Sidvyer, senaste månaden

tisdag 24 januari 2012

Tankar en tisdagmorgon i januari medan snön faller på tall och gran.

- Gröten! skriker jag högt och kastar mig ur soffan in i köket, där den stormkokar på sexan.
Jag har tur.
Den har ännu inte blivit bränd.
Själv har jag försjunkit i inkorgen som har en del intressanta förfrågningar.

Ute faller snön på tall och gran.
Det är ett mycket bestämt snöfall. Ett snöfall som vet vad det vill. Täta flingor, bra fart. Rakt ner. Inga fladder upp och ner och hit och dit.

Tänk om jag också visste vad jag ville.
I stort vet jag vad jag vill.

Jag vill

bo här, där jag bor
vara hon, som jag är
gå på walkabouts varje dag
skriva
vara närvarande i nuet
umgås med min familj och mina fina vänner
ha fler timmar på dygnet
spendera hela somrarna på, i och vid havet


Så långt råder inga tvivel.

Men sen kommer det där med jobb, till exempel.

Vissa dagar vill jag köra taxi. Andra vill jag sitta i en reception.
Men för det mesta vill jag göra det jag faktiskt har förmånen att få göra just nu; föreläsa, ha ströuppdrag som terapeut och skribent.

I dag ska jag be om självdisciplin och entusiasm och kraft, och jag ska inte svara i telefonen om det ringer, för jag behöver koncentrera mig.

Det blir en walkabout i snön också. När jag är klar med det jag ska skriva.

Då vill jag göra en snöängel!

söndag 22 januari 2012

Min Högre Kraft

Jag sitter här i soffan och arbetar med en föreläsning jag ska hålla snart.
Till min inspiration tog jag fram en av mina favoritböcker ur bokhyllan. En bok som jag inte läst på länge, av Melody Beattie. Hon har skrivit om medberoendet, om andligheten, om alkoholismen och om att acceptera maktlösheten. Varje gång jag läser ett litet stycke ur hennes bok händer något inom mig. Jag hamnar på andlighetens stig direkt. Inom mig försvinner alla tvivel, allt blir bara glasklart igen. Så där glasklart som det kan bli ibland, i samtal med någon annan som går på samma stig, eller i en stund av meditation, eller när jag står och ser ut över havet, ensam med mig själv och min högre kraft.
Hon skriver "Jag har upptäckt att meditation inte är mer tidsslöseri än att tanka bilen. Meditation är ett sätt jag utnyttjar för att göra mig av med negativ energi och öppna mig själv för det positiva flödet.
Jag brukade vara mycket ängslig. Jag var orolig för vad som kunde hända, vad jag skulle göra, om det skulle duga, om jag verkligen hade något liv att leva. Jag var avundsjuk på hur andra skötte sina affärer och sina liv.
Det var onödigt att grubbla. Genom att be om insikt om Guds vilja med mig och om kraften att omsätta den i praktiken blir livet enklare. Om jag ber på det här sättet, kommer jag att få all den kraft jag behöver varje dag för att utföra det jag ska göra. Om jag inte klarar det, så behöver jag inte. Om det är meningen att jag ska göra det, så kommer jag att få kraften som behövs för uppgiften.
Det här innebär att jag kan lita på flödet."

Slut på citat.
Jag är inte religiös.
Jag tror inte på kyrkans Gud.
Ordet "Gud" kan jag byta ut mot Änglarna, Universum, min Högre Kraft eller något annat, men för enkelhetens skull använder jag "Gud". Det stör mig inte. Gud kan vara det vi vill att det ska vara.
En gång träffade jag en ung tjej, som sa att hon trodde på "Gunnar".
- OK, vem är Gunnar?
- Min döda farbror. Jag tyckte om honom när han levde.
Fine.
Tro på Gunnar. Tro på det som känns rätt för dig.
Tro inte på något, om det är vad du mår bäst av.

Jag tror på bönens kraft, och jag tror på att lämna över mina problems lösningar till något större än jag själv.
Jag tror på, att varje kväll tänka eller skriva ned det jag är tacksam över. Att jag har min familj, ett hem, en säng, mat, vänner, att jag kan se havet varje dag, att jag får vara frisk, ha varma kläder i kylan.
När jag fokuserar på det jag är tacksam över, så växer den positiva känslan i mig.

Jag tror att det är en mening med allt. Att jag kan lära mig något av alla jag möter.
Jag tror på att varje dag sitta i tystnad, andas och försöka tänka på ingenting.
Sätta mobilen på ljudlöst och ta bort allt brus.

