Skogen och jag.

Jag har världens finaste kärleksförhållande med skogen, havet och himlen. SÅ tacksam över att få bo så här, tacksam över stigarna, träden, viken, fåglarna och att mina ben och fötter bär mig. En man sa till mig: "Det där att gå i skogen blir ju ännu finare när man delar det med någon".
Tveksamt. Inte många jag har haft med mig i skogen har haft ro att ströva omkring och inte veta vart man är på väg, eller orkat stanna vid en vacker trädstam och känt in energierna där, eller fattat varför jag har glott på en solstråle som tränger sig igenom molnet över myren, eller stannat för att vänta in en fågel som sjunger på avstånd. Rastlöshet är ingen bra egenskap om man ska vara med mig i naturen. Jag vill bara vara. Närvarande. I nuet. Stilla. Och andas. Mina älskade "ungar" kan. Dom har liksom inte haft nå´t val.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Lucia

Att jobba eller inte jobba. (That´s the question.)

Bra lördag!