Inte bara knäckkokning och julefrid i människors själar

Det är en ångestfylld tid för många människor, med julen. Många av oss som inte har vuxit upp i Bullerbyn, och kanske inte fått möjlighet att trampa upp en ny stig, mår kanske inte så bra, som man ”ska”.

Minnen kommer upp och tränger sig på, minnen som man helst vill hålla borta. Pengarna räcker inte till alla julklappar och några hinner supa upp julspriten flera gånger, långt innan, och skaffa ny, och ny igen.

Självföraktet stiger i takt med bakfyllorna. Och vad gör en alkoholist med sitt självförakt?

Jo, han/hon projicerar ut det. På frugan/maken/barnen, eller så skriver man elaka mail eller ringer upp någon och vräker ur sig en massa som man ångrar sen.

Det är mycket smärta i dessa personer, och till dig, som har någon som dricker för mycket i din närhet, och som kanske spyr ut sitt självförakt på dig, kom ihåg att det är inte dig det är fel på.

Personen lider av en sjukdom, och det han/hon säger, skriker, anklagar dig för, det handlar inte om dig egentligen.

Mest tänker jag på alla de barn, som firar sina jular mitt i spritångorna, och inte har någon enda som dom kan lita på en sekund.

Alla de barn, som upplever svikna löften, som tar undan sina småsyskon in i ett annat rum på grund av bråk och gräl, och skräcken att se sin mamma bli misshandlad av pappa/styvpappa.

Alla de barn, som går omkring med ett leende för att visa att hemma hos oss är allting bra, för att skydda, rädda och ta ansvar för de vuxna. Men i deras magar ligger tunga stenar i stället för risgrynsgröt och köttbullar.

Om du var ett sånt barn, är det inte så lätt att vara glad och sjunga om Raskande rävar som springer över isarna, när det blir jul.

Ouppklarade affärer försvinner inte av sig själva. Dom sitter kvar där inne, tills man har lyft upp dom i ljuset och gråtit ut det onda och rensat och gjort klart. Så gott det går.

Sedan går det att trampa upp nya stigar, lämna nya fotavtryck i snön, skapa sina egna traditioner och låta det inre barnet få vara lyckligt på julafton, i en vuxens kropp.

Alla de barn, som har traumatiska jular, midsomrar, påskar, lördagar, fredagar, onsdagar, alla dagar, behöver höra följande av någon klok vuxen:

Det är inte ditt fel att mamma/pappa dricker
Du kan inte göra något för att dom ska sluta
Du är inte ensam om det här

Till alla barn önskar jag den bästa Julen, utan fylla, utan bråk och skrik och våld, och utan stress, men med närvarande vuxna, som är trygga, och som kan förmedla en sann glädje och kärlek till sig själva, till varandra, till barnen och alla runt omkring.

Gud,

ge mig Sinnesro

att acceptera det jag inte kan förändra

Mod att förändra det jag kan

och Förstånd att inse skillnaden

Kommentarer

  1. Vilket fint och viktigt inlägg! God jul till dig.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Lucia

Att jobba eller inte jobba. (That´s the question.)

Bra lördag!