Sidvyer, senaste månaden

fredag 30 september 2011

Sommar i septembers slut

Sover fortfarande illa efter denna Roadtrip.
Kan vakna och känna mig stressad, tills jag fattar att jag inte är på ett hotellrum, utan hemma, i min säng.
I går var en underbar dag, vacker och varm och solig.
Jag satt vid havet och bara andades.
Njöt av stillheten och avsaknaden av brådska.
Jag behöver lugnet mer än någonsin.
Varandets olidliga lätthet.

På min tomt står denna vackra ensamble. Visst är dom fina!



Här råder tystnad, lugn och sinnesro:




Nu ska jag bjuda min vän på lunch i stan.

Ha en trevlig fredag!

onsdag 28 september 2011

Unfinished business

Det där jag brukar prata om med manuset som upprepar sig om och om igen, grundmanuset, råkopian från barndomen, det är intressant tycker jag.
Jag pratade om det i kväll på ett ställe, där jag var ombedd att berätta typ min Lifestory, och det slog mig igen, hur jag har attraherats av män som varit kopior av någon av mina föräldrar.
Samma manus, men ny arena och nya aktörer.
Det är ingen slump, det är jag övertygad om, att jag har träffat och blivit kär i män som sagt och agerat som farsan eller adoptivmorsan, eller som supit som styvpappan och biologiska mamman tillsammans.

Jung hade den teorin, att vi hittar en partner som är lik någon av föräldrarna i sättet att vara.
Min teori är att det finns något fiffigt i uträkningen med det, nämligen att vi får möjlighet att ta itu med våra unfinished business. När det gör tillräckligt ont blir vi liksom tvungna att kolla vad vi har i ryggsäcken, egentligen.
Själv har jag ju fem föräldragestalter. Alla lika dyssiga.
Jobbigt blir det.
Men jag gör det jag kan och tillfrisknar en dag i taget, sakta men säkert.
Det är mitt ansvar mot mig själv och mitt inre barn.
Jag vägrar stoppa huvudet i sanden längre och låtsas att jag hade en bra barndom.
Jag var över tjugo när jag fortfarande gick omkring och sa till folk:
– Ja, jag har vuxit upp med en mamma som drack, men det har jag absolut inte tagit någon skada av!
Jo tjena.

By the way har jag klippt mig igen.
Riktigt kort på ena sidan.
Längre på den andra.

Jag gillar det som fan.
Förut var jag jätterädd om mitt långa, blonda hårsvall.

Nu är det bara "been there, done that!"

Det här är en bild från min Roadtrip. Nationalparken med alla kaktusar, det var fantastiskt att vara där.


söndag 25 september 2011

Andlighet

Hittar sakta tillbaka till andligheten igen.
Jag behöver stillhet för att känna andlighet. Närvaro. Tystnad.
När det blir för rushigt tappar jag kontakten med min högre kraft. Och det är inte han/hon/det som har flyttat på sig.
När livet bara består av transportsträckor, när man redan är på väg till nästa ställe, innan man ens lämnat det man fortfarande är på, då stängs min andlighet automatiskt av.
När morgondagen redan är ”klar” innan skymningen har fallit.
Jag behöver ”take my time”, som hon på affären i Sedona sa, när vi pratade om stress, och att alltid vara på väg till något, alltid känna att man måste kontrollera vad som ska hända om en timme och på eftermiddagen nästa dag, eller om tre veckor och till jul.
När livet fortfarande mest innehåller ouppklarade affärer kan det vara svårt att landa i stillheten.
Det bökar och kliar och rister i benen av rastlöshet, och rädslan för att få kontakt med sig själv. Det är då behovet av att fly gör sig påmint. Man vill bort. Bort från verkligheten, bort från sig själv.
Alkohol fungerar alltid. Det finns en garanti. På flaskan står, med osynlig skrift, ”Garanti: Drick och du slipper känna hur du mår egentligen. Innehållet ger dig en illusion om lindring.”
En annan lösning på att slippa vara med sig själv kan vara tabletter. Shopping. Sex. Relationer. Innan du har gjort slut med den ena har du sett till att det finns en ”reserv” som du kan vinka in. Det är inte så noga om det är en person som motsvarar dina önskemål om hur en partner ska vara, bara det finns en partner i ditt liv.
Spel, datorn, mat … you name it.

