Walkabout by the sea


Går längs med stranden i solen, kylan biter i kinderna, det är tyst, stilla, vackert.
Kniporna i viken flyger upp trots att jag smyger för att inte skrämma dom.






Ut ur skogen kommer en person, jag hajar till först, oförberedd på möten med mänskliga varelser som jag är. Det blir ett fint möte. På riktigt.

Han berättar om svanarna han såg flyga över havet i morse, och vi pratar om vattnet, som är så kolossalt högt. Han har hört på nyheterna att det blir ett nytt oväder på Västkusten, som också kommer att påverka vattenståndet här uppe.

För mig känns det meningsfullt att möta en människa, som är närvarande. Som är i det som är. Som inte bladdrar på för att det inte får bli tyst. Som andas mellan meningarna. Betraktar havet med lång blick.
Stannar upp i varandet för en minut eller två, för att sedan sakta gå vidare till sitt.






Inspiration fick jag. Till att mer ofta kliva upp på morgnarna, och få uppleva gryningen där, på stigarna.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Lucia

Bra lördag!

Att jobba eller inte jobba. (That´s the question.)