Vägledning

När jag var liten vågade jag inte hoppa från trampolinerna på Strömbadet.
Inte ens den lägsta vågade jag hoppa från.
Farbror Åke, som bodde närmast oss på ön, och var mina barndomskamraters pappa, var mycket psykologisk och tålmodig. Han fick mig att våga kasta mig i från deras flytbrygga. Inte ända uppifrån, men från stegen.

Det som behövdes, för att jag skulle våga, var tillit och trygghet.

Farbror Åke finns inte med oss längre.

Nu står jag på en trampolin igen. Och har stått där ett bra tag. Lyfter ena foten lite, lite, men ställer snabbt tillbaka den igen.

I magen svindlar det.

Tilliten jag behöver fattas.

Jag behöver lyssna inåt, vara lyhörd och be om vägledning.

Fast vägledning har jag. Hela kroppen skriker NEJ.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Omelett på flotten.

Livet är gott.

Lucia