En jag känner sa, att ”jaha, nu får man börja tänka på julen”.
- Redan? frågade jag, och tänkte, att det är ju bara september.
- Ja, det är ju ingenting innan, svarade hon.
- Jo. Livet.
Livet är.
Även om vi inte vågar vara stilla, utan att planera, tänka, stressa, fara runt, jäkta, supa, proppa i oss piller, shoppa, h å l l a p å, så är livet nu och hela tiden.
Jag tänker att livet kan vara som bäst när jag tänder fjorton värmeljus och sjunker ner i soffan med min katt. När jag bara får vara, bara får andas en stund, i stillhet.
Eller när jag får stå under en stjärnklar himmel en kväll i september och lyssna till total tystnad.

Förut kunde jag inte det.

Jag stod inte ut med att vara med mig själv. Inuti fanns för mycket, som ville komma till tals. Smärta och sorg och övergivenhet och annat elände, som jag absolut inte ville kännas vid.

Lösningen är inte att fly.

Det som har hänt, har hänt.

Och det som kommer, när vi låter det komma fram, är en känsla.

Känslor är inte farliga.

Det är mycket mer farligt att fortsätta trycka ner, stoppa upp, låtsas som att allt är bra.

Tacksam i dag för:

att jag är hemma i skogen igen
att jag numera tycker om att vara med mig själv
mina fina grannar som tog hand om min katt när jag var bortrest
att jag fick åka ut på havet i går kväll och andas havsluft
att jag är förkyld så jag får vara i stillheten lite till

onsdag 21 september 2011

Early evening in Phoenix

Mina reskamrater har lagt sig.
Den ena sover sen en time ungefär.
Klockan är 20.34 i Phoenix.
Utanför hotellet hör jag planen starta och landa.

Jag hade två favoritbloggar på Blogspot. Pernilla Alm "Skrivarmamma" och "Monas Universum", men nu har dom flyttat.
Dom har vuxit ur kostymen typ.
Jag tänker hänga på.

Planet lyfter nio i morgon. Vi ska upp fem eller var det sex?

Jag kan hur som helst inte sova nu.

Det blir säkert bra i alla fall.

Bara nu inte planet tappar vingen, och piloten är nykter.

Early morning in Tombstone

Mina reskamrater är onodigt morgonpigga.
Jag vaknar fem av TV:n.
Da har dom varit vakna sen tre.
Frukosten borjar halv sju.
I dag reser vi tillbaka till Phoenix.

måndag 19 september 2011

Tucson, Arizona

Tucson
hett
Kaktusar
Jacuzzi på rummet
Nya jeans på Walmart
en spindel på rummet ( vad vi vet, kan vara fler)
långa tåg
6-filig highway
Nachos på hotellpuben

lördag 17 september 2011

Grand Canyon

Ibland räcker inte orden till.
Som i dag, när jag har varit och sett Grand Canyon.
Breathtaking, mäktigt, amazing, fantastiskt.
Gud så blekt det låter.
Skithäftigt känns mera rätt men ändå fattigt.

Antagligen fattar jag inte själv vad jag har fått uppleva i dag.
Inte än.

Roadtrip i Arizona, Utah, Colorado, Nevada och New Mexico med finaste barndomsväninnan och hennes väninna och granne. Är det konstigt att jag får nypa mig i armen emellanåt?

fredag 9 september 2011

Äventyret har börjat

Arlanda hotellby, väntar på mina resekompisar, och när dom kommer ska vi käka middag här på hotellet.
Jag har, som vanligt, varit totally out of my mind i rena nervositeten, jag har, som vanligt, packat alldeles för mycket kläder, jag har, som vanligt, stått på trappen efter att jag låste dörren hemma och sagt till mig själv;
- Det finns kvar. Det finns kvar, när du kommer hem. Huset och träden och fåglarna och havet och vindarna. Allt finns kvar.
Och fort in i bilen med mitt Blessingcoin i BH:n och Lyckosmycket runt halsen och tilliten. Faktiskt, tilliten.
Människor kommer att vara i mitt hus medan jag är borta, människor kommer att ösa min båt, jag kan släppa allt och bara koppla av, kliva på planet i morgon bitti och landa i Phoenix, och där väntar äventyret!

torsdag 8 september 2011

Andas.

