Lätt att våga, när det ändå är slut på kvällen.

.
Vi var ut och käkade i lördags, jag och mina väninnor.
Jag blev lite charmad av en man där. 12 år yngre.
- 10 eller 12, who cares tänkte jag snabbt när han sa hur gammal han var. Själv teg jag om min ålder.
Han var trevlig och ville att vi skulle prata mera.
Jag skrev ner hans nummer på det första jag hittade i handväskan, ett kvitto från Make Up Store på 179 spänn.
Jag tog hans. Bara.

Jag la märke till honom direkt när han kom in.
Lång. Kavaj. Lite stil.
Jag gillar långa män.
Han försvann i vimlet, och just då var vi fullt upptagna av Livets väsentligheter, dit jag inte längre räknar män.
Ärrad och bränd som jag är efter den sista, som jag gjorde slut med för ett och ett halvt år sen. Jag lever ett lugnt och harmoniskt liv utan någon karl som gapar och skriker. Umgås med trevliga människor och har intressen och gör roliga saker.
Life is good.
Visst kan jag känna att det vore lite mysigt att ha någon att käka räkor med en fredagkväll, och så där. En man alltså.
Men jag vågar inte.
Jag är tydligen inte kapabel att se om det är en psykopat jag har bredvid mig i
soffan eller en normal människa. Och då är det klokast att fortsätta vara singel. Men i lördags, ja, när jag skulle betala, stod han där i baren. Han, den långe. Vi började snacka. Länge. Någon av mina väninnor knackade mig försiktigt på axeln, men jag var inte nåbar.
Det slutade med att jag hade hans mobilnummer på kvittot. Men jag sa, att lita inte på att jag ringer. Och det har jag inte gjort.
Inte ens slagit de första siffrorna och lagt på.
Det är lätt att vara kaxig över en bardisk halv ett på natten, när man just ska betala maten, och har tre kompisar som står och väntar.
Då vågar jag.
Fast jag numera alltid är nykter.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Omelett på flotten.

Livet är gott.

Lucia