#blogg100 Dag 30 Att våga lämna ut lite om sig själv.

Klockan är 23.44, fast egentligen bara 22.44.
Jag sitter i soffan med benen uppdragna som en skräddare och ska få ihop ett blogginlägg.
Jag tänker sällan ut vad jag vill skriva om. Det brukar komma när jag väl sätter igång.
Däremot har jag tänkt på vilka blogginlägg jag föredrar att läsa.
Jag gillar bloggare som vågar lämna ut lite om sig själva. Som vågar vara mänskliga. Öppna. Ärliga.
Människor som vågar vara sårbara. Som inte behöver gömma sig bakom "man", utan törs skriva jag.
Dom, som står för att allt inte är så jäkla lätt jämt i livet. Dom, som skriver om smärtan i att bryta upp i en relation, eller om sömnlösa nätter när demonerna låter sina svarta skuggor dansa i taket och ångesten sliter en i stycken.

Det gillar jag.
Människor som släpper in. Som öppnar sina hjärtan. Som bjuder in mig i sina mörkaste rum. Och litar på att jag ska tycka om dom ändå. Fast dom bär på tvivel och skam och skuld och livslögner som håller på att spricka.

Dom, som inte har murar runt sig.

Det är samma sak med människor jag möter in real Life.

Där jag har mina bästa vänner finns inga masker. Dom jag umgås mest och helst med är de som släpper på sina rustningar.
Som säger det dom menar och menar det dom säger.
Som vågar blotta sig och berätta om sina rädslor och sina tillkortakommanden och sina smärtor men också om sina förhoppningar och sin tillit. Tilliten till att allt kan förändras, bli bättre, till att drömmar och visioner kan bli sanna. Tillit till att modet kan bli större än rädslan och till att allt är som det ska, även om det inte innebär att man seglar på en räkmacka. Tilliten till att ljuset ska segra fast det just nu är så jävla mörkt. Tilliten till att det finns en mening med allt som sker, och att det är mörkast närmast gryningen.

När jag vågar möta en annan människa i smärta, utan att jag tror att det är min uppgift att fixa hennes känslor och komma med "lösningar", och jag själv vågar lämna ut min oro, min rädsla, min smärta, då händer det saker.
Jag har vänner som vågar säga som det är. Som har förstått, att det inte blir värre för att man pratar om det som skrämmer och hotar, utan tvärtom, när jag vågar berätta för någon annan lättar det i mig. Jag har delat min smärta med någon. Jag bär den inte längre ensam.

Jag har också vänner, som tror, att det man inte pratar om, det finns inte.
Jag förstår att det kan vara så för många.
Jag kan välja vilka jag vill ha närmast. Jag växer av att umgås med människor som har kontakt med sig själva, med sitt inre, både det ljusa glada och det mörka, som skrämmer.

För att kunna ta itu med sanningen behöver vi först erkänna den. 

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Omelett på flotten.

Livet är gott.

Lucia