Inlägg

Visar inlägg från mars, 2012

Let me show you ...

Bild
... what I´ve bought!




"Varje människa har sin flod." (citat av Kay Pollak)

Kay Pollak lyfte hela f d Folkets Hus i Gävle i går kväll. Vilken man, vilka budskap, vilken äkthet!
Jag flög hem i min lilla Crazy Daisy efteråt.
Alltså hans tänk, det är bara så bra.
Jag vill spara hans ord och klokheter, liksom dekorera väggarna i hjärnbalken med dom, klistra in dom på insidan av ögonlocken så jag ser dom när jag blundar.
Upprepa som mantran i sömnen:
”Det enda uppdrag jag har i livet är att göra mig själv lycklig!”
Det låter egoistiskt va?
Men det är inte det.
Om inte jag är lycklig, hur ska jag kunna vara en bra vän, banktjänsteman, förskolelärare, chef eller mamma?
Något jag faktiskt har med mig i livet, efter första gången jag hade nöjet att lyssna på Kay Pollak, och som han också pratade om i går, är ”Är det lätt så är det rätt, är det rätt så är det lätt”.
Jag tror inte att livet ska vara någon kamp.
Att vara i flödet, simma medströms i floden, det är ett bra mål.
Skrattade gjorde jag när Kay sa att han frågat någon:
- Hur länge har du varit sjuk?
- Om tre vec…

Tofu med alger - eller dö i förtid.

Det var bättre förr.

Då kunde man baka kanelbullar utan att ha dåligt samvete.

Att rosta en macka till kvällstéet var inte kriminellt, som det är nu, åtminstone om brödet är vitt och utan fullkorn.

Ve den som tar en potatis till köttfärsbiffen på lunchrestaurangen. Det är värre än om man skulle tända en cigg där inne.

Finns det något mysigare än doften av nybakad sockerkaka? Men det är inte att tänka på, det.

Nej fy så farligt.

I går hörde jag att överviktiga människor lever kortare tid än andra. Men tänk om de lever lyckligare för att dom äter makaroner en gång i veckan? Eller kanske vågar trycka i sig ett par MUMS-MUMS på lördagskvällen?

Glasnudlar i all ära, men hur lockande låter det, när det ska vara citrongräs och 2 shoy-huvuden plus salladslök och ingefära i samma recept … Vad fasen är Shoy-huvuden? Är det någon indianstam som skalperat Shoyerna? Är dom släkt med Faneni-folket?

Man undrar ju. Eller Yoghurtkyckling från Kaxholmen! Det är ett annat recept i min GI-bok. Kaxholmen…

Lunch vid havet.

I dag tog vi med oss spenatsoppa till ön och värmde den där, dukade på bordet nere på terrassen och satt där och åt.
Jag har ätit ute i mer behaglig temperatur.
Men det var kul och gott och trevligt.
Fast väldans blåsigt.
Rekordtidigt.

Skogen och jag.

Jag har världens finaste kärleksförhållande med skogen, havet och himlen. SÅ tacksam över att få bo så här, tacksam över stigarna, träden, viken, fåglarna och att mina ben och fötter bär mig. En man sa till mig: "Det där att gå i skogen blir ju ännu finare när man delar det med någon".
Tveksamt. Inte många jag har haft med mig i skogen har haft ro att ströva omkring och inte veta vart man är på väg, eller orkat stanna vid en vacker trädstam och känt in energierna där, eller fattat varför jag har glott på en solstråle som tränger sig igenom molnet över myren, eller stannat för att vänta in en fågel som sjunger på avstånd. Rastlöshet är ingen bra egenskap om man ska vara med mig i naturen. Jag vill bara vara. Närvarande. I nuet. Stilla. Och andas. Mina älskade "ungar" kan. Dom har liksom inte haft nå´t val.

Kanelen.

Bild
Min frukost består oftast av antingen gröt med skivad banan och kanel, eller yoghurt med hackat päron och en fullkornsmacka.
Och så kaffe förstås.
Tre baljor. Ungefär.
Men nu har det varit jobbigt, för jag har inte hittat kanelen.
Två morgnar har jag farit runt som en tätting i köket och letat bland alla kryddburkar, i alla skåp, inne i vardagsrummet eftersom jag sitter i magnetsoffan och äter min frukost, men inte hittat kanelburken nånstans!
Gröt med skivad banan utan kanel är en halvmesyr.
Men i morse sa jag till Änglarna, att nu får ni hjälpa mig hitta kanelen. Snälla.
Medan gröten kokade letade jag igen, bland kryddburkarna, i skåpen, i vardagsrummet, och så fick jag en impuls att jag skulle titta i kylskåpet också.
Joodå.
Där stod kanelburken.