Blogg100 Dag 30 Till min Pappa.

En natt, för något år sedan, när jag hade gått och lagt mig, låg jag och tittade på mina foton som jag har i min iPhone.
Jag har bland annat fotograferat av bilden på mina biologiska föräldrars svartvita bröllopsfoto. Nu zoomade jag in bilden på min pappa, som dog när jag bara var tre månader.
Jag såg länge på fotot och upplevde det som om hans ögon verkligen mötte mina.
Som när man trycker på en knapp började jag plötsligt stortjuta.
Jag grät och grät och tårarna bara strömmade ut.
Jag pratade tyst med min fina pappa, som jag bara fick möta på riktigt när jag var så himla liten, och som försvann ur mitt liv alltför fort.
Och så skrev jag det här:

Till min pappa.

Du fick aldrig bli morfar till mina fina tjejer, men jag vet, att du skulle ha varit så stolt över dom. Du skulle ha älskat dom av hela ditt hjärta, och funnits där som en morfar ska finnas. Dom har båda drag efter dig. Det är jag så glad för. Jag ser dig i dom.

Du skulle ha varit stolt över mig också, och älskat mig.
Någonstans vet jag, att du är med oss, pappa. Någonstans vet jag, att du ser oss, hör oss, och att du ler just nu, när jag skriver det här till dig.
Jag har haft upplevelser, som gör att jag inte tvivlar en sekund på att det är så.
Men jag skulle ha önskat att jag hade kunnat ha minnesbilder av dig, av riktiga dig, inte bara från det jag har hört om dig, eller från foton.
Jag skulle ha velat höra hur din röst lät, och fått känna hur du luktade. Jag skulle ha velat höra om dina dagar på ditt jobb, eller sett dig köra rally. Jag skulle ha velat hålla dig i handen, och fått vara trygg med en enda vuxen, som inte var full. En vuxen som var närvarande, och inte bakis, eller packad, eller i ständiga känsloutbrott.
Jag skulle ha velat att du kunde berätta för mig, vad det var, som gjorde dig glad, och vad du tyckte om i skolan, när du var liten.
Jag skulle ha velat höra dig sjunga, och veta hur det skulle ha varit, att sitta i ditt knä.
Jag skulle ha velat få ha dig kvar, pappa.
Längre än tre månader.
Min mamma skrev en dikt till dig.
Eller en sångtext.
I den skrev hon, att vi möts igen vid himlens port, du, hon och jag, en dag.
Jag tror ju inte riktigt, att det går till så.


Men vad vet jag.

Att det ska ta femtioåtta år att komma i kontakt med sorgen efter en pappa som fanns där de första tre månaderna i mitt liv känns inte klokt.
Visst har jag gråtit förut, när jag har varit till din grav.
Visst har jag suttit där, bredvid gravstenen, och pratat med dig under varma sommardagar.
Visst har jag det.
Men i går, med ditt foto i min iPhone, hände det på djupet.
Det är bra.
Att få ut sorg är bra.
Och det har antagligen bara börjat.
Du är min pappa.
Jag är din dotter.
Mina flickor är dina barnbarn.
Du är deras morfar.
Jag älskar dig.


Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Omelett på flotten.

Livet är gott.

Lucia