#bligg100 Dag 35 Låt dagen gå sakta.

Jag tycker om morgonen som är.
Ett par minusgrader, sol, blå himmel.
När jag går ut efter ved kommer en bekant känsla i mig. Minnen av kyliga morgnar med sol och vetskap att en brasa snart ska sprida värme i huset.
Och jag vet inte var och när jag har känt den, förutom här, där jag bor.
Men känslominnet är någon annanstans ifrån.

Det är en vacker och förnöjsam känsla. En kort stund dröjer den sig kvar, innan den försvinner som en såpbubbla. Spricker. 
Borta.
Tacksamhet känner jag, här i soffhörnet.
Tacksamhet för morgonen, för yoghurten, kaffet, för en god natts sömn och för mina nära och kära. För att dom finns. För att jag får ha dom. 
Och för mina vänner. Dom, som jag kan prata om allt med. Dom som vet och har varit och är på samma resa, och inte bara hör det jag säger, men också lyssnar. Dom, som vill utvecklas och som vågar se sanningen, den som andra vill hålla borta, för att den kan göra så förbannat ont.  Dom, mina nära vänner, som vill slippa upprepa det gamla manuset en gång till, med icke-närvarande föräldrar, missbruk och medberoende, ilska och våld eller psykisk sjukdom. Manuset som är detsamma, men utspelar sig på en ny arena och med andra aktörer.
 Dom, som har slutat fly, slutat leta illusionen om lindring i yttre företeelser som alkohol, arbetsnarkomani, spel, sex eller ständig jakt på en partner.
Dom, som vågar tro på en lösning.
Och jag är tacksam för havet. 
Skogen. 
För mina ben som bär mig, mina fötter som orkar gå, för att jag slipper ha ont i min kropp, och i min själ.
Låt dagen gå sakta. 
Låt närvaro bli mitt ledord i dag och andra dagar. 
Närvaro i nuet. 
Allt annat vore slöseri.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Lucia

Matt denna natt.