Gud för mig är en kraft, större än jag själv.

När jag släpper självstyret och sätter mig i baksätet, så blir det väldigt bra.
Allting, faktiskt.


lördag 21 januari 2012

Plötsligt blev jag kär.

Äntligen har jag införskaffat värmeljus igen. Det var helt slut i flera dygn. Minst två.
Jag får abstinens och tänder vanliga ljus, men det är ju inte samma sak.
Det ska vara värmeljus, och dom ska sitta i lyktorna, som jag har. Många har jag.
Väldigt många.
Ändå kom jag på mig själv på IKEA i dag med en lykta i handen, på väg ner i den gula, rymliga plastkassen.
Men en röst inuti ropade "NEJ!"
Väldigt högt.

Men det gick att lura den där rösten lite, för jag hittade ljus i små apsöta porslinskoppar med rosor på. I trepack. Doftljus.
Dom ska vi ha på ön, tänkte jag, i tvättrummet.

Det var riktigt trevligt på shoppingrundan med väninnan i dag. Men det blir dyrt.
Plötsligt ser hon en "jättesöt balja" som jag aldrig skulle ha reagerat på, om hon inte sagt något.
- Den kan du ha på ön och diska i. Den är ju så sööööt.

"Ön" och "söt" i samma mening är som en kod, som gör att allt mitt köpmotstånd försvinner, och så står jag där med en ceriserosa plastbalja i handen, och ser mig själv sitta på bryggan i sommar med bruna ben och den ljumma vinden i håret medan måsarna flyger över viken och signaturmelodin till "Sommar" strömmar ut från det öppna fönstret uppe i huset, och tvätta färskpotatis.

Så hittade jag en liten rosa plastskål också. Det gick trögt först att fundera ut en enda anledning till varför jag behövde den.
Men så kom jag på det.
Båten. Jag ska ha den med i båten när jag har sjöfrukost.
Det ska vara Yoghurt i den. Men hallon och Pistagenötter.

Jag provade lite kläder också.
Men kom undan utan att köpa en enda klädpalta.

Bra jobbat!

Sen blev jag kär.
Jag körde in på parkeringen vid ICA MAXI och där stod den.
Mitt emot min.
En vit Peugeot 207CC.

Jag hade ju en 307:a förut.





Den glömmer jag aldrig.
Ändå var jag rätt nöjd att sälja den. Vi var klara med varandra.

Men en vit liten 207:a vore ju nå´t. Till våren.

torsdag 19 januari 2012

I dag gästbloggar Christian Johansson hos mig! Håll till godo!

