Sidvyer, senaste månaden

fredag 13 januari 2012

Anna Wahlgrens dotter och hennes bok.

Anna Wahlgrens dotter har skrivit en bok, som inte är så smickrande för hennes mamma.
Men jag tycker det är bra att hon skrev den här boken.
Otroligt modigt.

Det anses ”fult” och respektlöst av många, att berätta om hur det faktiskt har sett ut i de dysfunktionella hem, som många av oss formats i.
När man växer upp i en familj med alkoholism, våld, ilska, fattigdom, arbetslöshet, psykisk sjukdom, tablettmissbruk, spelmissbruk, religiös fanatism eller vad det nu är, får man ofta ett budskap med sig i livet, och det är att ”det här pratar vi inte om. Berätta inte för någon, hur det är hemma hos oss.”

För pratar man inte om eländet, så finns det inte.
Lojaliteten är stark, även när den är oförtjänt. Ofta sitter den som berg, och när man sedan sitter där hos sin terapeut, eller i en behandlingsgrupp, så blir det i vissa fall väldigt svårt, att svara på terapeutens frågor. Att säga hur det var. På riktigt.

För det är samma sak som att svika. Att vara illojal. Skvallra. Lämna ut mamma/pappa/makan eller maken.
Men att känna rädsla och våga berätta ändå, är en väg till tillfrisknande, till möjligheterna att komma ur hjulspåren, byta mönster.

Till ett bättre mående.



Som addiktolog och samtalsterapeut vet jag vad det gör med en, när man går och låtsas som om man hade en ”lycklig barndom”, vad nu det är.
Ibland förtränger man, omedvetet, och då är det ju som det är.

Livet brukar förr eller senare fösa in en i ett hörn, där bubblan spricker.
När det blir hål i det rosa filtret.



Men ibland är skammen så stor, att man inte vill att någon ska veta.
Skammen tar man på sig själv.

I onödan.
Eller så ärver man den.

För inte var det mitt fel, att mamma söp. Hon hade en sjukdom. Alkoholism.
Och inte är det någonsin någons fel att någon spelar, surfar på porrsidor, stoppar i sig Tradolan och Doleron, ständigt måste vara i ett förhållande, eller skjuter i sig.
Droger som droger.
Ingen är ansvarig för sin sjukdom, men alla är ansvariga för sitt tillfrisknande.
Men den som växer upp i ett sådant familjesystem har rätt till sin sanning.

Och rätt att uttrycka den.

Jag tycker Anna Wahlgrens dotter gör något bra, som skriver och ger ut den här boken.
Hon hjälper många människor i och med det.

Många kommer att känna igen sig i olika situationer hon beskriver, och det är bra, och viktigt.
Att förstå, att jag är inte ensam, att läsa något som väcker ens eget medvetande är bra!
Jag tror att det är så, att för att kunna erkänna sanningen behöver vi få fatt i den, och få bort det där rosa filtret, som ligger framför näthinnan, filtret som gör att livslögnen får fortsätta, generation efter generation, tills någon krockar ordentligt, och smärtan blir för stor, så det inte finns någon annan lösning längre, än att börja rota i ryggsäcken.
Då är det bra, att komma ihåg, att det som har hänt, har redan hänt.
Det värsta som kan hända när man rotar runt, är att det kan göra ont.
Men en känsla är aldrig farlig.

Modig tjej, hon, som skrev den här boken.
Jag ser fram emot att få läsa den.

Klicka: http://www.newsmill.se/node/42209

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Om mig

Mitt foto
Skriver helst i hängmattan på min blommande ö, med kaffemuggen bredvid. Jag tror att det går att skriva, tänka, sjunga, måla och rabbla ord som skapar våra liv. Affirmationer är kraftfulla! Jag har skapat ett hus vid havet på det viset. Jag vägrar att delta i samtal om vinterkräksjukor och annat elände, jag vill inte ge min uppmärksamhet till det jag inte vill ha i mitt liv, eftersom jag tror att jag drar till mig det genom att fokusera på det. Det första jag tänker på när jag vaknar är allt jag har att vara tacksam över. Dagen blir alltid så bra då. Mest glad blir jag av två älskade små ungars kiknande skratt när vi busar tillsammans. Då finns inget annat, och mitt hjärta svämmar över av rosa lyckobubblor.