Nu har jag ingen som kontrollerar mig längre.

Vilken dag. Vacker. Varm sol, röda märken efter Tishan redan. Jag har jobbat i kväll på mitt företag. Haft anhöriggrupp. Och ingen bråkar om det längre. Det är märkligt, att det kan vara så olika på arbetsgivare, när det är samma slags jobb, men i olika kommuner. I den ena är det kontroll som är nyckelordet. Man kanske har för lite att göra där, eftersom fokus tycks ligga på vad personalen gör på fritiden mer än på sin arbetstid, och att det viktigaste är n ä r man kommer och n ä r man går, i stället för att kolla på det jobb man utför, vad det genererar och för med sig. Jag har aldrig mått så dåligt som jag har gjort på detta ställe. Nu gör jag samma jobb i en annan kommun, med en mänsklig chef, som är mån om sin personal, och skiter fullständigt i om jag föreläser på min fritid eller inte. Jag har arbetskamrater som arbetar med sin egen utveckling, och är på samma tåg. Jag är så oerhört tacksam för det, och att jag stannade alldeles för länge på det andra stället känner jag en stor sorg över. Det slutade med ett otroligt dåligt mående och en lång sjukskrivning. Till och med läkaren på länshälsan rådde mig att gå därifrån. Samma sak sa min samtalskontakt, en beteendevetare. Jag var väl inte den första från kommunen som var där med samma depressionstillstånd. Tyvärr är det bara ett vikariat jag har nu. Men vi får se vad som händer. Att vara på en så skadlig arbetsplats som den jag var på är att dö i själen. Nu blommar jag igen. En dag ska jag gå vidare med det här. Men jag behöver vara trygg i min försörjning först.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Omelett på flotten.

Livet är gott.

Lucia