Sitter på jobbet.
Svettig i händerna.
Inkapabel att få något vettigt gjort.

I hjärnan slåss cellerna om vad dom ska koncentrera sig på, skriva testamente eller på vad som ska ner i resväskan.
Tror ni inte att ett plan störtade så sent som i går.

Jag känner med de anhöriga.

Inte blev jag tryggare av den nyheten.

tisdag 6 september 2011

Flyga är liksom inte min grej.

När jag blir nervös gör jag en massa galna saker. Jag blir extra nervös innan jag ska flyga, och då gör jag totalt galna saker.

Jag känner mig plötsligt alldeles kolossalt övertygad om att jag behöver en ny bil. Helst innan resan, som kan vara om ett par dygn. Så jag kollar Blocket, bilhandlare och privatannonser. Ringer och hör mig för med tidigare ägare och håller på.

Jag shoppar loss riktigt ordentligt på Arlanda Taxfree. Ett par tusen är ingen överdrift. Allt, som jag inte anser att jag har råd med annars, köper jag då. Dyraste märket och gärna hela hudvårdsserien. Nyaste mascaran från Lancome och parfymer med matchande bodylotions.

Jag kan bli besatt av att hångla loss i sista minuten. Mina stackars ex vet vad jag menar.

Ibland stoppar jag liksom tiden, inbillar jag mig, med att sitta och blogga in i det sista. Det har visat sig att tiden går lika fort ändå. Och så är det full panik innan jag ska vara vid Gaten.

Att flyga är inte min grej, om man säger så.

En gång bet jag mitt ex i handen så det nästan gick hål.

Det var vid landning. Jag tyckte piloten körde så konstigt, och fick för mig att planet var kapat.

Efter shoppingen och innan Boarding ringer jag folk och gråter. Tar farväl, liksom.

Jag flyger alltid med mörka glajjer så ingen ska se att jag gråter.

Om jag flyger med mina barn brukar dom sitta lite för sig själva, några rader framför mig. Och så låtsas jag att vi inte känner varandra. Dom brukar slänga en blick över axeln lite snabbt, för att se om jag sitter kvar. Då brukar jag försöka le, men det ser mest ut som om jag behöver gå på toa, och att det är bråttom.

Jag går förresten inte på toa på ett plan. Jag sitter stilla. Väldigt stilla. Det måste ju ändå vara det säkraste, om alla sitter stilla och inte håller på viftar och springer runt och grejar.

Frågan är verkligen, om det är värt att utsätta sig för flygresor.

Rena självmordsförsöken.

Men fatta, om jag ska åka tåg, buss, taxi eller båt, så står ingen och visar hur jag ska ta på mig syrgasmask eller fallskärm, (jag är inte säker på om jag skriver rätt nu, för jag brukar vara på bristningsgränsen när det här händer. Men jag fattar att dom visar sånt för att risken är så stor att planen störtar.)

Det ligger inte en inplastad A4 i sätet framför med säkerhetsföreskrifter på tåget, till exempel. Det ligger en trevlig tidning där, med korsord i. Och reklam för kaffe och annat hemtrevligt.

Varför inte då? Jo, för att tåg är trygga att åka på! Dom kan bli försenade, javisst, men det dör man inte av.

Flygvärdinnorna har såklart övat under sin utbildning på att se avslappnande och glada ut, vad som än händer. Pokerface Big Time.

Så det hjälper inte att kolla deras ansiktsuttryck, om det blir turbulens. Dom ba´…

- Det här är helt normalt, jaså, lossnade en bit av vingen? Hoppsan hoppsan, det ordnar sig nog, får jag fylla på lite kaffe?

Inuti är dom antagligen skräckslagna.