Författarskapets många Jag
Jag brukar dela upp mitt författande i olika jag. Det handlar om fyra olika jag med vilt skilda karktärer och uppgifter, men som alla är har en stor roll i att det en dag blir ett färdigt manus.
Här följer en kort presentation av dessa jag.
Idé-Jaget, Kreativitets-Jaget, Kritiker-jaget och Korr-Jaget
Först in på banan stiger Idé-Jaget, för det är med detta jag som allt börjar. Idé-Jaget dyker upp när man minst anar det. Jag kan stå i duschen eller steka ägg, eller vara på väg att somna när detta ofta överambitiösa jag dyker upp. Idé-Jaget är ibland som en kalldusch en måndag morgon och när det väl får grepp om uppmärksamheten så släpper det inte gärna taget. Ibland är det som att försöka skaka av sig en grävling som tuggar på ens ben.
Idé-Jaget bryr sig inte heller om att jag redan jobbar på ett manus. Det kräver att jag släpper allt och skriver ner vad det har kommit på. Ibland rör det som om en mening, medan det andra gånger kan producera outlinen till ett helt manus. Idé-Jaget ligger dock ofta latent och puttrar i bakgrunden. Idé-Jaget dricker gärna vin och slarvar med tider. Det är ett jag som ogillar regler och vanor och dagsrytm. Ett jag som gärna trampar andra jag på tårna. Med hälen.
Kretivitets-jaget är det jag som ser till att jag kravlar ur sängen tidig morgon och sätter mig framför laptopen även när jag förmodligen skulle må bättre av ytterligare ett par timmars sömn. Detta jag tvingar mig att skriva minst en timme om dagen – ofta på morgonen, men kan också tänka sig att slå till under sena kvällar när alla somnat. Det är Kreativitets-jaget som får mig att välja bort solen en vacker sommardag, för att istället jobba med ett kapitel som behöver ett bättre slut, eller får mig att tacka nej till en öl på puben för att skriva en dialog mellan en busschaufför och ilsken gammal tant med tax.
Kretivitets-jaget, är det jag som fått mig att sjukskriva mig från jobb, missat avtalade möten och som kommer att vara en bidragande orsak till att min hustru en dag får nog på mina: ” ... ska bara ...” och skaffar sig en hund, enbart så att jag kan slutföra ännu ett stycke medan orden fortfarande ligger färska i knoppen.
Korr-jaget är en tråkig jäkel. Han har läsglasögon och klär sig i tweedväst och gör ofta samma saker om och om och om igen. Om jag fastnade med detta jag i en hiss så skulle det nog sluta illa. Han skulle aldrig gå mot röd gubbe eller dricka snaps en onsdag. Korr-jaget kan fastna på bagateller som inget av de andra jagen skulle bekymra sig över. Det kan röra sig om ett komma, ett ord som behöver flyttas, eller en upprepning från fjorton sidor tillbaka. Korr-jaget vet vem som gjorde vad med vem och dessutom vem som sa vad till eller om vem. Korr-jaget finner allt som är inkonsekvent, eventuella hål i handlingen som behöver lappas och karaktärer som bör stärkas.
Korr-jaget skulle knappast vinna en popularitetstävlingen, men är trots allt ett jag som jag aldrig skulle klara av att vara utan.
Det sista jaget väntar ivrigt på att allt ska bli klart. Det är ett jag som bär välstruken skjorta och de senaste glasögonbågarna från Calvin Klein. Det är ett jag som har välklippta naglar och gurglar sig varje morgon. Kritik-jaget letar fel och tar inga fångar. Det är ett jag som krossar drömmar och förhoppningar och som inte bryr sig om hur mycket arbete de andra jagen lagt ner på manuset. Kritiker-jaget skakar istället bistert på huvudet medan det rynkar ogillade på näsan och säger:
”Usch och fy. Genomuselt. Skriv om.”
Kritiker-jaget har vuxit mest genom åren. Dess stämma blir högre och dess ord växer allt tyngre. Förr i tiden kunde de andra jagen kväva Kritiker-jaget, men nu har detta jag efter många år vuxit sig tillräckligt stor och stark för att kunna blåsa omkull de andra tre.
Under tiden som jag skrev manuset till min nya bok Herr Lombardo hamnade de många jagen i otaliga konflikter. Idé-Jaget stod som vanligt inte ut med Korr-jaget och Kreativitets-jaget var upprörd med Kritiker-jaget som aldrig gick att göra nöjd.
Huruvida de olika jagen gjorde sitt jobb, kan du själv bedöma den 30 januari då boken släpps. Under tiden är de fullt upptagna med att bråka och skapa nästa manus.
//Christian
För mer info om Herr Lombardo och om mitt skrivande, besök gärna min hemsida http://christian-johansson.com


onsdag 18 januari 2012

Håll ögonen öppna, i morgon har jag en gästbloggare!

Dagen i dag har varit superfin.

Ett tunt lager av snö täckte trädens grenar runt mitt hus på förmiddagen. Så där vackert, skirt, som när man siktar florsocker över en nygräddad kaka.

Lugnt och fridfullt föll snön. Lugnt och fridfullt var det inuti mig.

Jag har jobbat lite hemma, och förberett en del grejer jag har på gång.

Pratade med väninnan om att vi skulle ta en lunch, men vi bestämde oss för att laga egen mat i dag på var sitt håll.

Jag tog fram en burk ur frysen, det var mat sen tjejmiddagen i lördags. Riktigt gott om jag får säga det själv.

Åkte till stan, mötte olika fina människor i olika sammanhang, och kvällen avslutades med ett möte med andra, som liksom jag har vuxit upp i dysfunktionella miljöer.

Samtidigt fick jag ett SMS från en fin tjej jag träffat i liknande sammanhang, hon skrev att det var ett program på TV om Jessica Andersson, som också vuxit upp i ett alkoholisthem.

