Inlägg

Visar inlägg från september, 2011

Sommar i septembers slut

Bild
Sover fortfarande illa efter denna Roadtrip.
Kan vakna och känna mig stressad, tills jag fattar att jag inte är på ett hotellrum, utan hemma, i min säng.
I går var en underbar dag, vacker och varm och solig.
Jag satt vid havet och bara andades.
Njöt av stillheten och avsaknaden av brådska.
Jag behöver lugnet mer än någonsin.
Varandets olidliga lätthet.

På min tomt står denna vackra ensamble. Visst är dom fina!



Här råder tystnad, lugn och sinnesro:




Nu ska jag bjuda min vän på lunch i stan.

Ha en trevlig fredag!

Unfinished business

Bild
Det där jag brukar prata om med manuset som upprepar sig om och om igen, grundmanuset, råkopian från barndomen, det är intressant tycker jag.
Jag pratade om det i kväll på ett ställe, där jag var ombedd att berätta typ min Lifestory, och det slog mig igen, hur jag har attraherats av män som varit kopior av någon av mina föräldrar.
Samma manus, men ny arena och nya aktörer.
Det är ingen slump, det är jag övertygad om, att jag har träffat och blivit kär i män som sagt och agerat som farsan eller adoptivmorsan, eller som supit som styvpappan och biologiska mamman tillsammans.

Jung hade den teorin, att vi hittar en partner som är lik någon av föräldrarna i sättet att vara.
Min teori är att det finns något fiffigt i uträkningen med det, nämligen att vi får möjlighet att ta itu med våra unfinished business. När det gör tillräckligt ont blir vi liksom tvungna att kolla vad vi har i ryggsäcken, egentligen.
Själv har jag ju fem föräldragestalter. Alla lika dyssiga.
Jobbigt blir det.
Men jag gö…

Andlighet

Hittar sakta tillbaka till andligheten igen.
Jag behöver stillhet för att känna andlighet. Närvaro. Tystnad.
När det blir för rushigt tappar jag kontakten med min högre kraft. Och det är inte han/hon/det som har flyttat på sig.
När livet bara består av transportsträckor, när man redan är på väg till nästa ställe, innan man ens lämnat det man fortfarande är på, då stängs min andlighet automatiskt av.
När morgondagen redan är ”klar” innan skymningen har fallit.
Jag behöver ”take my time”, som hon på affären i Sedona sa, när vi pratade om stress, och att alltid vara på väg till något, alltid känna att man måste kontrollera vad som ska hända om en timme och på eftermiddagen nästa dag, eller om tre veckor och till jul.
När livet fortfarande mest innehåller ouppklarade affärer kan det vara svårt att landa i stillheten.
Det bökar och kliar och rister i benen av rastlöshet, och rädslan för att få kontakt med sig själv. Det är då behovet av att fly gör sig påmint. Man vill bort. Bort från verk…

Early evening in Phoenix

Mina reskamrater har lagt sig.
Den ena sover sen en time ungefär.
Klockan är 20.34 i Phoenix.
Utanför hotellet hör jag planen starta och landa.

Jag hade två favoritbloggar på Blogspot. Pernilla Alm "Skrivarmamma" och "Monas Universum", men nu har dom flyttat.
Dom har vuxit ur kostymen typ.
Jag tänker hänga på.

Planet lyfter nio i morgon. Vi ska upp fem eller var det sex?

Jag kan hur som helst inte sova nu.

Det blir säkert bra i alla fall.

Bara nu inte planet tappar vingen, och piloten är nykter.

Early morning in Tombstone

Mina reskamrater är onodigt morgonpigga.
Jag vaknar fem av TV:n.
Da har dom varit vakna sen tre.
Frukosten borjar halv sju.
I dag reser vi tillbaka till Phoenix.

Tucson, Arizona

Tucson
hett
Kaktusar
Jacuzzi på rummet
Nya jeans på Walmart
en spindel på rummet ( vad vi vet, kan vara fler)
långa tåg
6-filig highway
Nachos på hotellpuben

Grand Canyon

Ibland räcker inte orden till.
Som i dag, när jag har varit och sett Grand Canyon.
Breathtaking, mäktigt, amazing, fantastiskt.
Gud så blekt det låter.
Skithäftigt känns mera rätt men ändå fattigt.

Antagligen fattar jag inte själv vad jag har fått uppleva i dag.
Inte än.

Roadtrip i Arizona, Utah, Colorado, Nevada och New Mexico med finaste barndomsväninnan och hennes väninna och granne. Är det konstigt att jag får nypa mig i armen emellanåt?

Äventyret har börjat

Arlanda hotellby, väntar på mina resekompisar, och när dom kommer ska vi käka middag här på hotellet.
Jag har, som vanligt, varit totally out of my mind i rena nervositeten, jag har, som vanligt, packat alldeles för mycket kläder, jag har, som vanligt, stått på trappen efter att jag låste dörren hemma och sagt till mig själv;
- Det finns kvar. Det finns kvar, när du kommer hem. Huset och träden och fåglarna och havet och vindarna. Allt finns kvar.
Och fort in i bilen med mitt Blessingcoin i BH:n och Lyckosmycket runt halsen och tilliten. Faktiskt, tilliten.
Människor kommer att vara i mitt hus medan jag är borta, människor kommer att ösa min båt, jag kan släppa allt och bara koppla av, kliva på planet i morgon bitti och landa i Phoenix, och där väntar äventyret!

Andas.

Sitter på jobbet.
Svettig i händerna.
Inkapabel att få något vettigt gjort.

