Medberoendet och relationsberoendet



”Vare sig de medberoende verkar bräckliga och hjälplösa eller starka och kraftfulla, är de flesta av oss rädda, behövande, sårbara barn som lider och längtar förtvivlat efter att bli älskade och omhändertagna.
Barnet inom oss tror att det inte är möjligt att älska oss och att vi aldrig kommer att finna den tröst vi söker. Ibland blir detta barn alltför desperat. Människor har övergivit oss, känslomässigt och fysiskt. Människor har avvisat oss. Människor har behandlat oss illa, svikit oss. Människor har aldrig funnits tillhands när vi har behövt dem, de har inte sett, hört eller svarat på våra behov.
Vi har funnits till för så många. De flesta av oss längtar förtvivlat efter att det äntligen ska finnas någon för oss. Vi behöver någon, vem som helst, för att rädda oss undan den nakna ensamheten och smärtan.
Vi blir beroende an den personen.
Vi blir beroende av älskare, makar, vänner, föräldrar och barn. Vi blir beroende av deras närvaro. Vi blir beroende av deras behov av oss.”

(Melody Beattie)
Så det som händer är, att en annan människa blir nyckeln till en annan persons ”lycka”.
Som en drog.
En magisk övertygelse växer till betongsanning; ”Can´t live when living is without you”.
Hu så hemskt.
Vilket ansvar att bära för den andre personen.
Han/hon kanske vill avsluta relationen, men då dör partnern.
Eller åtminstone släcks lyset i hans/hennes värld.
Det blir tungt att vara den som lyser upp för någon annan.

Någon annan ska fixa livet. Lyckan. Livslusten. Andningen.
Det är också lätt att bli beroende av att ha en alkoholist eller annan dyssig person i sitt liv, om man från start vuxit upp i en familj där man känt sig ”behövd” och tvingats ta vuxenansvar som barn.
Ett behov av att vara behövd har utvecklats.
Man blir beroende av människor med bekymmer, som man kan fortsätta ta hand om. Man kan bli beroende av människor som man faktiskt inte älskar eller ens tycker så mycket om. Man behöver någon, vem är mindre viktigt.
Kärleken objektifieras.
Förvrängningen blir bisarr och det onormala blir normalt ibland.
Man stannar för att han inte slår eller är otrogen eller super.
Man prisar någon för något som är en självklarhet för de som inte vuxit upp i värsta geggan.
Så länge man fokuserar på en annan persons problem, alkoholberoende, passivitet, obeslutsamhet eller annat, behöver man inte känna på det som finns djupt nedstoppat inuti en själv.

Men man är i det tillståndet ingen levande person. Och inte den man är ämnad att bli.
Det finns en väg ut ur medberoendet, relationsberoendet, sexberoendet, alkoholberoendet, tablettberoendet, spelberoendet och allt vad som finns för att fly undan sig själv.
Den vägen hittar man oftast när smärtan blir för stor.

När man blir medveten.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Omelett på flotten.

Livet är gott.

Lucia