. För hur sällan händer egentligen det man oroar sig för? Så mycket kraft som gått åt till oro i stället för att leva i mitt liv.

    Intressant att läsa om vinsten med att oroa sig. Så har jag aldrig sett på det förut. Säkert kan det vara så.

    Kram

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Omelett på flotten.

Livet är gott.

Lucia