#blogg100 Dag 32 Släppa taget.


Vi kanske inte måste göra så mycket jämt.
Fara runt i vild panik och fixa och styra upp och planera och hålla på.
Försöka ordna och greja till allting.
Allting, som vi ändå inte har någon möjlighet att styra upp. Fast vi tror att vi kan. För att vi vill. För att vi blir så rädda annars, om vi svävar i tomma intet. Om vi inte vet hur det ska bli i kväll eller i morgon eller på påskafton 2019.
Fast det kan vi ju inte riktigt veta? Men det känns bra att ha kontroll. Eller tro att vi har kontroll.
Jag har några riktigt kära vänner, som jag träffar med jämna mellanrum.
I förra veckan skulle vi träffas efter ett ovanligt långt uppehåll. Jag såg riktigt mycket fram mot att vi skulle ses, men så fick jag en inbjudan att komma till Stockholm och hälsa på, och det tackar jag inte nej till, eftersom det bor en liten människa där, som jag älskar så innerligt.
Så jag skulle ringa och säga till min väninna att jag inte skulle komma, och får då ett SMS från henne där hon beklagar att hon inte kan ses som planerat, något har kommit i vägen.
Snacka om flöde.
Så vi bokade in en annan kväll, och det blev så BRA! Den tredje i gänget hade inget emot att vi bytte dag heller.
När det blir så där, att allting flyter på, då är det bara så rätt.
Då är jag i ett flöde, där jag inte behöver anstränga mig överhuvudtaget. Pusselbitarna faller på plats.

Det blir som det ska, liksom, och ingen behöver hålla på meka och styra.

Jag läste på Sanna Anandelas Facebooksida om just det här, att vara i nuet, och låta det bli som det ska. Om att inte behöva planera in och skriva i almanackan utan bara följa med, i flödet.

När jag blir rädd vill jag ha kontroll. Fast jag kan hejda mig, ibland kan jag faktiskt det, innan jag ringer det där samtalet eller drar iväg ett mail. Innan jag gör mig själv till regissör av hela föreställningen.
Föreställningen, i vilken jag drivs av en övertygelse att det bästa är, att mitt ego ska styra, och min egenvilja ska råda.

Åhhh,  jag blir så trött på mig själv varje gång jag försöker göra mig själv till Gud.

När jag kan vara i nuet, i full närvaro, mår jag bäst.
I dag var det så en ganska lång stund.
Jag satt nere vid vattnet i solen och kände vinden mot min rygg, solstrålarnas värme mot mitt ansikte samtidigt som jag hörde talgoxens ihärdiga sång blandat med vågornas brus när de slog upp över stenarna.

 Jag var närvarande. Jag kände, jag hörde, jag såg. Och jag var alldeles, alldeles lycklig.









Kommentarer

  1. Det är underbart att vila i nuet, hämta kraft där. Vackra bilder och fint skrivet. :)

    Kram/Anna-Karin

    SvaraRadera
  2. Tack Anna-Karin, Ha en vacker tisdagskväll.

    SvaraRadera
  3. Ja, jag håller med dig fullständigt med att vara i nuet. Då finns inga bekymmer, bara att följa med. Måste påminna mig om det gång på gång, när jag drabbas av sådana där jobbiga känslor som idag.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Lucia

Matt denna natt.

En hinner inte med.