I hjärnan slåss cellerna om vad dom ska koncentrera sig på, skriva testamente eller på vad som ska ner i resväskan.
Tror ni inte att ett plan störtade så sent som i går.

Jag känner med de anhöriga.

Inte blev jag tryggare av den nyheten.

Flyga är liksom inte min grej.

När jag blir nervös gör jag en massa galna saker. Jag blir extra nervös innan jag ska flyga, och då gör jag totalt galna saker.

Jag känner mig plötsligt alldeles kolossalt övertygad om att jag behöver en ny bil. Helst innan resan, som kan vara om ett par dygn. Så jag kollar Blocket, bilhandlare och privatannonser. Ringer och hör mig för med tidigare ägare och håller på.

Jag shoppar loss riktigt ordentligt på Arlanda Taxfree. Ett par tusen är ingen överdrift. Allt, som jag inte anser att jag har råd med annars, köper jag då. Dyraste märket och gärna hela hudvårdsserien. Nyaste mascaran från Lancome och parfymer med matchande bodylotions.

Jag kan bli besatt av att hångla loss i sista minuten. Mina stackars ex vet vad jag menar.

Ibland stoppar jag liksom tiden, inbillar jag mig, med att sitta och blogga in i det sista. Det har visat sig att tiden går lika fort ändå. Och så är det full panik innan jag ska vara vid Gaten.

Att flyga är inte min grej, om man säger så.

En gång bet jag mitt ex…

Lätt att våga, när det ändå är slut på kvällen.

.
Vi var ut och käkade i lördags, jag och mina väninnor.
Jag blev lite charmad av en man där. 12 år yngre.
- 10 eller 12, who cares tänkte jag snabbt när han sa hur gammal han var. Själv teg jag om min ålder.
Han var trevlig och ville att vi skulle prata mera.
Jag skrev ner hans nummer på det första jag hittade i handväskan, ett kvitto från Make Up Store på 179 spänn.
Jag tog hans. Bara.

Jag la märke till honom direkt när han kom in.
Lång. Kavaj. Lite stil.
Jag gillar långa män.
Han försvann i vimlet, och just då var vi fullt upptagna av Livets väsentligheter, dit jag inte längre räknar män.
Ärrad och bränd som jag är efter den sista, som jag gjorde slut med för ett och ett halvt år sen. Jag lever ett lugnt och harmoniskt liv utan någon karl som gapar och skriker. Umgås med trevliga människor och har intressen och gör roliga saker.
Life is good.
Visst kan jag känna att det vore lite mysigt att ha någon att käka räkor med en fredagkväll, och så där. En man alltså.
Men jag vågar inte.
J…

Det är söndag och sommar och sol.

Det är en fantastisk söndag, jag åt en sen frukost på min altan och det är sommar ute.

I går var vi ute och käkade, mina kompisar och jag, dansade lite, flörtade lite, pratade massor och skrattade halvt ihjäl oss.

Jag hade ett reportage i tidningen i dag som jag är kolossalt nöjd med.

"Jante" ingår inte i min värld längre. Jag har gjort slut.

När jag tycker att jag gör något bra, är sjukt snygg eller otroligt bra i ett terapisamtal med en klient, så säger jag det. Ger mig själv credit.

Blir du upprörd när du läser det här, så handlar det mer om dig än om mig.

Vad har du för budskap inuti som du fortfarande låter dig styras av?

Är det "fint" att gå omkring och prata om sig själv nedvärderande, i tredje person?

- En annan klarar ju inte ens av att koka potatis.


Vad ger vi för budskap till oss själva om vi inte tillåter oss att säga att vi gör någonting som är bra?

Vad gör det med oss när vi inte klarar av att säga "jag" i stället för "man" när …

Under Stjärnorna

Här sitter jag mitt i natten och skrålar till Foreigner "I want to know what love is".

Jodå. Jag är nykter.

Klockan är 01.31

Jag har legat ute på altandäcket i dunjackan på ett täcke och tittat på den klaraste av stjärnhimlar.

Man blir lätt lite smörig då. En massa minnen kommer upp. Från andra stjärnklara nätter.

Plötsligt känner jag det som om att det är över nu, det där med kärlek. Tänk om jag aldrig mer.

Tänk om jag är så satans bränd så jag aldrig mer vågar släppa in.

http://youtu.be/loWXMtjUZWM

Antibes i mitt hjärta

Bild
Mina föräldrar spenderade semestern i Antibes i början på femtiotalet. Jag har sett många foton därifrån, och tyckt att det var så vackra bilder.

I stugan hade mamma en fantastisk bikini, röd och vitrandig, och hon sa alltid med stolthet i rösten:
- Den köpte jag i Antibes!

Och så berättade hon om deras semester där, på Franska Rivieran.

När jag arbetade på en beroendemottagning i Sandviken för några år sedan hade vi en handledare som ordnade kurser i KBT i Antibes.

Under en handledarsession rekommenderade han vår arbetsgrupp att åka på en sådan kurs.
Vi alla blev exalterade, det var inte så dyrt heller, och chefen sa att det gör vi, i maj åker vi!

Nu blir det inte alltid som chefer säger.

Men i mig hade någonting fötts. En längtan som ganska snart blev ett beslut.

Jag skulle åka till Antibes.

Så jag tog semester och åkte i väg. Betalade min kurs med egna pengar.
Jag kände ingen av de andra kursdeltagarna innan, men vi hade en trevlig och kunskapsrik vecka.
Några bodde på Le Petit Re…