Skrivandet

Jag gick i sjuan och ville bli journalist.
Redan då hade jag bestämt att jag ville inte ha något vanligt nine-to-fivejobb. Jag ville ha flexibla arbetstider och jobba med något som inte var likadant varje dag.
Tyvärr räckte inte mina drömmar fram till verklighet.
Annat kom emellan.
En pojkvän som senare blev far till mina älskade ungar, en rebellisk tonårstid, popmusikintresset och allt som lockade i nuet, och så småningom blev det viktigaste för mig att få ett jobb snabbt efter gymnasiet, så jag skulle komma hemifrån.
Jag var fånge i mitt hem.
Tjugo år var myndighetsåldern då, och jag kunde inte ens bestämma vilka kläder jag skulle köpa.
- Så länge du bor här är det vi som bestämmer!

Jag var tjugo när jag fick ett vikariat på sju månader, och flyttade på vinst och förlust.
Intresset för skrivandet har följt mig hela tiden.
Dagböcker, kåserier, dikter, noveller och allmänt klotter på närmaste pappersbit med en fri yta.
1997 gick jag på skrivarlinjen för kvinnor på Bollnäs Folkhögskola.
Jag gick upp fem på morgnarna för att sätta mig på tåget till Bollnäs. Det var ljuvligt härligt att få skriva tillsammans med alla dessa kvinnor och tjejer, och jag blommade verkligen.
Tills jag körde ut i en korsning utan att se mig för och fick avbryta skrivarkursen.
Efter det har jag gått en fempoängare på högskolan, och någon kortare skrivarkurs här och där.
Det har varit och är en ventil att skriva, en slags terapi för själen. En möjlighet att färdas i fantasin, och uttrycka det som inte blir sagt. En kulvert till det omedvetna, när fingrarna hoppar på tangentbordet fortare än den medvetna tanken hinner med, eller när pennan skriver av sig själv i en aldrig sinande ordström, som jag själv inte vet vart den bär.
Det är då den äkta delen av mig får komma till uttryck. Jag finner svar som jag inte visste att jag hade, jag hittar stigar som tar mig fram på en annan väg än den vanliga motorvägen, där jag färdas fram i en hastighet som är för hög för att själen ska hinna med.
Sedan en tid har jag, tack vare en god vän som är fotograf, fått möjlighet att skriva musik för en lokaltidning.
Det är jag oerhört tacksam över. Jag tycker det är så glädjefyllt, och jag kommer ut på massor av bra konserter och uppträdanden.
I januari 2011 beställde jag visitkort som det stod "frilansskribent" på.
Jag hade inte ett enda uppdrag, men jag tror på "Fake it til you make it".
I augusti fick jag SMS från en f d vän, som är fotograf.
- Vill du skriva country i helgen?
Tidningen hade just då ingen som kunde skriva, och jag sa ja. Det var den årliga Countryfestivalen i Furuvik.
På den vägen är det.
Det har blivit några skrivjobb sedan dess.

Jag tror att slumpen är Guds sätt att vara anonym. Hörde den formuleringen ganska nyligen, och det lät så rätt.
Tidigare har jag sagt, att det finns ingen slump. Det menar jag fortfarande. Det är en mening med det som sker.
Så en kväll förra vintern, när jag skulle gå och lyssna på en författare på biblioteket, stod en kvinna i dörren och meddelade att det var inställt.
Tåget gick inte på grund av snön som hade vräkt ner, så hon som skulle komma hade ringt återbud.
Vi började prata, jag berättade om mitt skrivintresse, att jag hade gett ut en bok, och det slutade med att vi bestämde att träffas för att se om jag skulle kunna ha skrivarkurser åt det studieförbund hon jobbade åt.

Jag har haft skrivarkurser och kommer att ha flera till våren. Det är så himla kul!

Det är det här jag kallar "flöde".
Jag gillar att vara i flödet. När alla pusselbitar faller på plats.
Det är då jag är alldeles hundraprocentigt övertygad om, att allt är som det ska, och att jag är på exakt den plats jag ska vara.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Lucia

Matt denna natt.