Styrka är att våga visa sig svag. #blogg100 Dag 17

På Instagram är jag med i en fotoutmaning, där dagens tema var "styrka".
I mitt huvud vimlade det förbi bilder på muskulösa överarmar eller på folk som går på gym och håller på.
Dom där.
Som jag hittills aldrig lyckats tillhöra mer än kanske högst en termin, och sedan blir det sommar och då orkar jag inte ta bilen till stan.
Då försvarar jag mig med att jag ror och simmar.
Nu var det väldigt länge sedan jag besökte ett gym.
Det var länge sedan jag simmade också, eller rodde.

Men jag tänkte mer på det där med styrka.
Vad det kan vara, mer än att lyfta skrot och få snygga överarmar.

Det finns en annan styrka, som inte är fysisk.
Den styrkan kan innebära att våga visa sig sårbar.

Jag hör och läser ofta om människor som hyllas för att dom "kämpar".

Det är guldkant runt det ordet.

 - Åh, han kämpar påååå!

Jag beundrar också de som kämpar. Men det beror på hur och med vad.

Jag tror inte det är meningen att livet ska vara en kamp.

Ofta beundrar jag mer de, som vågar kasta in handduken och be om hjälp.

De, som kapitulerar, och bekänner sin maktlöshet.

De, som inte är av stammen "kansjälv", utan monterar ner sin rustning som de någon gång varit tvungna att ta på sig, för att överleva i en dysfunktionell familj där det inte var tillåtet att känna det man kände, se det man såg eller höra det man hörde.

I en sådan familj stänger man av.

Man får det som kallas frusna känslor.

Det som senare i livet sätter sig i kroppen som ständig värk i axlar, nacke och rygg.

I min värld är det inte så jäkla fint att kämpa.

Att våga säga till någon hur man mår, egentligen, är en bra början. Berätta om sin smärta. Våga

lämna ut lite om sig själv, visa sig sårbar.

Så styrka för mig är ibland att vara svag.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Lucia

Matt denna natt.