När jag retar mig på andra handlar det mest om mig själv.

Om jag inte gillar en person säger jag inte till den att jag gör det heller.
Jag säger ingenting.
Håller kanske ett avstånd.
Om jag kan.
Ibland kan jag inte välja. Om till exempel en person finns på mitt jobb, och vi behöver samarbeta. Men då får jag göra det bästa av situationen, och tänka "princip före person".
Vi är ju där av en anledning.
Arbeta, i det här fallet.
Det går att arbeta med människor man inte gillar så där supermycket.
Fast om det skär sig, om jag jobbar med någon som gör något tvärt emot mina värderingar, då kliver jag av.

Ofta är det så, att när jag retar mig på någon, så är det för att han eller hon påminner om något jag själv gör, eller är, som jag inte tycker om.
Det är rätt jobbigt.
Först sitter jag där och retar upop mig på en människa, sedan börjar jag fundera exakt vad det är jag inte gillar, och nästa tanke kan bli, "vad känner jag igen i mig själv"?
 - Oupps.

Men det gör ju att jag blir medveten, och kanske väljer bort det jag inte gillar hos mig själv, och inte längre vill ha kvar.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Lucia

Matt denna natt.