Och piloterna. Dom är sällan spelklara! Jag har väl sett på TV, hur dom super.

Men droga ner mig själv kan jag inte, eftersom jag är beroende.

Jo, med shopping på Taxfree, men den kicken räcker bara tills bältena ska på.

måndag 5 september 2011

Lätt att våga, när det ändå är slut på kvällen.

.
Vi var ut och käkade i lördags, jag och mina väninnor.
Jag blev lite charmad av en man där. 12 år yngre.
- 10 eller 12, who cares tänkte jag snabbt när han sa hur gammal han var. Själv teg jag om min ålder.
Han var trevlig och ville att vi skulle prata mera.
Jag skrev ner hans nummer på det första jag hittade i handväskan, ett kvitto från Make Up Store på 179 spänn.
Jag tog hans. Bara.

Jag la märke till honom direkt när han kom in.
Lång. Kavaj. Lite stil.
Jag gillar långa män.
Han försvann i vimlet, och just då var vi fullt upptagna av Livets väsentligheter, dit jag inte längre räknar män.
Ärrad och bränd som jag är efter den sista, som jag gjorde slut med för ett och ett halvt år sen. Jag lever ett lugnt och harmoniskt liv utan någon karl som gapar och skriker. Umgås med trevliga människor och har intressen och gör roliga saker.
Life is good.
Visst kan jag känna att det vore lite mysigt att ha någon att käka räkor med en fredagkväll, och så där. En man alltså.
Men jag vågar inte.
Jag är tydligen inte kapabel att se om det är en psykopat jag har bredvid mig i
soffan eller en normal människa. Och då är det klokast att fortsätta vara singel. Men i lördags, ja, när jag skulle betala, stod han där i baren. Han, den långe. Vi började snacka. Länge. Någon av mina väninnor knackade mig försiktigt på axeln, men jag var inte nåbar.
Det slutade med att jag hade hans mobilnummer på kvittot. Men jag sa, att lita inte på att jag ringer. Och det har jag inte gjort.
Inte ens slagit de första siffrorna och lagt på.
Det är lätt att vara kaxig över en bardisk halv ett på natten, när man just ska betala maten, och har tre kompisar som står och väntar.
Då vågar jag.
Fast jag numera alltid är nykter.

söndag 4 september 2011

Det är söndag och sommar och sol.

Det är en fantastisk söndag, jag åt en sen frukost på min altan och det är sommar ute.

I går var vi ute och käkade, mina kompisar och jag, dansade lite, flörtade lite, pratade massor och skrattade halvt ihjäl oss.

Jag hade ett reportage i tidningen i dag som jag är kolossalt nöjd med.

"Jante" ingår inte i min värld längre. Jag har gjort slut.

När jag tycker att jag gör något bra, är sjukt snygg eller otroligt bra i ett terapisamtal med en klient, så säger jag det. Ger mig själv credit.

Blir du upprörd när du läser det här, så handlar det mer om dig än om mig.

Vad har du för budskap inuti som du fortfarande låter dig styras av?

Är det "fint" att gå omkring och prata om sig själv nedvärderande, i tredje person?

- En annan klarar ju inte ens av att koka potatis.


Vad ger vi för budskap till oss själva om vi inte tillåter oss att säga att vi gör någonting som är bra?

Vad gör det med oss när vi inte klarar av att säga "jag" i stället för "man" när vi pratar om vår egen person, eller kallar oss själva för "en annan"? Vilken annan?

- Man tycker ju att folk som inte plockar upp hundskiten efter sina hundar borde få böta.

Vem är man?

Låt ditt ljus lysa. Stå upp för det som är det sanna i dig.



fredag 2 september 2011

Under Stjärnorna

Här sitter jag mitt i natten och skrålar till Foreigner "I want to know what love is".

Jodå. Jag är nykter.

Klockan är 01.31

Jag har legat ute på altandäcket i dunjackan på ett täcke och tittat på den klaraste av stjärnhimlar.

Man blir lätt lite smörig då. En massa minnen kommer upp. Från andra stjärnklara nätter.

