Självutplåning. #blogg100 Dag 10

Minnen kommer upp.
Minnen av den jag var. Den jag var präglad att vara. Den utan konturer, till för alla andra.

Jag växte upp i en alkoholistfamilj och lärde mig där det som många barn får med sig från dysfunktionella familjer, nämligen att inte se, höra, känna, och att anpassa sig och vara till lags.

Som barn i en sjuk uppväxtmiljö tar man ofta ansvar för de vuxna.
Det behöver inte vara på grund av missbruk, det kan vara våld, ilska, fattigdom, psykisk sjukdom eller religiös fanatism.

Det minne som kom upp i mig nu när jag satt och skrev på messenger med en väninna var, att jag som ung (typ 20) hade hög feber. Det var influensa, jag minns att jag hade 40 grader.

Jag hade nyligen flyttat ihop med min pojkvän, som just den kvällen undrade om vi skulle spela Monopol.

I dag hade jag sagt "nej, jag orkar inte", men det gjorde jag inte då.
Jag sa "Jaa det gör vi!" med glättig röst, och det var inte så att han inte skulle ha accepterat ett nej, men det var mina rädslor som gjorde att jag sa ja.
Jag var rädd att han skulle tycka att jag var tråkig att bo med, eller att han inte skulle tycka om mig om jag sa nej, eller något annat som jag säkert hade fått med mig i min uppväxt. Att vara till lags. Anpassa mig. Säga ja och le och vara glad.
I dag när jag tänker på allt jag har sagt ja till när jag har menat nej känner jag mig sorgsen.
Samtidigt känner jag en enorm tacksamhet för den hjälp jag har fått i livet till att faktiskt börja säga nej när det smakar nej och ja när det smakar ja.
Men jag var en person länge, som utplånade mig själv. Jag tog ansvar för andras mående, andras bekymmer, andras känslor.
Alla skulle må bra och jag var den som skulle se till att det var så.

Att växa upp i en dysfunktionell familj lämnar spår.
Ingen kommer hel ur en sådan familj.
Men det finns verktyg att använda, det finns bra terapeuter och det finns självhjälpsgrupper.
Alanon och ACA är exempel på sådana.

Ingen har kommit till denna värld för att vi ska leva våra liv utifrån andras behov eller förväntningar.

Vi har, var och en, rätt att sätta gränser till andra. Det är vår skyldighet mot oss själva.

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Lucia

Bra lördag!

Att jobba eller inte jobba. (That´s the question.)