Jag tänkte en dag, att så många av våra kära artister och idrottsstjärnor faktiskt kommer från hem med olika dysfunktioner, som alkoholism, våld, gräl, övergrepp, ja, you name it.
Obekräftade och osedda tar de igen sin längtan att få uppmärksamhet genom att stå på scenen eller bada i rampljuset.
Naturligtvis har de förutsättningar, också, att lyckas. Sångröst eller musikalitet eller whatever.
Men jag, jag blev kartritare, jag.
Först.
Fast man kan ju söka bekräftelse på många sätt.
Blogga till exempel.
Föreläsa.

Nu till något helt annat!

I morgon, mina vänner, kommer en gästbloggare hit.

Håll ögonen öppna!

Jag är stolt att kunna presentera denne man.

Good Night Musiclovers!

tisdag 17 januari 2012

Mina fötter

Mina fötter.
Dom har varit med.
I min bok "God morgon God morgon likör" (som du kan beställa på ordrike@live.se för 180 pickadoller med frakt) skrev jag ett helt litet kapitel som en kärleksförklaring till mina fötter.
Gud så dom har kämpat.
Burit på denna kropp i över 50 år.
Dansat i för trånga skor, svettats i för varma stövlar, plågats timme ut och timme in på asfaltsstumma trottoarer och så vidare och så vidare.
Men dom har haft det bra också.
I havsvattnet under heta sommardagar har dom hängt ner från relingen, och dom har vilat i solen och hoppat på stränder och masserats med oljor och krämer.

Nu.

Nu är dom raspiga, torra, olyckliga och oälskade. Dom känner sig säkert oälskade i alla fall. Fast jag älskar dom. Det gör jag.
Jag ringde nyss fotvården och beställde tid.
Vi ska dit nästa vecka, mina fötter och jag.
Bli omhändertagna.
Jag längtar!

måndag 16 januari 2012

Happy Moments

Happy Moments!
Saker som jag blir glad av, inspireras av, sån´t som föder min entusiasm och min lust. "Moments" att spara i hjärtat. Och glädjas åt innan. Och efteråt.



skriva, skriva och skriva. Ägna hela dagar eller kvällar eller nätter åt min bok

gå på walkabouts i skog och mark

sjunga Calle Schewens Vals på midsommarafton med alla öbor

sätta upp mina (i Älvdalen) nyinköpta hissgardiner med vit spets, men den dagen ska det vara sol, och lite vårkänsla, och talgoxarna ska sjunga i kör medan jag sätter upp dom nya, fina, och sen ska jag dricka kaffe och bara sitta och titta hur fint det blev

sjösätta och åka ut på årets första båttur

åka på shoppingresa med finaste väninnorna och på vägen äta en Semla på Elsa Anderssons konditori

bada i havet (superlycka!)

åka till Göteborg och gå på konsert med Bruce Springsteen

beställa tid för slingor hos frissan och få den där kaffekoppen och lilla kakan medan färgen verkar. Det är sån lyxkänsla! Gärna bläddra i en veckotidning under tiden

åka på SPA med mina ungar

plåta massa vackra vyer i skogen och på havet med nya kameran och min iPhone

åka till Stockholm, sova kvar, gå ut och äta på någon Fancy Restaurant

sitta på ön i solen och höra måsarna

ta en Vaniljlatte på Waynes och sitta och skriva där en stund

vandra barfota runt ön på solvarma stenar

tända massor med värmeljus

spela Wordfeud innan jag somnar

läsa en bok i hängmattan


fredag 13 januari 2012

Anna Wahlgrens dotter och hennes bok.

Anna Wahlgrens dotter har skrivit en bok, som inte är så smickrande för hennes mamma.
Men jag tycker det är bra att hon skrev den här boken.
Otroligt modigt.

Det anses ”fult” och respektlöst av många, att berätta om hur det faktiskt har sett ut i de dysfunktionella hem, som många av oss formats i.
När man växer upp i en familj med alkoholism, våld, ilska, fattigdom, arbetslöshet, psykisk sjukdom, tablettmissbruk, spelmissbruk, religiös fanatism eller vad det nu är, får man ofta ett budskap med sig i livet, och det är att ”det här pratar vi inte om. Berätta inte för någon, hur det är hemma hos oss.”

För pratar man inte om eländet, så finns det inte.
Lojaliteten är stark, även när den är oförtjänt. Ofta sitter den som berg, och när man sedan sitter där hos sin terapeut, eller i en behandlingsgrupp, så blir det i vissa fall väldigt svårt, att svara på terapeutens frågor. Att säga hur det var. På riktigt.

