I tystnad

På min walkabout i dag var det så magiskt vackert.
Igen.
Alldeles tyst och stilla.
Kniporna låg inte kvar i viken. Dom har väl lackat ur på att bli störda hela tiden.
Det är något med hösten, med november, något sorgligt och melankoliskt, något som ger tillåtelse till varandets olidliga lätthet, och allt blir kravlöst.
Jag måste inte vara sommarlycklig och brun och raka benen, jag får gå där på stigen och lulla i mina fula gröna skogsbrallor med en gammal stickad tröja under vindtygsjackan. Omålad. Stanna till och sätta mig på mossan utan att bli attackerad av massa läskiga spindlar och myggor. Jag riskerar inte att möta lösa hundar som hoppar på mig medan matte ropar ”Han är så snäll” just när jag känner hundens klo runt halsbandet som dottern köpte till mig i NY.
För inte är det så mycket folk på "g" den här tiden på året, som det är på sommaren. Lugnt och skönt är det, och när jag sitter nere på stranden är havet alldeles spegelblankt och jag får sitta där och känna sorg över att sommaren är slut, och över att jag har blivit tant.
Eller nästan tant i alla fall.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Omelett på flotten.

Livet är gott.

Lucia