Sidvyer, senaste månaden

söndag 29 april 2012

Nu har jag ingen som kontrollerar mig längre.

Vilken dag. Vacker. Varm sol, röda märken efter Tishan redan. Jag har jobbat i kväll på mitt företag. Haft anhöriggrupp. Och ingen bråkar om det längre. Det är märkligt, att det kan vara så olika på arbetsgivare, när det är samma slags jobb, men i olika kommuner. I den ena är det kontroll som är nyckelordet. Man kanske har för lite att göra där, eftersom fokus tycks ligga på vad personalen gör på fritiden mer än på sin arbetstid, och att det viktigaste är n ä r man kommer och n ä r man går, i stället för att kolla på det jobb man utför, vad det genererar och för med sig. Jag har aldrig mått så dåligt som jag har gjort på detta ställe. Nu gör jag samma jobb i en annan kommun, med en mänsklig chef, som är mån om sin personal, och skiter fullständigt i om jag föreläser på min fritid eller inte. Jag har arbetskamrater som arbetar med sin egen utveckling, och är på samma tåg. Jag är så oerhört tacksam för det, och att jag stannade alldeles för länge på det andra stället känner jag en stor sorg över. Det slutade med ett otroligt dåligt mående och en lång sjukskrivning. Till och med läkaren på länshälsan rådde mig att gå därifrån. Samma sak sa min samtalskontakt, en beteendevetare. Jag var väl inte den första från kommunen som var där med samma depressionstillstånd. Tyvärr är det bara ett vikariat jag har nu. Men vi får se vad som händer. Att vara på en så skadlig arbetsplats som den jag var på är att dö i själen. Nu blommar jag igen. En dag ska jag gå vidare med det här. Men jag behöver vara trygg i min försörjning först.

lördag 21 april 2012

Ja, då var det slut med chokladkakor för min del.

Äckligt, tyckte Narcisse Rosén, 18, när hon öppnade chokladkakan och hittade en fluga i chokladen. När Narcisse Rosén öppnade chokladkakan hon köpt gjorde hon en obehaglig upptäckt. En fluga låg inpressad i chokladbiten. – Den var verkligen tur att jag bröt loss den biten och vände på den så att jag såg flugan. Jag brukar inte vända på chokladen innan jag äter i vanliga fall, säger hon. (
(Gefle Dagblad 120421) TACK GD för att ni skrev om detta, och tack Narcisse, som berättade. Jag kommer att rasa i vikt. Pula i några spindlar och flugor i kladdkakorna på stans fik också. Det här är bättre än LCHF, GI och Viktväktarna tillsammans. Blä.

måndag 9 april 2012

Självdisciplin.

Solen skiner och det är svinkallt.
Jag går ingenstans.
Kanske senare.
Men nu tänker jag bara ha soffhäng och blogga, surfa runt i Rumble-gettot och slappa.

Jag ska börja åka tåg i morgon.
Det är fan som att flyga för mig. Lika stort. Fast inte lika ångestframkallande.

Jag, som tar bilen till allt.

Jag är nervös.
Jag är ovan.
Jag är en slowstarter på morgnarna och det kräver mycket självdisciplin att passa tider.

Men det ska gå.

Det kan till och med bli lite spännande.

måndag 2 april 2012

Befriad.

”Vi stannade kvar i relationer och på arbetsplatser om var direkt skadliga för oss.”
(Utdrag ur karaktärsdragen för så kallade "Vuxna Barn")

Du som någon gång varit ihop med någon som hela tiden gapat och skrikit åt dig, och sedan träffat någon som behandlat dig med respekt, varit go och fin, du vet att då kan man uppleva en känsla av sorg.
För att man stannade kvar. Eller för att man överhuvudtaget klev in.
Det är samma sak med arbetsplatser som är direkt skadliga för ens hälsa och välbefinnande.
Arbetsplatser med auktoritära maktgalna chefer som ä l s k a r att peka med hela handen, och till och med är stolta över det.
Arbetsplatser med total avsaknad av personalvård och med ekonomi så dålig så man typ får ta med sig eget toapapper till jobbet.

Där handledningen inte matchas till yrket för det finns inte pengar, så det blir som om en tandläkare handleds av en lastbilschaufför eller tvärtom. Eller där urinprov ska tas av terapeuterna, som sedan ska sitta i samtal med klienten.
Hur etiskt är det?

Det som Tommy Hellsten beskriver i sin föreläsning, där han säger att om man har en rädd chef, då ska man dra. Fort.

Kan det vara så, att ju mer auktoritet (peka med hela handen), desto mer rädsla hos en person?

Och så en dag får man nog. Kroppen ser till, att man går, när inte huvudet gör det. När det inte längre finns något val. När energin är slut och man inte fungerar längre. När depressionen knackar på, och man får gå till Länshälsan som klassar depressionen som arbetsrelaterad.
Men efter tre samtal betalar inte arbetsgivaren samtalen där längre.

Det finns ju inga pengar till personalvård.

Så kommer en chans att vikariera i en annan kommun.
Där det klickar direkt och där man inte har policyn att man visst kan sitta i terapisamtal med någon som är hög på Benzo, och där man inte tar emot de som går på Subutex.
Där värderingarna stämmer och där man talar samma språk.
Där chefen säger att ”Vi är flexibla här” och ingen står och klockar en när man kommer eller går, därför att var och en sköter sitt, och där kontrollen inte är det som man gömmer sig bakom för att slippa sina egna tillkortakommanden.
Då.
När man kommer till en sådan arbetsplats.
Då kan man känna sorg. För att man stannade så många år och för att vidden av det plötsligt uppenbaras.
Och för att man inte värdesatte sig mer än så, och tillät andras maktmissbruk och rädslor göra hål i ens själ.
Men här och nu.

Nu kan det bara bli bättre.

Om mig

Mitt foto
Skriver helst i hängmattan på min blommande ö, med kaffemuggen bredvid. Jag tror att det går att skriva, tänka, sjunga, måla och rabbla ord som skapar våra liv. Affirmationer är kraftfulla! Jag har skapat ett hus vid havet på det viset. Jag vägrar att delta i samtal om vinterkräksjukor och annat elände, jag vill inte ge min uppmärksamhet till det jag inte vill ha i mitt liv, eftersom jag tror att jag drar till mig det genom att fokusera på det. Det första jag tänker på när jag vaknar är allt jag har att vara tacksam över. Dagen blir alltid så bra då. Mest glad blir jag av två älskade små ungars kiknande skratt när vi busar tillsammans. Då finns inget annat, och mitt hjärta svämmar över av rosa lyckobubblor.