För det är samma sak som att svika. Att vara illojal. Skvallra. Lämna ut mamma/pappa/makan eller maken.
Men att känna rädsla och våga berätta ändå, är en väg till tillfrisknande, till möjligheterna att komma ur hjulspåren, byta mönster.

Till ett bättre mående.



Som addiktolog och samtalsterapeut vet jag vad det gör med en, när man går och låtsas som om man hade en ”lycklig barndom”, vad nu det är.
Ibland förtränger man, omedvetet, och då är det ju som det är.

Livet brukar förr eller senare fösa in en i ett hörn, där bubblan spricker.
När det blir hål i det rosa filtret.



Men ibland är skammen så stor, att man inte vill att någon ska veta.
Skammen tar man på sig själv.

I onödan.
Eller så ärver man den.

För inte var det mitt fel, att mamma söp. Hon hade en sjukdom. Alkoholism.
Och inte är det någonsin någons fel att någon spelar, surfar på porrsidor, stoppar i sig Tradolan och Doleron, ständigt måste vara i ett förhållande, eller skjuter i sig.
Droger som droger.
Ingen är ansvarig för sin sjukdom, men alla är ansvariga för sitt tillfrisknande.
Men den som växer upp i ett sådant familjesystem har rätt till sin sanning.

Och rätt att uttrycka den.

Jag tycker Anna Wahlgrens dotter gör något bra, som skriver och ger ut den här boken.
Hon hjälper många människor i och med det.

Många kommer att känna igen sig i olika situationer hon beskriver, och det är bra, och viktigt.
Att förstå, att jag är inte ensam, att läsa något som väcker ens eget medvetande är bra!
Jag tror att det är så, att för att kunna erkänna sanningen behöver vi få fatt i den, och få bort det där rosa filtret, som ligger framför näthinnan, filtret som gör att livslögnen får fortsätta, generation efter generation, tills någon krockar ordentligt, och smärtan blir för stor, så det inte finns någon annan lösning längre, än att börja rota i ryggsäcken.
Då är det bra, att komma ihåg, att det som har hänt, har redan hänt.
Det värsta som kan hända när man rotar runt, är att det kan göra ont.
Men en känsla är aldrig farlig.

Modig tjej, hon, som skrev den här boken.
Jag ser fram emot att få läsa den.

Klicka: http://www.newsmill.se/node/42209

Till pappa.

I går kväll, eller natt, när jag hade gått och lagt mig, låg jag och tittade på mina foton som jag har i min iPhone.
Jag har bland annat fotograferat av bilden på mina biologiska föräldrars svartvita bröllopsfoto. Nu zoomade jag in bilden på min pappa, som dog när jag bara var tre månader.

Jag såg länge på fotot och upplevde det som om hans ögon verkligen mötte mina.
Som när man trycker på en knapp började jag plötsligt stortjuta.
Jag grät och grät och tårarna bara strömmade ut.
Jag pratade tyst med min fina pappa, som jag bara fick möta på riktigt när jag var så himla liten, som försvann ur mitt liv alltför fort.





Till min pappa.

Du fick aldrig bli morfar till mina fina tjejer, men jag vet, att du skulle ha varit så stolt över dom. Du skulle ha älskat dom av hela ditt hjärta, och funnits där som en morfar ska finnas. Dom har båda drag efter dig, och det är jag så glad för! Jag kan se lite av dig i dom.
Du skulle ha varit stolt över mig också, och älskat mig.
Någonstans vet jag, att du är med oss, pappa. Någonstans vet jag, att du ser oss, hör oss, och att du ler just nu, när jag skriver det här till dig.
Jag har haft upplevelser, som gör att jag inte tvivlar en sekund på att det är så.
Men jag skulle ha önskat att jag hade kunnat ha minnesbilder av dig, av riktiga dig, inte bara från det jag har hört om dig, eller från foton.
Jag skulle ha velat höra hur din röst lät, och fått känna hur du luktade. Jag skulle ha velat höra om dina dagar på ditt jobb, eller sett dig köra rally. Jag skulle ha velat hålla dig i handen, och fått vara trygg med en enda vuxen, som inte var full. En vuxen som var närvarande, och inte bakis, eller packad, eller i ständiga känsloutbrott.
Jag skulle ha velat att du kunde berätta för mig, vad det var, som gjorde dig glad, och vad du tyckte om i skolan, när du var liten.
Jag skulle ha velat höra dig sjunga, och veta hur det skulle ha varit, att sitta i ditt knä.
Jag skulle ha velat få ha dig kvar, pappa.
Längre än tre månader.
Min mamma skrev en dikt till dig.
Eller en sångtext.
I den skrev hon, att vi möts igen vid himlens port, du, hon och jag, en dag.
Jag tror ju inte riktigt, att det går till så.
Men vad vet jag.
Att det ska ta femtioåtta år att komma i kontakt med sorgen efter en pappa som fanns där de första tre månaderna i mitt liv känns inte klokt.
Visst har jag gråtit förut, när jag har varit till din grav.
Visst har jag suttit där, bredvid gravstenen, och pratat med dig under varma sommardagar.
Visst har jag det.
Men i går, med ditt foto i min iPhone, hände det på djupet.
Det är bra.
Att få ut sorg är bra.
Och det har antagligen bara börjat.
Du är min pappa.
Jag är din dotter.
Mina flickor är dina barnbarn.
Du är deras morfar.
Jag älskar dig.

