Alla onödiga ord och de andra, som betyder något. #blogg100 Dag 47

Jag babblar rätt hårt.
Otroligt många ord kommer ur min mun.
Många ord som har kommit ur min mun har varit totalt onödiga. Såna ord som jag tidigare trodde att jag behövde säga för att jag inte stod ut med tystnaden om det var flera personer i ett rum, och ingen sa något.
Som om det var mitt ansvar att se till att det var glättigt småprat hela tiden!
Jag ställer fortfarande onödiga frågor.
 - Vad sa hon då, då?
Ja men hallå. Who cares, liksom! Inte ens jag, egentligen. Jo, ibland. Men varför ska jag veta vad han eller hon sa i ett samtal där jag inte ens var närvarande?

Men det finns andra ord än de onödiga.
Ord till mina nära och kära.
Ord av kärlek, ord av uppskattning, ord av tacksamhet för att jag får vara en del i deras liv.
De orden vill jag ge till de som jag älskar och tycker om.

Jag har vänner som jag kan säga "jag tycker jättemycket om dig" till.
Jag är glad att jag vågar det i dag. Det har inte alltid varit så.
Att säga till hon i kassan på ICA att hon har snygga naglar kan kanske göra henne lite extra glad, en liten stund.
Att stoppa någon på stan som har fantastiskt snygga skor och säga det till personen ifråga är trevligt. Och alldeles ofarligt.
Vad är vi rädda för? Att bli avvisade? Att skämmas?
Att säga det vi ser som vi tycker om kan göra skillnad.
På riktigt.
Den som har barn och bara berömmer när barnet har varit duktigt är kanske inte medveten om vad det kan ställa till med.
Tänk om vi sa till våra barn ofta, ofta, att "jag är så glad att jag får vara din mamma/pappa för att du är en sån underbar unge" i stället för att bara uppmärksamma det barnet gör.
Att alltid behöva prestera för att få föräldrarnas kärlek och bekräftelse är tungt för en liten unge och ännu mer tungt för en tonåring.
Att vara älskad för den man är blir en helt annan sak. Barnet kanske inte langade in mest bollar i mål på matchen, men hon får känna att hon duger för den hon är ... 
och är värd att älskas av just den anledningen.
På Facebook ser jag många som skriver fina och uppskattande ord till varandra.
Kanske är det lättare att skriva än att säga för några, vad vet jag. Men jag blir glad både av att skriva och säga uppskattande ord och av att läsa och höra.
I mitt yrke möter jag många, som hela sitt liv har strävat efter ett "godkännande" av sina föräldrar. Ett enda ord av kärlek, eller att en enda gång få höra "det gjorde du bra". Ribban har höjts, gång efter gång, de har gjort allt de kunnat för att få höra orden de längtat efter så länge de kan minnas.
Men så en dag tvingas man ge upp.
När det händer, när man inser, att jag kommer aldrig att få höra att jag gjort något bra, eller att mamma/pappa älskar mig,  det är då sorgen kommer.
Det är bra. Om man låter den komma fram, låter det göra ont.
Med hjälp och vägledning finns möjlighet att läka sitt sår, och förstå att det var inte mig det var fel på.


Kommentarer

  1. Fina och viktiga ord. Jag är en person med en självkänsla som är kopplad till prestation. Uppvuxen med att få höra hur duktig jag var men aldrig att jag dög som jag var. Jag vill visa mina barn att jag älskar dem precis som dom är och för att de är underbara individer. Kan man ge dem det så har man i alla fall gjort något bra här i livet. (jag med dåliga samvetet för att jag är en sjuk mamma)

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Lucia

Bra lördag!

Att jobba eller inte jobba. (That´s the question.)