Andlighet

Hittar sakta tillbaka till andligheten igen.
Jag behöver stillhet för att känna andlighet. Närvaro. Tystnad.
När det blir för rushigt tappar jag kontakten med min högre kraft. Och det är inte han/hon/det som har flyttat på sig.
När livet bara består av transportsträckor, när man redan är på väg till nästa ställe, innan man ens lämnat det man fortfarande är på, då stängs min andlighet automatiskt av.
När morgondagen redan är ”klar” innan skymningen har fallit.
Jag behöver ”take my time”, som hon på affären i Sedona sa, när vi pratade om stress, och att alltid vara på väg till något, alltid känna att man måste kontrollera vad som ska hända om en timme och på eftermiddagen nästa dag, eller om tre veckor och till jul.
När livet fortfarande mest innehåller ouppklarade affärer kan det vara svårt att landa i stillheten.
Det bökar och kliar och rister i benen av rastlöshet, och rädslan för att få kontakt med sig själv. Det är då behovet av att fly gör sig påmint. Man vill bort. Bort från verkligheten, bort från sig själv.
Alkohol fungerar alltid. Det finns en garanti. På flaskan står, med osynlig skrift, ”Garanti: Drick och du slipper känna hur du mår egentligen. Innehållet ger dig en illusion om lindring.”
En annan lösning på att slippa vara med sig själv kan vara tabletter. Shopping. Sex. Relationer. Innan du har gjort slut med den ena har du sett till att det finns en ”reserv” som du kan vinka in. Det är inte så noga om det är en person som motsvarar dina önskemål om hur en partner ska vara, bara det finns en partner i ditt liv.
Spel, datorn, mat … you name it.

En jag känner sa, att ”jaha, nu får man börja tänka på julen”.
- Redan? frågade jag, och tänkte, att det är ju bara september.
- Ja, det är ju ingenting innan, svarade hon.
- Jo. Livet.
Livet är.
Även om vi inte vågar vara stilla, utan att planera, tänka, stressa, fara runt, jäkta, supa, proppa i oss piller, shoppa, h å l l a p å, så är livet nu och hela tiden.
Jag tänker att livet kan vara som bäst när jag tänder fjorton värmeljus och sjunker ner i soffan med min katt. När jag bara får vara, bara får andas en stund, i stillhet.
Eller när jag får stå under en stjärnklar himmel en kväll i september och lyssna till total tystnad.

Förut kunde jag inte det.

Jag stod inte ut med att vara med mig själv. Inuti fanns för mycket, som ville komma till tals. Smärta och sorg och övergivenhet och annat elände, som jag absolut inte ville kännas vid.

Lösningen är inte att fly.

Det som har hänt, har hänt.

Och det som kommer, när vi låter det komma fram, är en känsla.

Känslor är inte farliga.

Det är mycket mer farligt att fortsätta trycka ner, stoppa upp, låtsas som att allt är bra.

Tacksam i dag för:

att jag är hemma i skogen igen
att jag numera tycker om att vara med mig själv
mina fina grannar som tog hand om min katt när jag var bortrest
att jag fick åka ut på havet i går kväll och andas havsluft
att jag är förkyld så jag får vara i stillheten lite till

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Lucia

Att jobba eller inte jobba. (That´s the question.)

Matt denna natt.