torsdag 12 januari 2012

Hem, ljuva hem!

På galan för de hemlösa i vår stad tänkte jag mycket på det där att ha ett eget hem.
En plats som är min.
En dörr att stänga om mig.
Ett ställe där jag har en säng, ett kök, en soffa att koppla av och mysa i.
Kaffe i skåpet.
Konservburkar med bönor, en ostbit i kylen, mjölk, yoghurt, havreflingor att koka gröt av.
Tandborste i badrummet, dusch, toa.

Alla har inte det.

Några får sova i trappuppgångar, i källare, i bilar, hos olika kompisar i bästa fall.

Och ingen har valt att ha det så.

Ingen.

Jag kom hem från skrivretreaten i Älvdalen sent i går kväll.




Gick en långpromenad i det vackra vita landskapet och tog en lunch på hotellet. Sen bestämde jag mig för att åka hem, och packade snabbt ihop mina väskor och städade rummet.







På vägen från Älvdalen stannade jag i Mora och åt en räkmacka med en trevlig man som jag känner. Vi satt där till dom stängde.


När jag kom hem var klockan rätt mycket. Min lilla gulliga katt kom och mötte mig.
Jag hade längtat efter henne så!




Det lilla vandrarhemmet "Tre Björnar" kommer jag alltid att minnas. Frukostarna, skrivstunderna intill kakelugnen, de andra kvinnorna som var där, och upplevelsen av riktig vinter!
Jag hoppas kunna komma tillbaka.

Troligen blir det en ny skrivretreat redan i juni. Du som läser detta och gillar att skriva, tveka inte! På Facebook kan du hitta mer information om "Skrivretreat Tre Björnar", eller kontakta pensionatet direkt om du vill veta mer.


Men här och nu.

Den enda tid vi har.

Nuet.

I nuet är det dags att tina fisksoppan med saffran, som jag tog ut ur frysen.

Efter det ska jag åka till stan, jag har några uppdrag i dag.

tisdag 10 januari 2012

Jag skriver berättelser. Inte romaner.










Dagarna här på "Tre Björnar" i vackra Älvdalen är verkligen som en rekreation.
Här får alla vara som dom är.
Ingen blir sur för att någon väljer sig själv, och de egna behoven.

Kanske vill någon sitta bredvid kakelugnen och skriva, kanske vill någon annan skriva i köket. Kanske vill den tredje inte skriva alls.

Och allt är OK.

I går såg vi på TV innan var och en gick till sitt rum.

Frukosten i morse med Dinkelgröt och Soyamjölk var så mysig. En bra start på dagen för mig, att sitta med andra skribenter och författare.
Det tänder skrivarglöden i mig.
- Jag ska ha ett skrivpass fram till 12.
- Jag ska skriva hela da´n i dag.

Och själv ska jag fortsätta på mina två roma berättelser.
Om jag kallar dom berättelser blir det inte så stort, så kravfyllt, så pretantiöst




Jag ska också skriva ihop en föreläsning som jag ska ha på QvinnoQulan i Gävle den 25:e januari.
En föreläsning om att vara kvinna, mamma och beroende.

Det är kallt och vitt utanför mitt fönster.

Men en promenad ska jag lägga in i alla fall.
Promenad. Här är det promenader.
Hemma i skogen är det walkabouts.

söndag 8 januari 2012

Guldpengarna





Jag samlar på guldtior.
Jag älskar guldtior! Alla jag får lägger jag i en burk.
Sen använder jag dom till något trevligt.

Om jag ska betala en parkeringsautomat och bara har guldtior i plånboken svider det, kan jag säga.