Plötsligt känner jag det som om att det är över nu, det där med kärlek. Tänk om jag aldrig mer.

Tänk om jag är så satans bränd så jag aldrig mer vågar släppa in.

http://youtu.be/loWXMtjUZWM

torsdag 1 september 2011

Antibes i mitt hjärta

Mina föräldrar spenderade semestern i Antibes i början på femtiotalet. Jag har sett många foton därifrån, och tyckt att det var så vackra bilder.

I stugan hade mamma en fantastisk bikini, röd och vitrandig, och hon sa alltid med stolthet i rösten:
- Den köpte jag i Antibes!

Och så berättade hon om deras semester där, på Franska Rivieran.

När jag arbetade på en beroendemottagning i Sandviken för några år sedan hade vi en handledare som ordnade kurser i KBT i Antibes.

Under en handledarsession rekommenderade han vår arbetsgrupp att åka på en sådan kurs.
Vi alla blev exalterade, det var inte så dyrt heller, och chefen sa att det gör vi, i maj åker vi!

Nu blir det inte alltid som chefer säger.

Men i mig hade någonting fötts. En längtan som ganska snart blev ett beslut.

Jag skulle åka till Antibes.

Så jag tog semester och åkte i väg. Betalade min kurs med egna pengar.
Jag kände ingen av de andra kursdeltagarna innan, men vi hade en trevlig och kunskapsrik vecka.
Några bodde på Le Petit Reserve, jag och några till bodde på Hotel La Jabotte, där frukostarna i den vackra trädgården har satt oförglömliga spår i mitt hjärta.

Precis som hela Antibes.
Förra året åkte jag dit igen, tillsammans med mina döttrar.
Det var mitt i sommaren, och dagen innan vi skulle åka var antagligen den dag, då havet var som varmast och solen sken som starkast på hela sommaren.
Jag simmade i viken och undrade om jag var riktigt klok, som skulle lämna detta paradis.
Helt klart var det galet varmt i Antibes, och vi sov med blöta handdukar som täcke (ett tips från ena dottern som är berest och har lärt sig).

Antibes är ett sådant ställe, som jag kände igen första gången jag kom dit. Jag fick en känsla av att min själ varit där förut.

Jag har någon gång gjort en regressionsresa med ett medium. Jag hamnade i Antibes. Det var en tragisk händelse jag återupplevde där nere vid hamnen. En man jag har älskat även i detta liv och haft otroligt starka band till, sköt sig framför mina ögon, när hans fartyg la ut från piren. På grund av ett missförstånd.

Tro gärna att jag är galen. Men jag är övertygad om att vi lever flera liv.

Jag är inte övertygad om att min regressionsresa är sann.

Men det jag vet är, att Antibes ligger mig varmt om hjärtat, och att jag vill åka dit igen.

En dröm är, att åka dit och skriva. Jag skulle ta in på Le Petit Reserve, hotellet där Evert Taube skapade sin musik under sina resor. Där, med utsikt över Cote d`Azur, skulle jag skriva på min roman, efter att ha intagit min frukost avec yaourts, fromage, confiture maison, oranges pressées, baguette, croissants et tartines de pain de campagne, och massor av gudomligt, franskt kaffe.

Photos of Hotel La Jabotte, Antibes
This photo of Hotel La Jabotte is courtesy of TripAdvisor

Om mig

Mitt foto
Skriver helst i hängmattan på min blommande ö, med kaffemuggen bredvid. Jag tror att det går att skriva, tänka, sjunga, måla och rabbla ord som skapar våra liv. Affirmationer är kraftfulla! Jag har skapat ett hus vid havet på det viset. Jag vägrar att delta i samtal om vinterkräksjukor och annat elände, jag vill inte ge min uppmärksamhet till det jag inte vill ha i mitt liv, eftersom jag tror att jag drar till mig det genom att fokusera på det. Det första jag tänker på när jag vaknar är allt jag har att vara tacksam över. Dagen blir alltid så bra då. Mest glad blir jag av två älskade små ungars kiknande skratt när vi busar tillsammans. Då finns inget annat, och mitt hjärta svämmar över av rosa lyckobubblor.