Nejdå, jag är inte bitter.

Ibland längtar jag halvt ihjäl mig efter mina barn.
Eller tanter.
Dom är stora nu. Gifta och förlovade och så. Men det är mina barn i alla fall och jag är deras mamma och jag längtar och vill bita dom i benen som när dom var små och tjocka och ville leka tåg med alla köksstolarna inne i vardagsrummet.

I dag ringde jag den yngsta. Hon, som har gift sig i sommar och inte bor här i stan längre.

Inget svar.

Jag ringer igen efter ganska många timmar. Två i alla fall.
Vid det laget tycker jag mig ha en anledning, jag har träffat hennes kusin på stan och har hälsningar från honom.

Inget svar.
Jag pratar inte in på telefonsvararen. Hon har gett mig talförbud.
Det skulle nog mina väninnor också vilja ge mig, jag älskar att prata in på folks telefonsvarare!
Det är nästan bättre än när dom svarar, för då kan jag ju bara prata om me, myself and I tills rösten kommer in och säger "endast 30 sekunder kvar på meddelandetiden", och då kan man ju haspla ur sig nåt om att hurmårdu lite snabbt.

Efter en stund kommer ett SMS.

Jag är ute med Bettan och Lena. Ville du nåt särskilt?


Nejdå. För i bövelen. Jag är bara din mamma som har suttit uppe på nätterna med dig i knä och sjungit "Stela Natt" från maj till juni för att det var din älsklingssång när du inte kunde sova, och burit runt dig när du hade öroninflammation, och hissat dig upp i luften som en ritual varenda gång jag lyckades få i dig penicillin, men sitt där, du, med Bettan och Lena. Jag ville ingenting särskilt alls. Låt för all del inte mig störa. Vi kan prata till jul eller nåt.

Och den andra.
Urtrött på mina SMS. Jag kan förstå henne. Det har blivit en del.
Så jag har låtit bli nu.
Länge. Flera dagar faktiskt.
Men när hon var liten, då dög man.
Då skulle det läsas saga om "Runda tanten" som bakade kakor. Fyra gånger i rad. "Och det var ingen kockadil". Nej, krokodiler äter inte kakor! Dom äter BARN!







Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Lucia

Matt denna natt.