Ibland ber jag att få växeln i guldtior i affären.

Tyvärr använder jag oftast kort, så det blir inte så mycket cash.

Men jag gör vad jag kan.

I dag reste jag till Älvdalen. Det är minus 17 här, och fantastiskt vackert med vita skogar och glittrande snö.

Naturligtvis hade jag guldtiorna med mig. Jag tog dom i en plastpåse och knöt ihop.
Det finns säkert något här att göra av med dom på.

Ett fik måste dom väl ändå ha.

När jag parkerar bilen utanför det lilla pensionatet och kliver ur ramlar plastpåsen med alla guldtiorna ut.
Plastpåsen spricker och alla guldtiorna ramlar ut på snön.

Att plocka guldtior i mörkret och 17 minus utan vantar är inte kul.
Jag tänder ficklampan (app i iPhone) och plockar och plockar.
Några guldtior har redan fastnat i snön. Dom var ju varma och frös väl fast direkt.
Jag får peta loss dom.
När jag äntligen har plockat upp allihopa värker mina fingrar.

Sedan tar jag väskan och laptopen och går in.

Blåser på fingrarna.

Det ska bli spännande att vara här. Jag ska skriva tillsammans med tio andra kvinnor.
Jag har aldrig träffat dom tidigare.

Det sägs att det spökar här!

Vi får väl se.

lördag 7 januari 2012

Kanske håller jag på bli vuxen.

Ibland känner jag inte igen mig själv.

Jag hade tänkt åka in och lyssna på Brooklyn Soul Stew i går. Dom skulle börja lira klockan 22.

Men jag bara satt här i soffan. Kände ingen ork, ingen entusiasm.

Jag ville hellre stanna hemma och läsa julklappsboken.

Ja men hallå!
Och så känner jag en oro smyga sig på, för jag brukar inte banga för att åka sex mil tur och retur, även om det är mörkt och kallt och halt, när det är något som lockar!

Jag vet inte om det är bra eller dåligt.
Men kanske håller jag på bli vuxen.
Eller jävligt tråkig.

I går på dan gick jag ut med kameran. Det var soligt och vackert, och havet var alldeles knallblått!
Att plåta ger mig energi och glädje.













fredag 6 januari 2012

Can´t stop.

När jag kommenterar andras Bloggar tänker jag att jag ska skriva typ en mening.
Högst två.
Men det blir som ett eget blogginlägg varje gång.
Jag kan liksom inte sluta.

Jag har nog problem med att sluta både när det gäller det ena och det andra.

när jag äter godis
när jag babblar
när jag hänger på Facebook
när jag spelar Wordfeud
när jag sminkar mig (jag tänker att jag ska bara ha lite mascara. Men börjar med en ögonskugga ändå. Och hoppsan så har jag en eyeliner också. Sen kommer mascaran.)
när det handlar handlade om dåliga förhållanden. Jag stannade kvar för länge. Nu har jag slutat med förhållanden.
när det gäller arbetsplatser som jag inte mår bra av att vara på.
när jag kör för fort på motorvägen och har ös i högtalarna.
när jag räknar upp saker jag har svårt att sluta med på bloggen.

onsdag 4 januari 2012

23.31

I kväll är jag stolt över att jag betalar TV-licensen.

SVT1 har överträffat sig själva.

Först ELDKVARN med gäster. Höll på svimma.

Och nu AC/DC.

Holy Smoke!

tisdag 3 januari 2012

Gävle Bro

Jag kommer ihåg när Gävle Bro skulle byggas.
Det var ett himla undrande och snackande om hur det skulle vara att sitta här och titta ner på tradarna.
På Fotolab där jag jobbade planerade vi att åka hit och luncha. Fönsterbord skulle vi såklart ha.

I dag sitter jag här och känner mig ... pressad.
Efter ett möte i den lilla orten där kråkorna flyger upp och ner har jag lite kaos inuti.
Det jag upplevde under mötet var mycket tydligt.
Min kropp gav mig signaler som inte gick att missförstå.

Så jag behöver min Högre Kraft, jag behöver mod och jag behöver tillit.
Dessutom behöver jag ett mirakel.

måndag 2 januari 2012

Om oro och chokladmousse.

När jag är orolig, vilket jag numera sällan är, eftersom jag tränar hårt på att vara i nuet, och i nuet finns ingen oro, ingen ångest, men när jag ändå inte klarar av att vara här och nu, och oron tar struptag på mig, då äter jag.

