Befriad.

”Vi stannade kvar i relationer och på arbetsplatser om var direkt skadliga för oss.”
(Utdrag ur karaktärsdragen för så kallade "Vuxna Barn")

Du som någon gång varit ihop med någon som hela tiden gapat och skrikit åt dig, och sedan träffat någon som behandlat dig med respekt, varit go och fin, du vet att då kan man uppleva en känsla av sorg.
För att man stannade kvar. Eller för att man överhuvudtaget klev in.
Det är samma sak med arbetsplatser som är direkt skadliga för ens hälsa och välbefinnande.
Arbetsplatser med auktoritära maktgalna chefer som ä l s k a r att peka med hela handen, och till och med är stolta över det.
Arbetsplatser med total avsaknad av personalvård och med ekonomi så dålig så man typ får ta med sig eget toapapper till jobbet.

Där handledningen inte matchas till yrket för det finns inte pengar, så det blir som om en tandläkare handleds av en lastbilschaufför eller tvärtom. Eller där urinprov ska tas av terapeuterna, som sedan ska sitta i samtal med klienten.
Hur etiskt är det?

Det som Tommy Hellsten beskriver i sin föreläsning, där han säger att om man har en rädd chef, då ska man dra. Fort.

Kan det vara så, att ju mer auktoritet (peka med hela handen), desto mer rädsla hos en person?

Och så en dag får man nog. Kroppen ser till, att man går, när inte huvudet gör det. När det inte längre finns något val. När energin är slut och man inte fungerar längre. När depressionen knackar på, och man får gå till Länshälsan som klassar depressionen som arbetsrelaterad.
Men efter tre samtal betalar inte arbetsgivaren samtalen där längre.

Det finns ju inga pengar till personalvård.

Så kommer en chans att vikariera i en annan kommun.
Där det klickar direkt och där man inte har policyn att man visst kan sitta i terapisamtal med någon som är hög på Benzo, och där man inte tar emot de som går på Subutex.
Där värderingarna stämmer och där man talar samma språk.
Där chefen säger att ”Vi är flexibla här” och ingen står och klockar en när man kommer eller går, därför att var och en sköter sitt, och där kontrollen inte är det som man gömmer sig bakom för att slippa sina egna tillkortakommanden.
Då.
När man kommer till en sådan arbetsplats.
Då kan man känna sorg. För att man stannade så många år och för att vidden av det plötsligt uppenbaras.
Och för att man inte värdesatte sig mer än så, och tillät andras maktmissbruk och rädslor göra hål i ens själ.
Men här och nu.

Nu kan det bara bli bättre.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Omelett på flotten.

Livet är gott.

Lucia