En dag sa det STOPP. #blogg100 Dag 4

Efter några dagar med en märklig och besvärande smärta sökte jag i dag hjälp på akuten. En ordentlig undersökning gjordes. EKG och massa olika prover, neurologisk undersökning och blodtrycksmätning och Gud vet allt.
Alla värden var toppenbra! 
Finns inga fel på mig.
Det är stressymptom. 
Vi som jobbar och sliter och vill göra vårt allra bästa behöver nog dra lite i handbromsen innan det är för sent. På riktigt. Vi måste inte vara så jävla duktiga, prestera och stå ut och köra på tills kroppen säger STOPP. 
Är det värt det? För vad? Vad är det som driver oss? Rädslan att bli av med jobbet (YES! Jag är vikarie, vill vara kvar, få fast tjänst.)
Är det rädslan att inte duga, inte vara good enough? Rädslan att känna misslyckande? 
Eller kanske vill vi bara göra allt vi kan i ett drömyrke som intresserar och engagerar oss, i ett yrke där vi är seriösa och vill göra vårt allra yttersta för de vi möter, våra klienter, patienter, brukare, you name it.
Kanske vill vi för mycket med de resurser som finns, eller borde finnas utifrån de krav som hela tiden ställs från politiker, socialnämnden, högre chefer, Reinfeldt och Gud?
Jag har i alla fall fått mig en riktig tankeställare, först för ett par veckor sen, och nu i dag igen.
Jag har världens bästa jobb, jag verkligen älskar att göra det jag gör, men inget jobb i världen är värt att riskera hälsan för.
Jag vill leva länge än, och vara frisk! Jag vill kunna njuta av sommar och hav, skog och mark, min älskade båt och salta bad! Jag vill bada naken i månskenet och paddla ut i kanadensaren och dansa häcken av mig på midsommarnatten i grannens kök. Jag vill ta båten ut till öarna med mina kära vänner och se solen gå upp en tidig morgon i juli, och åka på Seacruise med mina finaste från skoltiden och dansa hela natten lång, och gå på walkabout över stock och sten i skogen där jag bor, och ligga på bryggan en stjärnklar natt i augusti, men mest av allt vill jag kunna busa med dom två små goungar som är det käraste jag har!
Så tack Livet för ännu en läxa.

Fröken Duktig kör på tills det brister.
Nu är det dags att ta hand om mig.
Vila.
Andas.
Bara vara. Utan att känna dåligt samvete.

Kommentarer

  1. Insikten har kommet till dig också! Vilken fin sida förresten. Rogivande och hoppfull!

    SvaraRadera
  2. Det är så viktigt att ta hand om sig själv. Vi glömmer ofta det och ångar på som om det inte fanns någon morgondag.
    Jag lider av konstant stress och mår ofta dåligt. Fick en rejäl tankeställare när min moster akut fördes till sjukhus med ett brustet blodkärl i hjärtat. Orsakat av långvarig stress.

    Ta hand om dig!

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Lucia

Matt denna natt.