Nyss kom jag på mig själv med att stå framför kylskåpet och plocka ut en förpackning med chokladmousse och en tvåa grädde, börja vispa som en besatt, och när jag sedan läste på paketet att moussen skulle stå kallt i t j u g o minuter kände jag i hela kroppen att jag bara inte kommer att kunna stå ut med att vänta så länge!

Irriterande!

Men under tiden hackade jag Cashewnötter och tog fram en näve minimarschmallows, och skar en halv banan i skivor.

När så äntligen denna eviga tid av tjugo minuter hade gått, eller, ja, en kvart då, bara smackade jag på grädden på moussen, och hävde över resten och satte mig i soffan och bara smackade i mig alltihop.

Om jag hade hunnit hade jag ju kunnat ta en bild.

Måndag

Ingen vinter i dag heller, konstaterar jag när jag efter sjutton "stängaavsnoozefunktionen" masar mig ner från loftet och kollar ut.
Det är på gott och ont.
Elräkningarna hålls ju inom en rimlig nivå.

I dag ska jag träffa brudarna. Vi ska ut på fika- prata- kollaiaffärerrunda.
Kan bli shopping också.

Vi får se.

söndag 1 januari 2012

Skip the Bullshit,

Årets första dag var jag helt bombad, och vaknade 12.
Inte vet jag vad dom har i LOKA Citron nu för tiden, men bedövad blev jag.
Nyårsaftonen var städad, trevlig, kreativ och avslutades med vackra Thailyktor och fyrverkerier.








Inga skandaler, ingen som inte var clean and sober. (Jfr bloggen Monas Universum som jag har på blogglistan här bredvid! Hon kan få en att vrida sig av skratt. Och känna tacksamhet över att slippa umgås med fulla människor som spyr ner hela huset.)

Ett tag kände jag mig verkligen som femte hjulet under vagnen. Det visade sig vara tre par där, varav ett ytterst nyförälskat, ni vet, när man pussas mellan varje mening, och meningarna är väldigt korta. Och många.
Och så två flickor på 6 och 9.
Och så jag.
Jag trodde att en annan kvinna på festen också var singel.
Felinformerad där.

Lite kymigt.
Men hur det var lämnade hennes man festen några timmar innan tolvslaget, så jag kunde andas ut och sluta känna mig som ett UFO.

Då gjorde vi Visionboards.
Jag skrev med glittriga färgpennor sånt som jag önskar mig och har som mål under det nya året.

Det första ordet som kom ner på min Visionboard var S K R I V A .
Det vill jag. Skriva, skriva, skriva.

Sen kom det en massa andra ord.
Jag insåg att jag kanske borde skriva "en man" eller nåt.
Så det inte blir lika nästa nyårsafton.

Men jag formulerade det lite annorlunda efter att någon hade ställt frågan vad det är jag vill ha... typ. Av en man.

Så då skrev jag "ligga sked".

Så inte vet jag hur viktigt det är, det där med en man.
Jag har det ju så jäkla bra.
Ingen som gapar och skriker åt mig. Ja, det är inte så att jag bara haft relationer med skrikande män, men jag är bränd.

Till nästa nyår kan jag kanske hyra in en kavaljer.

Seriöst, mitt liv är mitt i dag. Ingen annan styr.
Vill jag sitta och skriva på datorn klockan halv ett, som nu, finns det inte en människa som klagar.
Jag gör det jag vill.

I år tänker jag fokusera ännu mer på mina behov.
"Skip the Bullshit",och använda tiden till vettiga saker.

GOTT NYTT ÅR!

Om mig

Mitt foto
Skriver helst i hängmattan på min blommande ö, med kaffemuggen bredvid. Jag tror att det går att skriva, tänka, sjunga, måla och rabbla ord som skapar våra liv. Affirmationer är kraftfulla! Jag har skapat ett hus vid havet på det viset. Jag vägrar att delta i samtal om vinterkräksjukor och annat elände, jag vill inte ge min uppmärksamhet till det jag inte vill ha i mitt liv, eftersom jag tror att jag drar till mig det genom att fokusera på det. Det första jag tänker på när jag vaknar är allt jag har att vara tacksam över. Dagen blir alltid så bra då. Mest glad blir jag av två älskade små ungars kiknande skratt när vi busar tillsammans. Då finns inget annat, och mitt hjärta svämmar över av rosa lyckobubblor.